Av Marie-Hélène Boccara

Efter sju år av kontakter mellan Israel och Syrien i olika former och med differentierad intensitet tog fredsprocessen även i denna del under december 1999 ett förhållandevis stort skutt framåt. Sedan blev det stopp igen, uppenbarligen beroende på obeslutsamhet hos Syriens president och diktator.

Problemen är fortfarande många och omfattande, men rapporter från Israels militära underrättelsetjänst gör gällande att länderna aldrig varit så nära att sluta fred som de nu är. Det beror bland annat på att Israel idag är så militärt starkt att landet kan ta större risker nu än vad man tidigare har vågat för att få en fred, som inkluderar att lämna militärstrategiskt viktiga områden . Möjligheten att äntligen nå någonstans i dessa förhandlingar baseras även på interna problem inom den syriska militären - det syriska försvarets manskap håller inte samma höga nivå som förr, vilket minskar dess kapacitet att bedriva krig mot Israel. Ytterligare skäl till att en fred kan nås inom överskådlig framtid är att Assad börjat inse att Syrien inte längre är den viktigaste spelaren i Mellanöstern. Assad har blivit omsprungen av både Egypten och Jordanien när Israel slutit fred med dem, utan att vänta på att Syrien skulle bli redo. Därutöver gick palestinierna sin egen väg med Israel utan att bry sig om vad Syrien hade för uppfattning i frågan.
En annan bidragande faktor till att freden nu ligger nära är att den syriske presidenten vill ha en mjuk övergång av makten till sin son Bashar. Övergången skulle underlättas om Golanhöjderna då åter var i syriska händer. Det var Assad som förlorade dessa viktiga höjder till Israel under Sexdagarskriget 1967- därför måste just Assad också se till att vinna dem tillbaka.

Stötestenen är alltså Golanhöjderna. För Israel är dessa höjder inte bara en viktig militärstrategisk tillgång. Där bor även 17 000 israeler som måste övertygas om att det är värt att flytta därifrån för att få fred med Syrien. Från Golanhöjderna får Israel också mycket av sitt vatten - en raritet i den delen av världen.
En betydelsefull hake i förhandlingarna med Syrien är att Assad har problem att förstå att regeringen i en demokrati måste sälja sina förslag och åtgärder till befolkningen. Israels egentliga problem är inte i sig att lämna Golanhöjderna. Efter mer än 30 år av krig och terror som Assad på olika sätt har förorsakat, är problemet snarare att den syriske ledaren inte hjälper till att övertyga den israeliska opinionen om att han nu vill sluta verklig fred med israelerna. Faktum är att Assads själva personlighet är ett av problemen för framgång - inte bara inom ramen för själva förhandlingarna inom vilka han inte ger sina förhandlare något som helst svängrum att kompromissa. Assads extrema försiktighet, långsamhet, tveksamhet och misstänksamhet ger också i sin tur upphov till den israeliska opinionens misstänksamhet mot Syrien.
Det faktum att den syriske presidenten dessutom vägrar att sitta i direkta förhandlingar med Israel leder till att förhandlingarna emellanåt hamnar på fel väg. Amerikanarna har som medlare bråttom att nå resultat och detta faktum har tidigare bäddat för missförstånd om parternas budskap till varandra som misstolkats av medlarna. Missförstånden har i sin tur spätt på misstron mellan länderna och deras diverse avsikter.
En viktig fråga inom förhandlingsprocessen är vilka eftergifter Syrien är beredd att göra för att få fred med Israel - eller snarare, för att få tillbaka Golanhöjderna.

Territoriella kompromisser? Syrien kommer inte att kompromissa om kravet på ett fullständigt israeliskt tillbakadragande från Golanhöjderna. Däremot kan det finnas utrymme att förhandla om den nya gränsen som skall gälla mellan länderna. I fallet Syrien - Israel är inte vapenstilleståndsgränsen från 1949 och den internationella gränsen samma sak. Det syriska kravet på att Israel skall dra sig tillbaka till gränserna som gällde den 4 juni 1967 har tidigare varit en ständig källa till våldsam oenighet mellan länderna. Nu tycks det dock finnas utrymme för en lösning av den dispyten.

Vattenfrågan? Syrierna har redan gjort klart att de inte kommer att skada Israels nuvarande vattenkällor. Om en överenskommelse nås på alla övriga punkter, kommer Syrien troligtvis tillmötesgå Israels behov av vatten från Golanhöjderna.

Är Assad rädd för att en normalisering i relationerna mellan länderna kommer att skada hans regim? Mot bakgrund av de förhandlingar som pågick med Syrien under Rabin och Peres regeringar tycks svaret vara nej på den frågan
Förhandlingarna som tog nytt avstamp i Washington i december 1999 uppvisar nu sprickor. Det innebär inte att hoppet försvunnit om att ett fredsavtal kan nås mellan länderna. Det så kallade sammanbrottet handlar snarare om Assads långsamhet och inflexibilitet där det senare draget beror på hans extrema kontrollbehov. Detta tar sig i sin tur uttryck i att Assads förhandlare måste avbryta samtalen och åka hem medan presidenten funderar igenom hur han skall agera i nästa förhandlingsomgång med israelerna. Även om Assad själv ännu inte har något behov av att möta israelerna vid förhandlingsbordet, så mjuknar han långsamt, långsamt i sitt styvnackade och envisa förhållningssätt gentemot Israel.

Assad ser ut att ha fattat ett strategiskt beslut som således innebär att han skall sluta fred med Israel. Även om det inte blir i juni år 2000, vilket är den israeliske premiärministerns mål, så kommer troligen ett fredsavtal att skrivas under mellan Israel och Syrien inom en överskådlig framtid - förutsatt att Assad överlever sin egen långsamhet.