Analys av Marie-Hélène Boccara, Tel Aviv

20 februari 2001. Israels nya premiärminister Ariel Sharon från Likud är i full färd med att sätta ihop en regering. Redan när den palestinska sk andra intifadan började i september förra året försökte Sharon få den avgående premiärministern Barak att ta med Likud i en samlingsregering för att de gemensamt skulle försöka lösa den nationella kris som det uppblossande palestinska våldet orsakat i Israel. Men försöken misslyckades och det lär inte bli lättare nu - inte minst som Arbetarpartiet med sina allierade i Ett Israel har lovat att torpedera Sharons alla försök i syfte att göra hans tid vid makten så kort som möjlig. Sharons alternativ är då att antingen bilda regering med de små religiösa partierna eller att förlita sig på en minoritetsregering med hoppande majoritet i Knesset. Det troligaste är emellertid att det blir en regering med bland andra det religiösa partiet Shas med partiledaren Eli Yishai på posten som inrikesminister. Oavsett vilken regering Sharon lyckas bilda kommer sannolikt nyval att utlysas redan inom tre månader, eftersom konstellationen i Knesset inte har förändrats i och med premiärministervalet i tisdags. Fortfarande har inget av blocken någon betryggande majoritet att förlita sig på.

Samtidigt som det inrikespolitiska tumultet fortsätter i Israel ökar den utrikes- och säkerhetspolitiska spänningen ytterligare. Från palestinskt håll har Fatahs upprorsledare Bargouti lovat att "det skall brinna under [Sharons] fötter". Intifadan skall intensifieras och våldet mot israeler kommer att öka. Detta ställer krav på Sharon att svara. Ett av skälen till att han vann valet var att hans anhängare vill ha ett stopp på det palestinska våldet och tror att det bästa sättet är hårdare tag, liksom att inte göra några eftergifter till palestinierna så länge våldet fortgår. Den statskontrollerade syriska tidningen al-Baath skrev dagen efter valresultatet att valet av Sharon är en krigsförklaring, samtidigt som Saddam Hussein nu har satt ihop den första bataljonen bestående av tusentals frivilliga irakier som skall hjälpa palestinierna att "befria Palestina och Jerusalem". Arabförbundet har å sin sida varnat Sharon för att lämna fredsprocessen och den palestinska myndigheten säger sig utgå ifrån att den nya premiärministern håller de avtal som ingåtts av tidigare israeliska regeringar, samt att fredsprocessen fortsätter där den avslutades med Baraks företrädare i Taba för några veckor sedan.

Men Sharon har ett annat fredskoncept än det hittills beprövade och det som måste betraktas som ett misslyckat recept. Begreppet "fredsprocess" saknar numera verklighetsförankring i relationen mellan Israel och palestinierna. Alltsedan Oslodeklarationen skrevs under 1993 har våldet varit mer omfattande och fler israeler har dödats i olika palestinska attentat än innan processen inleddes. Med så dåliga resultat tycker många israeler att det finns goda skäl att pröva ett annat recept där båda parter kan få ut något av ett avtal. I princip är Sharon bunden av tidigare ingångna avtal. Förutsättningen är emellertid att motparten också uppfyller sin del. Enligt Wienkonventionen om traktaträtten kan någon av parterna till ett internationellt avtal upphäva detsamma om ett väsentligt brott begås mot avtalet. Grunden för att säga upp avtalet föreligger om ett brott begås mot en bestämmelse som är "väsentlig för förverkligandet av avtalets ändamål och syfte". I fallet med Osloavtalen, där den palestinska sidans väsentligaste uppgift var och är att inte orsaka eller främja våld, har avtalets själva kärna underminerats med det våld som pågår.

Grunden för Oslo-avtalen har raserats
När bland annat den palestinska polisen, som enligt Osloavtalen är skyldiga att skydda judar och heliga judiska platser på områden under den palestinska myndighetens kontroll, använder vapen de har fått av Israel och riktar dessa mot israeler under en pågående fredsprocess har grunden för Osloavtalen raserats. Om Sharon inte väljer att upphäva avtalen är det ett politiskt baserat beslut och inte för att han skulle vara rättsligt sett skyldig att upprätthålla dem.
Till skillnad från Sharons två föregångare på premiärministerposten, Bibi Netanyahu och Ehud Barak, har inte Sharon behov av att vara alla, inklusive världssamfundet, till lags. Han är pragmatiker och kommer att göra det som han anser vara rätt för Israel och dess medborgare. Att dra in Israel i ett krig är inte det rätta - det vet Sharon. Men initierar arabvärlden med Sharon som förevändning ett krig mot Israel så kommer han att svara på det sätt som han anser vara nödvändigt.
Vill inte arabvärlden ha krig utan istället en reell fred med Israel så kan den nye israeliske premiärministern till och med vara bättre än någon företrädare för vänstern att sluta ett sådant avtal. I Mellanöstern anses eftergifter vara tecken på svaghet och Israel existerar fortfarande på basis av sin styrka. Ett sådant exempel är då Arafat lämnade Camp David förra året utan att komma med ett konstruktivt motförslag till Baraks historiskt generösa erbjudande till palestinierna i utbyte mot fred. Utifrån Arafats referensramar var Barak desperat när han var villig att dela Jerusalem och beredd att kompromissa i den palestinska flyktingfrågan. Genom att åka hem till Gaza för att därefter starta en ny våldsspiral trodde Arafat att Barak skulle backa ytterligare och palestinierna få ännu mer utifrån den "svaghetsposition" som den israeliska sidan uppfattades förhandla utifrån när man från israeliskt håll visade sig vara beredd att gå så långt för att få fred. En hårdför höger anses därför bland många vara den som kan förhandla fram varaktiga avtal på rimliga villkor med de arabiska grannarna. Vill inte araberna ha krig så föreligger nu med Sharon den bästa förutsättningen på länge för att skapa en långsiktigt hållbar fred.

Ariel Sharon

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet