Av Göran Larsson

Åter har Mellanöstern hamnat på förstasidorna i världspressen, och nu gäller det inte längre fredsförhandlingar utan krigshandlingar. Med andra ord det gamla vanliga.

Med rätta förfasar vi oss inför våldets brutala bilder från denna blodiga krigsskådeplats. När man tar del av nyhetsförmedlingen, inställer sig dock frågan hur många som verkligen ser Israel som den krigsskådeplats den är. I stället målas en svartvit bild av en aggressiv angripare och mäktig ockupationsmakt som slår ned hjälplösa offer.
Det är förvisso sant att Israels försvarsmakt inte har en jämförbar motståndare på palestinskt håll. Det är också sant att antalet offer på båda sidor inte går att jämföra. Men är det sant, som det ofta sägs, att israeliten David och filistéen Goliat nu bytt roller?

DET VÅRAS FÖR ANTISEMITERNA
Vid Camp David sa Arafat att han representerar en miljard muslimer. Det är naturligtvis inte sant; Arafat är inte deras representant. Icke desto mindre är det ett av de sannaste påståenden han någonsin gjort. Bakom sig har han inte bara hundratals miljoner araber utan faktiskt också en miljard muslimer. Det är inte bara i Jerusalem som bedjande judar stenas på deras heligaste plats och muslimska ledare ropar död åt judarna, eller i Ramallah och Jeriko som synagogor förstörs. Vi ser rasande demonstranter från Marocko i väster till Indonesien i öster bränna israeliska flaggor och skrika "jihad", för att inte tala om alla angrepp mot ambassader och synagogor, judiska butiker och enskilda på den ena platsen efter den andra runt om i världen, också i Sverige.

ISRAEL VILL LEVA I FRED
Den verkligheten borde tvinga allt fler att inse vad det gäller: en av de minsta och yngsta staterna på jorden kämpar för att få leva i fred, kämpar för sin överlevnad. Till ytan är den ett Småland, mindre än en tiondels procent av hela Mellanöstern med en befolkning som utgör en lika mikroskopisk del. Men även denna pygméstat är för stor för dess fiender. Den nuvarande regeringens närmast desperata försök att uppnå ett fredsavtal har lett till eftergifter och kompromissförslag som ingen tidigare regering vågat erbjuda.
Det är betecknande att det just är under denna regering som den palestinska ledningen under förevändning av Sharons besök på Tempelplatsen satte den våldsvåg i rörelse som så många nu ensidigt fördömer Israel för. Det sker när man har ett fredsavtal inom räckhåll enligt vilket 99% av palestinierna skulle leva under Arafats styre och få den första palestinska staten i historien med suveränitet över betydande delar av Jerusalem. För den nuvarande palestinska ledningen och för stora delar av den muslimska världen är nämligen problemet just Israel som sådant och inte främst gränsdragningar och ockuperade områden.

DETTA KRIG BÖRJADE REDAN 1948
Kriget mot staten Israel började 1948. PLO bildades 1964 med det uttalade målet att utplåna Israel. Ockupationen är som bekant resultatet av ett anfallskrig mot Israel som stat och inte mot några särskilda områden.
Vi är nog många som hoppats att fredsprocessen skulle förpassa den sortens gränslösa oförsonlighet och hat till historien. Nu undrar även de mest radikala fredsaktivisterna om fredsprocessen någonsin var annat än fortsättningen av kriget mot Israel med andra medel. Fortfarande utelämnar palestinska läroböcker Israel på kartan, och alltsedan Osloavtalet har Arafat med jämna mellanrum kallat till jihad mot Jerusalem. I ett läge när ett fredsavtal låg inom räckhåll sätter han kraft bakom orden. Han har mobiliserat de mest oförsonliga av Israels fiender. Hans "moderata"
Fatah-grupper vandrar under Hizbollahs fanor. Hamasledaren Ahmed Yassin i Gaza manar till nya terrordåd mot Israel. Det uttalade målet är att demonstrationer, våld och terror ska pressa Israel till ytterligare eftergifter eller genom att vinna världens sympatier - eller fruktan - få andra stater att sätta press på Israel.
I långa stycken har taktiken lyckats, nu senast genom Säkerhetsrådets antiisraeliska resolution. USA vågade inte lägga in sitt veto framför allt av rädsla för terroraktioner mot ambassader och andra amerikanska institutioner runt om i världen. En så enkel väg ut har givetvis inte Israel. De har ingen annanstans att ta vägen. De får leva med våld och terror inpå knutarna. Och de är själva måltavlan.

ARAFAT VALDE ÅTERIGEN VÅLDETS VÄG
I stället för att bygga upp den palestinska stat han nu kunde ha haft, väljer Arafat våldets väg. Där är han säkert bättre hemmastadd än i demokratins och diplomatins främmande land, där ärlig kompromissvilja är nyckeln till framgång och seger. Den israeliske författaren och fredskämpen Amos Oz säger i en intervju i New York Times att Arafat nog är "ganska nöjd med att förbli en Che Guevara hellre än att bli en Fidel Castro och ägna dagarna åt avloppsproblem, narkotika, korruption och inflation." Det är i varje fall uppenbart att Arafat väljer revolutionsromantiken hellre än det ofta otacksamma politiska arbetet på markplanet. Han väljer krigets slagord hellre än de smärtsamma kompromissförslag som är fredens förutsättning. Han väljer jublet från 1 miljard muslimer hellre än att realistiskt och målmedvetet leda några få miljoner palestinier i behov av fred och frihet, utveckling och framsteg, demokrati och mänsklig värdighet.
Därför måste kampen för fred fortsätta. Och därför tvingas Israel tragiskt nog också att fortsätta det numera femtiotvååriga försvarskriget. Det är viktigare än att vinna världens flyktiga sympati.
Mycket står på spel. Styrkeförhållandena är inte så enkla att genomskåda som många förleds att tro. Det berättas att någon frågade Ben Gurion vilket krig som ska bli Israels sista. "Det krig vi förlorar", löd svaret.

Teol. dr. Göran Larsson är verksam vid AMI - Jerusalem Center för bibliska studier och forskning och är samtidigt gästprofessor vid University of California i San Diego. Han har tidigare under många år varit Director för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.

E-post:goranlar@aol.com
Denna artikel har tidigare varit införd i Nya Dagen, Gefle Dagblad och Östgöta-Correspondenten.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet