Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Organisationer



Sällan har jag känt att min insats betytt så mycket

Detta är Lisa Abramowicz sista artikel i Menorah i egenskap av generalsekreterare i Svensk Israel-Information (SII). Här berättar hon om bakgrunden till sitt engagemang.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare. Foto Karl Gabor
Denna artikel blir min sista i Menorah, åtminstone i kapacitet av generalsekreterare i Svensk Israel-Information (SII). Hur hamnade jag här?

Det började med den andra Intifadan som startade i september 2000. Intifadans utbrott betydde att ett relativt lugnt 1990-tal under Oslo-processen ersattes av en kanonad av antiisraeliska reportage och debattartiklar. Dessa präglades ofta av en ensidighet som var både osaklig och obehaglig. Jag arbetade då som departementssekreterare på Utbildningsdepartementet, ett arbete jag haft sedan 1995, undantaget ett år som förvaltningschef på Judiska Församlingen i Stockholm. Jag kände djup oro över situationen i Israel och de palestinska områdena och skrev ibland artiklar om den, men aktade mig noga för att kritisera min arbetsgivare, regeringen.

Jag brukar förklara att syftet med SII är att balansera bilden av Israel, inte att alltid försvara allt den israeliska regeringen gör.
När jag 2001 blev erbjuden av Franz Cohn, hedersordförande i Förenade Israelinsamlingen, att bli generalsekreterare på SII, tackade jag JA. Så skönt att slippa dubbla lojaliteter! SII hade legat nere några år men återuppväcktes av Franz och SIIs Representantskap, med mig som chef. Att jag tog mig an den uppgiften har jag aldrig ångrat. Sällan har jag känt att min insats betytt så mycket. Jag har fått inblickar i hur akademiska kretsar behandlar konflikten och upplevt hur det är att ensam försöka balansera den ofta nattsvarta bilden av Israel. Det som stör mig mest är bristen på relevanta fakta liksom de dubbla måttstockarna. Hur alla Israels framgångar på områden som forskning, nyföretagande och ökad delaktighet i det israeliska samhället bland de arabiska medborgarna negligeras. Hur alla konflikter skylls på ockupationen och hur sällan palestinsk terror, antisemitisk hets och strategi skärskådas. Varför? Min gissning är att israelerna upplevs som starka och palestinierna som svaga, och därför serveras en bild som stöder de senare och klandrar de förra. Men är det rätt?

Jag får jag ofta frågan "Varför försvarar du hela tiden Israel?" Jag brukar förklara att syftet med SII är att balansera bilden av Israel, inte att alltid försvara allt den israeliska regeringen gör. Varför behövs denna komplettering? Jo, för att ofta saknas relevanta fakta i svenska reportage om Israel som förklarar dess agerande. Dessa missar leder till en oförtjänt negativ bild av Israel, samt till en ökad antisemitism i Sverige.

Ockupationen är en fråga jag ofta får förklara. Varför lämnar inte Israel Västbanken? Då svarar jag att Israel har lämnat största delen av de områden som erövrades i Sexdagarskriget 1967 - ett krig som hade som syfte att utplåna Israel. Israel utrymde hela Sinai till Egypten 1979. Israel utrymde 1999 den del av södra Libanon som ockuperats sedan kriget 1982, för att förhindra attacker därifrån. Gaza utrymdes totalt 2005.

De två sista utrymningarna skedde utan fredsavtal, vilket visat sig vara ett misstag, då Israel fick såväl Hizbollah som Hamas till grannar. Dessa terrorgrupper har sedan startat fyra krig mot Israel, förutom ideliga raketattacker. För att ockupationen ska upphöra måste kompromisser göras av båda parter och fredsavtal uppnås. Det är inte Israel som vägrar förhandla om fred. Det är den palestinska myndigheten.

Det känns vemodigt att avsluta detta kapitel i mitt liv, men på samma gång vet jag att jag kommer att fortsätta verka för att balansera och nyansera den missvisande Israelbilden i Sverige, fast i annan kapacitet.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!