Av Anders Carlberg

I början av oktober sprängde den hundrade självmordsbombaren sig själv i luften vid infarten till kibbuts Shluchot i Bet Sheandalen i Israel. Hans offer blev kibbutsmedlemmen Yair Mordechai. Självmordsbombningarna började 1993 efter modell från Iran via Libanon där Hizbollah använt frivilliga som levande bomber sedan början av 1980-talet. Men rekryteringen av mördare som är villiga att offra sig själva har varit mer framgångsrik bland palestinierna än i någon annan arabisk-muslimsk konflikthärd. Yair Mordechais mördare var bara sjutton år, av allt att döma en idealisk ålder för att lockas in i terrorism av dess hänsynslösa organisatörer.

Ingen principiell skillnad
Efter 11 september har terrorismen hamnat i fokus för världens uppmärksamhet. I viss mån - undantaget en del svenska kommentarer som gör sig till terroristernas välvilliga uttolkare - har det inneburit en större förståelse för den egentliga naturen hos Israels fiende. Terrorismen placerar alla försök till dialog och förhandlingar i skuggan. Dånet av en bomb på en pizzarestaurang, en busshållplats eller ombord på ett flygplan tystar alla röster som hoppas på samtal. I samma värld som fysiker kan lägga atomer i ett mönster på en bit kisel har USA och Storbritannien nu tvingats att försöka lösa planetens ödesfrågor med precisionsbombningar i Afghanistan. Jag upplever det som en paradox som är för stor för att verkligen kunna förstås.

I den svenska opinionsbildningen gäller det nu att förklara att Israels ledare befinner sig i samma dilemma som USA. Våldsanvändning i självförsvar är en rättighet och skyldighet. Samtidigt är all våldsanvändning ett dilemma eftersom det alltid lämnar utrymme för misstag, övertramp och t.o.m. avsiktligt övervåld hos enskilda krigsmän. De bomber som kan göra skillnad mellan oskyldiga civila och gärningsmän existerar inte. Ändå kan våldsanvändning vara rättfärdig och nödvändig i princip; om inga andra former av självförsvar är verkningsfulla.

Farligt att urskulda terrorismen
I den svenska debatten har det förekommit många försök att förklara terrordåden. De är på sätt och vis rörande i sin ansträngning att förstå och förklara, ofta bättre än terroristerna själva kan göra. Ändå är de livsfarliga eftersom de legitimerar och därmed motiverar fler terrordåd. Det är naturligt att söka förklaringar för att undvika en upprepning - det är ju också därför de svenska intellektuella, t.ex. de 36 forskarna från Göteborgs universitet som skrivit i DN, försöker förstå terroristernas motiv. Samtidigt visar många av uttolkarna en slående okunnighet och naivitet.

En av dessa forskare skrev till mig att det enda alternativet för dem som nu växer upp i palestinska flyktingläger är att bli självmordsbombare. Det enda alternativet? För ett drygt år sedan kunde den palestinske ledaren bestämt sig för att bygga staten Palestina på nära nog 100 procent av de ockuperade områdena. Dessutom visar det sig att många av självmordsbombarna kommer från hem i medelklassen. Det borde få sociologer att se ett mönster; den politiska extremismen har sin hemvist bland de läskunniga, och studenternas "engagemang" odlas av de intellektuella som fungerar som lärare, skribenter och organisatörer. Det är en viss världsbild och en tolkning av världen - en ideologi - som motiverar extremismen. Inte fattigdom, politiska orättvisor eller förtryck i sig.

Därmed inte sagt att vi inte har skyldighet att försöka befria världen från alla former av lidande och särskilt det onödiga lidandet som människor har orsakat. Fattigdom, förtryck och förföljelse är en kränkning av mänskligheten där alla föds lika, till Guds avbild.

Anders Carlberg är styrelseledamot i Svensk Israel-Information samt ordförande i Göteborgs Judiska Församling

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet