Av Daniel Schatz

Den 11 - 25 juli 2000 hölls bilaterala fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten i Camp David, USA. Dessa förhandlingar syftade till att frambringa en slutgiltig lösning av den israelisk-palestinska konflikten genom ett permanent fredsfördrag mellan parterna.
Förhandlingarna bröt samman, vilket ledde till en kris i Mellanöstern, med våldsamma upplopp, terrordåd och regelrätta strider som följd. Fredsprocessen mellan Israel och den palestinska myndigheten har således under de senaste månadernas kris förvandlats till en krigsprocess. Ehud Barak befann sig vid tiden för Camp David förhandlingarna, och befinner sig i skrivande stund alltjämt, i en pressad inrikespolitisk situation. Barak har för närvarande ingen parlamentarisk majoritet i Knesset. Hans minoritetsregering och ställning som regeringschef hotas av misstroendevoteringar i parlamentet och en allt starkare opposition. Baraks pressade inrikespolitiska situation bidrog till att han under Camp David förhandlingarna var begränsad i sitt förhandlingsutrymme, eftersom alltför långtgående kompromisser skulle kunna hota hans maktställning. Trots detta gick Barak med på så långtgående kompromisser, att han förlorade majoriteten i Knesset och en stor del av sitt inrikespolitiska stöd. Han tog större risker än någon tidigare israelisk ledare gjort för att uppnå visionen om ett Mellanöstern i fred, och erbjöd palestinierna en självständig stat på 90 % av Västbanken och Gazaremsan samt suveränitet över delar av Jerusalem. I Camp David var president Bill Clinton, som ledde förhandlingarna, överväldigad av Baraks politiska mod och överraskande eftergifter. Samma kompromissvilja fanns dock inte på den palestinska sidan. Enligt president Clinton kunde ett slutgiltigt fredsfördrag inte uppnås på grund av att Arafat ej var villig att kompromissa i de centrala frågor som diskuterades under förhandlingarna.

Arafats motvilja mot varje form av kompromisser
ledde till att visionerna om ett Mellanöstern i fred gick förlorade. Efter misslyckandet att uppnå ett slutgiltigt fredsfördrag i Camp David var parternas huvudsakliga valmöjligheter således att:
1) Återvända till förhandlingsbordet och kompromissa för att nå ett permanent, slutgiltigt fredsfördrag eller
2) Förstärka sin förhandlingsposition / uppnå sina målsättningar genom våldsanvändning. Den 28 september besökte den israeliska Likudledaren Ariel Sharon den judiska helgedomen Tempelberget i Jerusalem. Besöket utlöste en våg av våldsamma palestinska upplopp på Västbanken, Gazaremsan och i östra Jerusalem samt regelrätta strider mellan IDF och den palestinska myndighetens paramilitära polisstyrkor. Under dagarna som följde förekom stenkastning mot bedjande judar vid Klagomuren, anfall mot civila israeler och regelrätta beskjutningar av judiska bosättningar.

Våldsutbrottet krossade fredsansträngningarna
och bröt mot Osloprocessens centrala klausul och förutsättning: att politiska mål endast kan uppnås genom förhandlingar och ej genom nyttjandet av våld.
Våldsanvändning har utnyttjats av palestinierna som ett centralt instrument för att uppnå utrikespolitiska mål. Det finns åtskilliga faktorer som tyder på att Sharons besök på Tempelberget endast var en förevändning för den palestinska myndighetens ledare att utlösa / uppmuntra en våg av våldsamma upplopp, i syfte att stärka sin förhandlingsposition gentemot Israel. Uttalanden av ett flertal ledande PLO-politiker styrker denna hypotes. Exempelvis sade Hani al-Hassan, ledamot i PLO:s centralkommitté, vid en intervju i TV-kanalen CNN de 20 oktober 2000: "What we have witnessed in the Palestinian territories these past few days obliges our negotiators to raise the level of demands in the negotiations". En av Arafats närmaste män, Fatah-ledaren Marwan Barghuti gjorde i ett antal uttalanden dagarna efter Sharons besök på Tempelberget ävenledes gällande att upploppen var planlagda. Eftersom Arafat inte kunde uppnå sina diplomatiska mål vid förhandlingarna i Camp David, eftersträvade han genom organiseringen av våldsamheter riktade mot Israel och genom frisläppandet av dömda Hamas-terrorister, att stärka sin förhandlingsposition gentemot Israel och mobilisera internationellt stöd för ett unilateralt utropande av en självständig palestinsk stat. Genom att utlösa en våldsvåg kunde Arafat ävenledes stärka sin interna maktställning, genom att dämpa oppositionen från terrorgrupperingar som Hamas och Islamiska Jihad.
Palestinierna kunde 1948 erhålla ett palestinskt nationalhem, om de accepterat Förenta Nationernas delningsplan för Palestinamandatet. Istället valde arabstaterna och Palestinaaraberna att förkasta FN-planen - med målet att, genom våldets väg, förgöra staten Israel och upprätta en arabisk stat på den judiska statens ruiner. I dag 52 år därefter, var palestinierna åter i närheten av en egen stat.

Vi är tvungna att konstatera att historiens tragik upprepas.
Arafat inbillade sig ännu en gång att den judiska staten kan tillintetgöras genom våld och terror och att han har mer att vinna på krig än på fred. Arafat valde återigen våldets väg. Genom en palestinsk våg av terror har freden åter skjutits på framtiden. För detta ligger ansvaret på Arafat, och han får ta konsekvenserna av sitt beslut i framtiden.

Lund den 10 november 2000.
Daniel Schatz studerar statsvetenskap vid Lunds universitet

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet