Politisk analys

Det är skillnad på fred och fred

av Peter Stein

Terrorismen kan aldrig ursäktas
Efter de vedervärdiga terrordåden mot oskyldiga civila i Jerusalem och Tel Aviv som Hamas legat bakom undrar många om fredsprocessen överlever. Innan vi går in på den frågan kan det finnas anledning att göra några reflektioner kring medias sätt att skildra dessa händelser. De rubriceras (inte bara i Sverige) ofta som självmordsterrorism där den som utför dådet medvetet offrar sitt liv för att, enligt vissa teologiska teorier, hamna i paradiset. Det är emellertid en vilseledande terminologi. Den ger intryck av att det är förövarens strävan att komma till paradiset som är terrorhandlingens mål. Så är det inte. Syftet är att uppnå politiska mål genom att döda judar för att de är judar. Att terroristen också stryker med är en bieffekt.
Uttrycket självmordsterrorism leder dessutom in en diskussion om vad som kan göras på fel spår. Termen antyder att om det existerar individer vilka är beredda att prisge sina liv med sådana handlingar, så är det omöjligt för terroristbekämpande myndigheter att få bort farsoten. Sanningen är att terroristen inte är någon ensamvarg. Han/hon har indoktrinerats och beväpnats, det finns någon som åtar sig att sörja för de efterlevande, eller så får föräldrarna ett stort engångsbelopp, etc. Terrorismen mot Israel har en välorganiserad infrastruktur med adresser i Gaza, Teheran, Damaskus och andra orter.

Botas inte med SIDA-pengar
Vissa svenska journalister har velat, om inte urskulda, så dock mildra avståndstagandet från dåden med argument av typen att det råder socio-ekonomisk "misär" i Gaza och på Västbanken. "Många upplever inte att fredsprocessen förbättrat deras materiella livsbetingelser." Så länge detta består sägs det vara lätt för fredens motståndare att rekrytera anhängare. Den här typen av åsikter är ovederhäftiga och borde inte tas ad notam i en saklig debatt. (Hur många gånger har man inte hört struntprat av typen " man måste förstå att en del tyskar lockades av Hitler. Han drev ju en progressiv socialpolitik och bekämpade arbetslöshet."). Terror är aldrig legitim. Den terrorism vi här talar om handlar inte om krav på ökad materiell standard. Ej heller riktar den sig mot enskildheter i fredstraktaten. Dess syfte är att torpedera freden som sådan, eliminera Israel och dess judiska befolkning från området. Skall freden överhuvudtaget ha någon chans och få erforderlig medborgerlig acceptans i Israel måste därför terrorismen elimineras kompromisslöst. Det får göras med relevanta militärpolitiska åtgärder och liknande. Terrorism botas inte med kurativa samtal eller SIDA-pengar.

Mellanöstern - vadan och varthän?
Låt oss anta att fredsprocessen överlever. Vilken sorts fred kan Mellanöstern realistiskt vänta sig? Den frågan debatterades den 18 februari (dvs innan den senaste terrorvågen) mellan två av världens främsta experter på regionen nämligen professorerna Bernard Lewis och Shlomo Avineri. Debatten ägde rum i Jerusalem dit Lewis var inbjuden för att hålla The B'nai B'rith Jerusalem Address.
Bernard Lewis som idag är pensionerad har varit professor i London och vid det anrika Princeton-universitetet i USA. Han är författare till flera klassiska verk om Mellanöstern och det är knappast överdrivet att kalla honom världens främste kännare av Islam. Den som lyssnar till svenska "islamologer" kan lätt få för sig att en expert på Islam är någon som är mot Israel och den demokratiska västvärlden, har förtäckta sympatier för Ahmed Rami och en värdeskala baserad på ett tredjevärlden-perspektiv. Så är det inte i seriösa kretsar. Bernard Lewis är en oklanderlig demokrat. Politiskt kan han betecknas som liberal/konservativ (i Thatchers anda snarare än Kohls). Professor Shlomo Avineri vid Hebrew University är Israels mest kände statsvetare och expert bl a på Hegel. Han har också varit Labour-politiker med ett förflutet som kabinettsekreterare på israeliska UD.

Regionens stater har sitt öde i sina egna händer
Bernard Lewis, som inledde med en bred historisk exposé, konstaterar att Mellanösterns politiska förutsättningar radikalt förändrats efter kommunismens sammanbrott och det kalla krigets slut. I mer än tvåhundra år har områdets utveckling styrts av utomregionala stormakter. Så är det inte längre. Ryssland varken kan eller vill spela någon aktiv roll för närvarande. USA kan göra det, men det är tveksamt om man vill. Sovjetunionens upplösning har också inneburit att ett antal nygamla muslimska icke-arabiska stater numera kan räknas till regionen. För första gången i modern tid har regionens stater sitt öde i sina egna händer. Det ger öppningar för allehanda regionala maktpolitiska ambitioner.

