Tel Aviv 13 september 2001 Historiens vidrigaste terrorattack har skapat förstämning och ilska även i Israel. En nationell sorgedag utlystes till dagen efter attentatet och premiärminister Ariel Sharon sade i ett uttalande att "israelerna står enade bakom USA". Förutom den allmänna mänskliga empatin som man har med det amerikanska folket, finns det härifrån även familjeband till särskilt New York där några tusen israeler och två miljoner amerikanska judar lever. Fortfarande vet man att det saknas ett femtiotal av israelerna efter massakern den 11 september.

Kan det hända här? Så länge det finns självmordsberedda terrorister är det i princip alltid möjligt. Men alla flygplanskapningar och attacker som har genomförts mot Israel sedan statens tillblivelse 1948 har tvingat upp säkerheten till en nivå som ibland kan uppfattas som kränkande för den utomstående besökaren. Men i ljuset av flygkapningarna, som slutade i den amerikanska katastrofen, följer kanske en annan förståelse för de förebyggande åtgärder som sedan länge tillämpas på Israels flygplatser och i dess gränskontroller.

Ett näraliggande problem är emellertid den palestinska flygplatsen i Gaza som har anlagts i Osloavtalens kölvatten. De muslimska fundamentalisterna som det palestinska styret inhyser och stödjer på områden under sin kontroll kan låta sig inspireras av händelserna i USA. Fågelvägen är det bara sekunder mellan Tel Aviv och Gaza. Detta är ett av skälen till att Israel utan undantag än så länge kontrollerar all trafik till och från Gazas flygplats. Dagen då ett självständigt Palestina upprättas med samma diktatoriska förtecken som det palestinska självstyret har idag, kommer säkerhetssituationen att förändras och risken för ett israeliskt Armageddon ökar.

Palestinierna firade i glädje attentaten mot USA. Arafat har förvisso fördömt dådet och i ännu en hycklande gest också lämnat blod. Arafat har alla skäl att visa en mänsklig sida inför den amerikanska tragedin, eftersom han ingår i den kategori som den fria världen nu är beslutsam om att bekämpa. Arafat tillhör de som stödjer, inhyser, finansierar, skyddar och beordrar terrorister; han tillsammans med bland andra Iraks Saddam Hussein, Syriens Bashar al-Assad och dessförinnan fadern Hafez al-Assad, Libyens Moammar Khadaffi, Afghanistans talibaner och Irans mullor. FN:s medlemsstater enades redan 1974 om en definition av aggression. Att på olika sätt stödja och skicka ut terrorister mot andra stater är enligt aggressionsdefinitionen en aggressionshandling som berättigar till självförsvar. Det är därför märkligt att den amerikanske utrikesministern i dessa dagar uppmanar Israel att omedelbart sätta sig i samtal med Arafat, när det samtidigt framstår som osannolikt att USA skulle sätta sig i förhandlingar med Usama bin Laden. Istället vore det rimligare om världssamfundets demokratier nu enar sig mot alla de element som utgör ett bestående hot mot civilisationer och internationell säkerhet. Det första världskriget utlöstes av en terrorattack, det andra världskriget genom en brutal diktatur. Det tredje kan utlösas av den kombinationen.

Vilka som än visar sig vara ansvariga för attentatet mot USA, så har aktionen riktats mot demokratins grundvalar. Uppsåtligt dödande av civila, oavsett om det begås av muslimska fundamentalister mot en pizzeria i Jerusalem, av en nazist mot Oklahoma, eller av kamikazepiloter mot New York och Washington, så har alla förövarna tagit sitt avstamp i ett förnekande av demokratins modell att med fredliga medel lösa tvister, göra sin åsikt hörd och att bidra till förändring. Terrorister har alltid diktaturen som närmast allierad, varifrån de också hämtar sin politiska näring. Det är också från diktaturerna som terroristerna får sitt stöd och skydd. Att på olika sätt legitimera diktaturens existens, är samtidigt att bidra till terror. Och att som diktator fördöma terrordåd, är substantiellt hyckleri. En grundlig förändring behövs i världen för att på lång och bestående sikt etablera nationell och internationell fred, säkerhet och trygghet. Det finns hopp om att tragedin den 11 september 2001 blev vändpunkten då förändringsarbetet i realiteten började.

Marie-Hélène Boccara
Folkrättsjurist och journalist
Tel Aviv

Efter den 8 augusti

Efter det fruktansvärda bombdådet i Jerusalem den 8 augusti har Arafat tappat allt han trodde sig ha vunnit sedan hemkomsten från Tunis: sin status som palestiniernas oomstridde ledare, makten i halva Jerusalem och det lilla internationella förtroende som möjligtvis fanns kvar efter det att han från förhandlingar övergick till våld hösten 2000. Motsvarigheten till det gamla svenska ordspråket "den som gapar över mycket mister ofta hela stycket" kanske inte finns på arabiska.

I backspegeln kan vi se hur Arafat och hans följeslagare troget följde Arabförbundets Fasplan från 1974. Hans agenda var utstakad. Ledande israeliska politiker och politiska teoretiker trodde i samband med Oslo-avtalen att Arafat kunde reformeras till att bli en fredsälskande statsman som vågade ta "risken" av fred. Det visade sig vara en chimär. I israelisk press kunde man efter intifadans utbrott läsa om den oerhört stora besvikelse som de en gång hoppfulla israeliska toppolitikerna ur Baraks regering kände. Tror svenska politiker och statsmän i Väst fortfarande på Arafat? "Han tecknar ju firman" - och det finns ju ingen annan att förhandla med, säger man. Därför alla dessa "balanserade" uttalanden i realpolitikens namn. Under tiden lät Arafat Hamas och Islamska Jihad (med Irak och Iran aktivt agerande i bakgrunden) ostraffat fortsätta med sina terrorattacker mot civila israeler. Hans egna styrkor deltog. Och inte endast det, han legitimerar dessa attacker (på arabiska) istället för att fängsla terroristerna, vilket han lovat skriftligt i olika avtal. Han låter dåden ske helt utanför den vapenvila som han skrivit på men inte hållit en enda dag.

Det finns svenska opinionsbildare, som låtsas värna om Israel men i själva verket försvarar ett autokratiskt styrt Palestina.. Man kan undra vad för sorts framtid de har tänkt sig för Israel? Fasplanens förverkligande till sista punkt, dvs. ett "Palestina från Floden till Havet" som framlidne Feisal Husseini uttryckte det tidigare i år?

Jag vet att många tycker synd om det palestinska folket. Det gör jag också. Men på andra grunder. Arafats styre har för palestinierna varit både politiskt och ekonomiskt förödande.

Franz T Cohn

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet