Av Peter Stein

Premiärminister Ehud Barak har mottagits varmt av omvärlden. Ansedda The Economist skrev att han solar sig i glansen av att inte vara Binyamin Netanyahu. Går vi från utrikespolitik till ekonomi har Barak däremot börjat otydligt, rättare sagt haft en icke-start. Civilekonom Peter Stein redogör här för nuläget och de ekonomiska problem som Barak och hans regering måste ta itu med.

KOMMER BARAK ATT FORTSÄTTA FÖRA NETANYAHUS FRAMGÅNGSRIKA EKONOMISKA POLITIK?
På ekonomins område är ett problem för honom just att inte vara Netanyahu. Barak torde vara medveten om att det inte finns några signifikanta samband mellan hur utrikespolitiken sköts och ekonomisk utveckling. Israels ekonomi lever sitt liv och där avgör ekonomisk politik ifall det går bra eller ej.
När det gäller ekonomisk politik var "Bibi" den bäste premiärminister Israel haft. Med honom fick landet för första gången en regeringschef mer intresserad av ekonomi än utrikespolitik. Därtill med gedigen sakkunskap. Medan Netanyahus utrikespolitik kännetecknades av svek samt brist på strategi och taktik utmärktes hans ekonomiska fögderi av dugligt ledarskap och tydlig målinriktning. Han ville omvandla Israels föråldrade ekonomiska strukturer för att göra landet till en modern högteknologisk marknadsekonomi redo att bejaka globaliseringen.

Politiken fick mycket beröm av Internationella Valutafonden och marknadens analytiker. Utländska investeringar nådde rekordnivåer. Tel Aviv är idag en av världens viktigaste IT-städer i samma division som Silicon Valley. När det gäller riskkapital till små och nystartade högteknologiska företag, sk. venture-capital, satsas mer sådant i absoluta tal i Israel än i något land utanför USA.

Ett bevis på Israels nya ekonomiska styrka fick EU:s beslutsfattare härförleden när de ville avstänga Israel från ett högteknologiskt samarbetsprogram därför att EU:s regeringar var missnöjda med Netanyahus utrikespolitik. Plötsligt började europeiska high-tech företag som Siemens och Matra trycka på sina regeringar att inte stoppa samarbetet. Det skulle kostat europeiska företag lönsamma affärskontrakt och jobb. Aldrig tidigare i Israels historia hade utländska affärskretsar bedrivit aktiv lobbying mot ekonomisk bojkott av Israel! De regeringar inom EU som drivit på för att utestänga Israel, främst Frankrike, fick backa.

TILLVÄXTEN DÅ?
Var inte tillväxten högre under regeringarna Rabin och Peres? Har inte Netanyahus maktinnehav utmärkts av nedgång och tvåsiffrig arbetslöshet. Förvisso. Men tillväxten under Rabin och Peres var en spekulationsbubbla vilande på kvicksand ungefär som den svenska överhettningen i slutet av 1980-talet. I mitten av 1990-talet var läget allvarligt. Israel var nära en Asien-liknande kollaps och vilken regering landet än haft hade tvingats till drastiska åtgärder.

INFLATIONEN NU UNDER FYRA PROCENT

Under regeringarna Rabin och Peres skenade offentliga utgifter och inflation iväg. Den offentliga sektorns utgifter ökade med 17 procent och offentliganställdas löner med närmare 20 procent på årsbasis. Inflationen var tvåsiffrig och det statliga budgetunderskottet hamnade mellan 5 och 10 procent av BNP. 1992 var överskottet i Israels utrikeshandel $200 miljarder. 1996, när Netanyahu tog över, hade överskottet förvandlats till ett underskott på $17 miljarder. Regeringen Peres hade tappat greppet. Israel slapp den typ av krisförlopp som drabbat t.ex. Thailand och Sydkorea tack vare att den då nyvalde premiärministern Netanyahu tillsammans med finansminister Dan Meridor och riksbankschefen Jakob Frenkel stoppade blödningen. Under Netanyahus period har inflationen sjunkit till 4 procent. Budgetunderskottet är ca 2,5 procent av BNP. Därtill genomfördes viktiga strukturreformer. Bl.a. har så gott som all valutareglering avskaffats och telekommunikationsmarknaden avreglerats. Det senare har gjort Israel till en lukrativ marknad för högteknologiska företag som svenska Ericsson. Vidare har över 70 statliga företag privatiserats och några monopol, såsom inrikes busstransporter, öppnats upp.