Turkiet viktigt
Den klassiska tävlan mellan Turkiet och Iran om inflytande i Centralasien är tillbaka. De allt intensivare kontakterna mellan Israel och Turkiet kan delvis ses i ljuset av detta. Vad beträffar fredsförhandlingarna mellan Israel, PLO och Israels grannar tillför Lewis inte mycket nytt. Men det han säger förtjänar att återges i synnerhet i ett land där det finns människor som på fullt allvar tror att Sten Andersson haft med saken att göra.

PLOs bankrutt möjliggjorde fred
Det var kommunismens kollaps och Arafats stöd för Saddam Hussein under Gulf-kriget som oavsiktligt banade vägen för förhandlingar. Genom kommunismens kollaps försvann områdets obstruerande stormakt. Yassir Arafat blev efter sitt stöd för Irak internationellt isolerad och diskrediterad även i stora delar av arabvärlden. PLO tycktes gå mot ekonomisk-politisk bankrutt. Det gav Israel en unik chans som dess sittande regering förstod att ta tillvara. Arafat, som med sin osvikliga känsla för felbedömningar hade målat in sig i ett hörn, tvingades skriva på ett avtal som var politiskt godtagbart för Israel. Lite tillspetsat kan sägas att en verklig fredsprocess blev möjlig därför att Arafat inte längre kunde ställa några irrationella krav. Maktpolitiska och ekonomiska realiteter tvingade honom att ta reson. Här kan tilläggas att det faktum att Israel förhandlar med honom förvandlar Arafat varken till statsman eller demokrat.

Från Syrien intet nytt
Israels krav på att ett fredsavtal med Syrien måste bygga på normaliserade relationer avfärdar Lewis som orealistiskt. Normalisering skulle betyda öppna gränser, handel, turism och allehanda civilt utbyte. Det har inte Syrien med något annat av sina grannländer så varför tror israelerna att Assad frivilligt går med på att ge dem en privilegierad ställning undrar Lewis som motvilligt uttrycker beundran för den syriske diktatorns politiska fingerfärdighet. Trots att bundsförvanten Sovjet inte längre finns, och trots internationell isolering och en usel ekonomi lyckas Assad hålla sig flytande.

Kall fred om inget annat ges?
För övrigt anser Lewis att bilden inte är entydig. Stormakternas återtåg tvingar makthavarna att tänka om. Det finns inte längre någon storebror att hålla i handen. Arabstaterna inser numera att Israel är en realitet som kommit för att stanna. Flera regeringar inser också att Israel, till skillnad från Iran eller Irak, inte är något maktpolitiskt hot mot dem. De drar därför slutsatsen att det ligger i respektive lands intresse att samarbeta med Israel. Däremot tror Lewis att den värme som präglar Israels politiska relationer till Jordanien, Marocko eller Qatar är undantag som bekräftar regeln.

Israeler och araber vet för lite om varandra
Den nya världsordningen till trots har varken israeler eller araber särskilt goda kunskaper om varandra. Israeler inser måhända att arabländerna i själ och hjärta inte önskar landets existens men de förstår inte, enligt Lewis, hur djupt rotad denna motvilja är. Arabstaterna å sin sida kan nästan ingenting om sionism, Israel eller judendom. Därför kommer den ömsesidiga misstron att bestå. Demokratier brukar inte kriga mot varandra heter det, men Lewis tror inte att en demokratisering av Mellanösterns arabiska och icke-arabiska regimer står för dörren. Att hoppas på mer än kall fred ter sig därför inte realistiskt, menar han.
Shlomo Avineri delar Lewis analys i grova drag. Han instämmer i Lewis uppfattning att israeler egentligen inte inser styrkan i övriga länders motvilja mot Israels existens. Därför har landets medborgare haft för höga förväntningar på vad en politiskt styrd fredsprocess kan åstadkomma i fråga om fördjupade civila relationer.
Fred, i meningen frånvaro av krig, är inget mål för Israel (den målsättningen hade Chamberlain 1938 för Europa, men det gick inte bra). En fred fri från terror med acceptabla garantier för Israels rätt att leva inom säkra och erkända gränser är en annan sak. En sådan fred kan vara mer eller mindre kall och det kan ta lång tid innan den (förhoppningsvis) blir varmare. Det är inte den bästa av alla världar, men för att anknyta till vad Winston Churchill sa om demokrati, det (kanske) minst dåliga vi känner till.

Textlänkar: Till framsidan; Till arkivet