|
![]() Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel Politik FN försenade freden Av Eli Göndör Det unika med det palestinska flyktingproblemet är att ingen ens försökt lösa det trots att det existerat längst och fått mest uppmärksamhet. Mycket av skulden ligger på världssamfundet.
I drygt 50 år har
palestinierna suttit i trånga och förslummade flyktingläger och väntat
på att alla löften om att få återvända hem ska förverkligas. Det har försatt
de palestinska fredsförhandlarna i en omöjlig situation. 3,5 miljoner
flyktingars uppdämda drömmar är ingenting man kompromissar med. Men skulden
för den uppkomna situationen ligger till stor del på politiska aktörer
som cyniskt utnyttjat problemet för sina egna ärenden.
1949 beslutade
FN att den palestinska flyktingfrågan skulle hanteras av UNRWA (United
Nations Relief and Work Agency). Alla andra flyktingar i världen hanteras
av UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees). UNHCR:s definition
av en flykting är en person som med anledning av en välgrundad rädsla
för att bli förföljd på grund av ras, religion, nationalitet, medlemskap
i en speciell social grupp eller politisk rörelse befinner sig utanför
det land där han eller hon har nationell tillhörighet och därför är oförmögen
att använda sig av hemlandets beskydd.
Utifrån detta slog UNRWA fast att
en palestinsk flykting var en person som bodde inom det brittiska mandatet
Palestina mellan juni 1946 och maj 1948 och under konflikten mellan Israel
och arabstaterna tvingades fly därifrån. Med tiden inbegrep man också
personens anhöriga och framtida avkomma.
1949 röstade FN:s generalförsamling
för resolution 194. I resolutionen fastslogs att de palestinska flyktingar
som ville återvända till sina hem skulle ha rätt att göra det. De övriga
skulle kompenseras för egendom de förlorat.
Resolutionen gäller inga andra
av världens flyktingar. UNHCR har tvärtom under lång tid sett omplacering
som en möjlig lösning på flyktingproblem. 1959 presenterade Dag Hammarskjöld
en plan för hur det palestinska flyktingproblemet skulle kunna lösas på
tio år, från 1960 till 1970. De oljeproducerande länderna som hade ett
överskott på pengar och starkt behov av arbetskraft skulle enligt honom
kunna ge de palestinska flyktingarna medborgarskap och en ny start i livet.
UNRWA:s dåvarande representant i Jordanien svarade Hammarskjöld: "Det
palestinska flyktingproblemet är hörnstenen i kampen mot Israel. Det kommer
alltid vara slagträet som vi slår mot Israel med."
UNRWA genomdrev sedan
1971 och 1987 två resolutioner i FN som förbjöd Israel att bygga bostäder
åt palestinska flyktingar på Västbanken och Gaza.
Det här har gett den
palestinska ledningen möjlighet att fortsätta envisas med att vilja genomdriva
resolution 194 (som arabstaterna röstade emot på sin tid) och kräva att
deras tilltänkta medborgare flyttar till Israel istället för till den
palestinska stat som är tänkt att upprättas på Västbanken och i Gaza.
Med en sådan stat förlorar termen "palestinsk flykting" sin betydelse
eftersom palestinierna då får en egen stat att bosätta sig i. Om flyktingfrågan
löses innan denna stat formellt bildas, förlorar palestinierna sitt viktigaste
argument i de fortsatta förhandlingarna med Israel. Frågan är bara vem
som egentligen ska bo i Palestina om 3,5 miljoner flyktingar ska flytta
tillbaks dit de en gång kom ifrån.
De palestinier som suttit i flyktingläger
i över 50 år och på grund av kriget 1947 förlorade sina egendomar ska
självfallet kompenseras. Men ansvaret för kompensationen borde ligga på
alla de länder som genom sitt stöd till UNRWA konserverade det palestinska
flyktingproblemet och de stater vilka deltog i kriget och orsakade flyktingströmmen.
I den senare kategorin ingår naturligtvis också Israel.
UNRWA:s agerande
har gjort att en fredlig lösning av Palestinakonflikten i stort sett är
omöjlig om palestinierna insisterar på att genomföra resolution 194. Om
alla palestinier som vill, ges rätt att återvända till Israel måste man
inse att det hotar hela Israels existens. Israels judiska natur kommer
att raderas ut med 3,5 miljoner palestinska flyktingar och samtidigt måste
behovet av en palestinsk stat, i ett sådant läge, ifrågasättas.
Eli Göndör
är frilansskribent och bosatt i Tel Aviv.
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan. |