En bieffekt av en kraftig monetär och finanspolitisk åtstramning är ökad arbetslöshet med åtföljande ekonomiska och sociala kostnader. Den stigande arbetslösheten avslöjar de felinvesteringar som gjorts under felaktiga förespeglingar. Sådant går tyvärr inte att undvika men kan mildras om ett lands ekonomiska strukturer i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet är flexibla nog så att friställd arbetskraft kan slussas till näringar som växer. Här återstår uppenbarligen mycket att göra i Israel.

VARFÖR SHOHAT?
Finansminister under Rabin och Peres 1992-1996 var Avraham Shohat. Det torde vara ett av Baraks mest överraskande beslut att Shohat ånyo fått den posten. I Baraks regeringsunderlag finns personer med väl så modern ekonomisk inställning som Netanyahu. Hit hör justitieminister Yossi Beilin (i och för sig ett utmärkt val på den posten) och Dan Meridor.

Shohats namn förknippas med 90-talets lössläppthet. Marknadens aktörer tvekar om honom. När utnämningen blev känd sjönk börsen. Shohat spädde på tvivlen genom dubiösa uttalanden. Bl.a. luftade han tankar på att införa en ny skatt på finansiella transaktioner och elda på budgetunderskottet. Regeringen Netanyahu siktade på ett budgetunderskott runt 1,75 procent av BNP för att närma Israel till EU-nivåer. Shohat säger sig i en första vända vilja hålla sig inom intervallet 2,75 procent. Om marknadens aktörer förväntar sig ökat budgetunderskott tror de att inflationen blir högre framgent vilket nu resulterar i högre räntor. Därmed blir det än svårare att få igång tillväxt och sysselsättning. Ett annat rykte som gav marknaden skrämselhicka var att Shohat ville byta ut riksbankschefen Jakob Frenkel med vilken han hade kontroverser när det begav sig förra gången. Det tvingades Barak dementera.

En sådan åtgärd hade varit olycklig. Jakob Frenkel , tidigare chefsekonom på Internationella Valutafonden, har varit riksbankschef i närmare tio år och är en av världens mest ansedda på sitt område. Hans renommé har verksamt bidragit till Israels internationella finansiella förtroende.

(augusti 1999)

DEL AV ICKE-STARTEN?
Det är omöjligt att veta vilka överväganden som legat bakom utnämningen av Shohat. Barak är ny i politiken och ingen klandrar honom för att först ta sig an utrikespolitiken. Det bad han om väljarnas mandat för.

Baraks första månad har vad ekonomin beträffar inte börjat helt bra. Å andra sidan har det inte varit fråga om allvarliga skador. Det som hänt går att reparera. Sådant handlar om förtroende. En politiker som i grunden har marknadens förtroende har hyggligt manöverutrymme att då och då göra felsteg om marknadens aktörer är övertygade om att kursen i sin helhet är bra och ligger fast. Den som saknar förtroende har inte dylika frihetsgrader. Där riskerar varje obetydligt snedsteg att övertolkas och få större negativa proportioner.
Givetvis kan den nya israeliska regeringen skaffa sig marknadens förtroende. Då vill det till att Barak själv tar kommandot och mejslar ut en förnuftig ekonomisk politik. Innan så sker förblir inhemska och utländska investerare nervösa. Börskurser och räntor fortsätter att dallra och den reala ekonomin står stilla.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet