FATWA mot HAMAS

av Jackie Jakubowski

Våld föder våld, hör jag vältaliga och välmenande kommentatorer upprepa i teve. Efter blodbaden på Jerusalems och Tel Avivs gator utförda av muslimska självmordsterrorister väcks frågan om hur ett demokratiskt samhälle kan försvara sig mot blind terror av det slag Hamas bedriver. En programledare i Kvällsöppet frågar mig om "israelernas hämndbegär", en annan expert talar om faran att "låta hämnden påverka utvecklingen". Jag ringer min tvillingsyster i Tel Aviv. Hon berättar att hennes barn inte vågar gå till skolan och ställer sig i dörren för att hindra sin pappa från att åka till jobbet.
- Vill dessa fega svin som mördar barn och kvinnor ha krig, så skall de få det. Men då får de tåla att möta våra soldater! Hon är arg och rädd, och hon vet inte hur hon skall lugna sina barn.
Min syster ropar inte på hämnd, men hon har inte råd att delta i ordlekar om "våld som föder våld". Hennes israeliska erfarenhet säger henne att brist på handling mot terror föder ännu mera terror. Och den kampen kan inte föras med ord.
Ändå vet både min syster och jag att fundamentalistisk terror inte kan stävjas med militärt ingripande, hussprängningar, massarresteringar och vägspärrar. I bästa fall kan dessa åtgärder hindra några potentiella "martyrer" att utföra sina dåd. Ty Hamas till skillnad från PLO tidigare - på den tiden Arafat administrerade bussprängningar, flygkapningar och terrorattacker mot skolbarn i Ma’alot och israeliska idrottsmän vid OS i München - har en uppdragsgivare man inte köpslår med. Hamas ser konflikten i Mellanöstern som en religionsstrid mellan islam och judendomen, med Gud som uppdragsgivare. Hamas-martyrer för inte sin kamp för att de är missnöjda med självstyret i Gaza, eller med den framtida palestinska statens eventuella gränser. De dödar inte barn i ett shoppingcenter eller kvinnor och män på en buss på väg till sina arbeten för att de är "ockupanter" - de dödas för att de är judar.

Vad finns det för auktoriteter som kan stoppa jihad?
Att kompromissa i ett "heligt krig" är lika omöjligt för martyrbenägna muslimska Hamas-anhängare som för judiska religiösa fanatiker. Det finns dock en skillnad:
Efter Hebron-massakern 1994, då en judisk extremist kallblodigt dödade 29 bedjande palestinier i en moské, demonstrerade tiotusentals israeler i Tel Aviv för att uttrycka sin avsky för att "en av våra egna" kunde begå denna fruktansvärda handling. Premiärminister Itzhak Rabin sade i parlamentet att Hebron-mördaren och hans sympatisörer är en skam för judendomen, det judiska folket och sionismen. Men de viktigaste och de effektivaste markeringarna kom från religiöst judiskt håll. I Jerusalem demonstrerade religiösa ungdomar mot dem som "i judendomens namn" sprider hat och mördar; Israels ledande rabbiner undertecknade en deklaration som betecknade Hebron-massakern som "ett vanhelgande av Guds namn"; landets överrabbin uppsökte islams högste företrädare för att beklaga sorgen.
I diasporan, inkl. Sverige, fanns ingen judisk företrädare - sekulär eller religiös - som tvekade att fördöma "de egna" religiösa fanatikernas ideologi och handlingar.
Så, var finns de muslimska religiösa ledare som höjer sin röst mot Hamas- fanatism? Var finns de muslimska lärda och imamer - i Mellanöstern eller i Väst - som har auktoritet att påvisa att självmordssprängningar som dödar oskyldiga barn, kvinnor och män, inte ger "martyren" någon enkelbiljett till paradiset ?

Om man kan formulera en orubblig dödsfatwa mot en författare för att han förtalat islam, varför inte utfärda en livsfatwa, som slår fast att islam värnar om liv; en fatwa som fördömer dem som ger islam vanrykte när de "i islams namn" sprider död?

(Artikeln var först publicerad i Dagens Nyheter den 9.3.1996)

Textlänkar: Till framsidan; Till arkivet