Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Organisationer



”Varför letar du efter nyckeln här under gatlyktan, om du tappade den där borta i mörkret?”

”Jo, det är ljusare här.”

Denna gamla vits har faktiskt aktuell relevans. I stora delar av världen är de mänskliga fri- och rättigheterna obefintliga och övergrepp sker dagligen. Sudan, Kina, Burma, Libyen, Nordkorea, Iran eller något liknande land vore lämpliga resmål för journalister och för dem som vill protestera på plats. Det vore dock förenat med livsfara. Därför åker så många till Israel. Israel är nämligen ett fritt land med fungerande rättssystem.

Bland de ”rättskämpar” som åker ner märks särskilt Diakonias ”följeslagare” och ISM-are.

”Följeslagare” är människor med oftast kyrklig anknytning som åker ner, officiellt för att ”dämpa våldet och ge hopp om en fredlig lösning”. I realiteten fungerar de dock snarast som åklagare som enögt samlar bevis för verkliga eller påstådda israeliska överträdelser. Att agera följeslagare åt exempelvis israeliska barn ingår inte i deras uppdrag. Efter hemkomsten åker de runt och håller föredrag i kyrkor och andra sammanhang där Israel framställs som brutala ockupanter. De avlönas av SIDA med pengar som kunde ha gått till verkligt biståndsarbete. Detta organiseras av Diakonia, en frikyrklig biståndsorganisation som även lägger en ansenlig del av biståndspengarna på välregisserade och starkt vinklade propagandaresor där svenska politiker och journalister vallas runt på Västbanken.

International Solidarity Movement är en rörelse som utger sig för att bestå av opartiska fredsaktivister. I verkligheten är den en radikal antiisraelisk rörelse som erkänner palestiniernas rätt att möta ockupationen med väpnad kamp (läs: bomber). Medlemmarna uppmanas ta sig in med falska förespeglingar om att vilja stödja Israel i en svår tid, för att sedan bege sig till skyddsbarriären och gränsövergångar där de provocerar israeliska soldater och uppträder uppviglande. ISM:are har också gömt vapen och efterspanade terrorister.

Men är inte Rachel Corries död ett bevis på en brutal regims likgiltighet för människoliv? Det är precis så den framställts, till och med i pjäser som visats för svenska skolbarn på lektionstid. Men den flaggbrännande ISM-aktivistens tragiska död är just motsatsen. Om man tillräckligt många gånger sätter sig framför bulldozers måste till slut en olycka ske, föraren chockades och även ISM-are vittnade om att förarna alltid stannar för att inte skada någon.

Visst ska Israel kunna kritiseras. Men vi glömmer lätt att Israel hotats sedan den dag staten bildades och tvingats utkämpa sju krig för att freda sina gränser. Att man trots detta och det ständiga hotet från terrorister lyckats bygga och behålla den enda stat i regionen som garanterar mänskliga fri- och rättigheter, oavsett etnicitet, religion eller sexuell läggning, är i sig märkligt. Efter den bombkampanj som krävde cirka 1 000 civila israelers liv var Israel tvungna att ta det impopulära steget att sätta upp en skyddsbarriär. Givetvis har detta skapat problem för palestinier vid övergångarna, men kritiken riktar sig sällan eller aldrig mot dem som framtvingat detta med sina bomber.

Diakonia, ISM med flera har alltså det gemensamt med personen i vitsen att de väljer att inte protestera där människorättsligt mörker verkligen råder, utan i Mellanösterns enda demokrati. Israel är visserligen fel plats att söka efter förtryck, men det är bekvämt och betydligt mindre farligt. I alla andra sammanhang kallas sådant för hyckleri.

Bengt-Ove Andersson, Generalsekreterare i Samfundet Sverige-Israel



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!