Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Organisationer



Reflektioner om Israelbilden i Sverige

Under mina 15 år som sekreterare i Samfundet Sverige-Israel har jag gjort några iakttagelser om attityden till Israel i Sverige. Eftersom jag suttit och registrerat nya medlemmar via vår hemsida har det särskilt slagit mig hur tillströmningen på något sätt följer situationen i Israel.

Det får mig att tänka att när Israels relation med sina grannar är hygglig, eller så bra man kan förvänta, finns hos många svenskar en känsla av att man inte behöver engagera sig. Men när Israel är verkligt hotat, vare sig av raketer eller av rena hatkampanjer i massmedia, känner många att måttet är rågat. Att anmäla sig som medlem i den svensk-israeliska vänskapsföreningen blir då ett påtagligt sätt att visa sitt stöd för den judiska staten. Även om man sedan inte engagerar sig så mycket praktiskt, har man i alla fall tagit ställning med sitt medlemskap.

De gånger jag sett en formlig ström av nya medlemmar är följande: 1) Efter en våg av självmordsbombare mot Israel ställdes en mycket provocerande konstinstallation ut vid Historiska museet. Då rann sinnet för den israeliske ambassadören som helt sonika välte omkull en av strålkastarna som belyste "konstverket", och därefter fick han löpa gatlopp i svensk media och fördömdes även av våra politiker. 2) Libanonkriget 2006. 3) Gazakriget 2009, och särskilt vid de våldsamma kravallerna mot tennislandskampen i Malmö. Jag tror att det var både själva händelserna och det sätt de skildrades i massmedia som fick många att gå från tanke till handling.

Ett minne som bränt sig fast hos mig var en Israelkväll som Förenade Israelinsamlingen höll på Nalen 2004, med insamling till deras olika offer. Vi som var där fick först efteråt via TV se det upplopp som pågick utanför, där en mobb skrek ut sitt hat mot Israel och attackerade poliserna med gatstenar, batterisyra och järnrör. När mötet var slut släpptes ingen ut via huvudingången utan fick ta bakvägen på grund av risken att bli misshandlad. Där jag gick i den sena kvällen bredvid gamla judar, många av dem Förintelseöverlevande, var jag fylld av skam och vrede över att de ännu en gång måste kura och vara rädda, inte i Tyskland utan i Sverige, mer än en generation efter Förintelsen.

Jag tror att det djupt i den svenska nationalsjälen finns ett grundmurat och självklart stöd för Israel, även om Israelbilden ofta domineras av en klart Israelfientlig massmedia och en växande judehatande extremism med islamistiska förtecken, som våra politiker står märkligt handfallna inför.

I Samfundets stadgar står att vårt mål bland annat är att öka förståelsen för och kunskapen om Israel i Sverige. Det är ett viktigt arbete, och eftersom jag av personliga skäl nu måste tacka för mig, vill jag önska föreningen och min efterträdare på sekreterarposten lycka och framgång i arbetet.

Bengt-Ove Andersson



Textlänkar
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!