Ny svensk politik för Mellanöstern?

UD har inom ramen för det så kallade MENA-projektet studerat de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena i Nordafrika och Mellanöstern i syfte att ge underlag för Sveriges politik i regionen. Studien har hittills resulterat i en 190-sidig bok med titeln "Tradition och förnyelse". Ambassadör Ann Wilkens är projektledare för studien. I slutet av varje kapitel finns en gråtonad sida med rekommendationer till politikerna vad Sverige kan eller bör göra för att främja fred och utveckling. MENA (Middle East och North Africa) är en sektion inom UD. Studien talar om MENA-regionen eller MENA-länderna, täckande ett område från Marocko till Iran. Demokratin och i-landet Israel verkar inte höra hemma alls i det sällskapet annat än geografiskt. Det kan nämnas att World Health Organization WHO i sin statistik lagt Israel under Europa som det har mer gemensamt med i de flesta avseenden. I studien får Israel ett och annat erkännande. När det gäller fredsprocessen föreslås att Sveriges politik bör vara att inom ramen för EU komplettera, främja och underlätta de ansträngningar som görs av USA. Detta är ju en "förnyelse". Däremot finns på sidan 27 i studien ett återfall till "traditionen" på UD:
"Även frågan om Jerusalems status går tillbaka på FN:s beslut, i 1947 års delningsplan, att Jerusalem med omnejd skulle betraktas som corpus separatum, ett område som skulle styras enligt en internationell regim under FN-förvaltning. Detta kullkastades då Israel i kriget 1948 erövrade västra Jerusalem (varefter östra Jerusalem, i utvidgad form, annekterades efter sexdagarskriget 1967)."

Varför överhuvudtaget ta in det överspelade corpus separatum-förslaget i denna skrift? Den som ändå drog fram det, borde ha läst hela den 1947/48 av arabstaterna förkastade FN-resolutionen 181. Där sägs det att Jerusalems status efter 10 år skulle bestämmas genom en folkomröstning i staden.

I det ovan citerade stycket finns det flera missvisande påståenden. Eftersom UD:s bibliotek säkerligen är välförsett med böcker om 1948-års krig, är det oförklarligt hur sådan desinformation kunde slinka med i en för övrigt vederhäftig rapport. Enligt redogörelser av Israels förre utrikesminister Abba Eban och av Jerusalems dåvarande guvernör Dov Joseph var händelseförloppen i korthet följande:
1. FN:s delningsplan förkastades av araberna som istället anföll den nya staten Israel. Redan dessförinnan isolerades judiska Jerusalem av bl.a. Arablegionen.
2. I kriget 1948 erövrades östra Jerusalem av Transjordanien genom Arablegionen och judarna fördrevs från sin del av Gamla staden. På intet sätt var det Israel som kullkastade 1947 års delningsplan inklusive dess föreslagna lösning av Jerusalemfrågan. Tvärtom, den hade accepterats av Ben Gurion.
3. Västra Jerusalem erövrades inte av Israel 1948. Däremot höll dess judiska befolkning stånd mot arabisk beskjutning, belägring och blockad.
Hur vore det att lägga in ytterligare ett rättelseblad (det finns redan ett) innan skriften sänds ut till politiker och studiecirklar?
FTC

Boken har nummer Ds 1999:63 och kan beställas hos Fakta Info Direkt, Kundservice, tfn 08-587 671 00, fax 587 671 71, E-post: order@faktainfo.se