Under de 40 år som gått sedan Sexdagarskriget har de palestinska områdenas oklara status lett till långt lidande för befolkningen. Det är Israels mål att ansvaret för områdena ska lämnas till palestinierna som kan bygga upp en självständig statsbildning att leva i fred med Israel. Det framgår bl.a. av färdplanen för fred som Israel ställt sig bakom.

Vid varje fredsförhandling har frågan om de ockuperade områdenas framtid aktualiserats. Utgångspunkten har varit att man ska följa de aktuella resolutionerna i FN:s säkerhetsråd där man än idag står fast vid sin grundläggande uppfattning, en tvåstatslösning. Den principen finns redan i resolution 181 som togs innan staten Israel bildades år 1948 och innebär att det brittiska mandatet för Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat.

Resolution 242 som togs av säkerhetsrådet några månader efter Sexdagarskriget bygger på samma grundtanke. I resolutionen kräver FN att arabstaterna ska upphöra med sitt krig mot Israel som pågått sedan 1948 och att de erkänner Israels rätt till existens inom försvarbara gränser. FN-resolutionerna har i sin tur legat till grund för de många försöken att lösa konflikten.

Medan den palestinska situationen är ett öppet sår sedan 1967 har de fredsavtal som ingåtts med Egypten och Jordanien, huvudmotståndarna i 1967 års krig, visat sig stabila. För bägge länderna har avtalen lett till fred och regional utveckling i gränsområdena, bl.a. genom utveckling av tullfria ekonomiska zoner där israeliska och jordansk/egyptiska företag samverkar. I Jordanien har 13 zoner skapat över 40 000 jobb, där de flesta arbetstagare är kvinnor.

Vem ska Israel lämna över till?

Med palestinierna har det dock visat sig så mycket svårare att komma ur det låsta läge som uppstod när krigsdammet lagt sig i juni 1967. Till detta bidrog att det dröjde länge innan palestinierna blev en förhandlingspart. Fram till Sexdagarskrigets utbrott kontrollerades nämligen de omstridda områdena Gaza och Västbanken av Egypten respektive Jordanien, och dessa länder hade ingen ambition att etablera en palestinsk stat. Områdena lydde under Kairo och Amman medan invånarna levde som flyktingar i Gaza och på Västbanken.

Strax efter Sexdagarskriget samlades arabländerna i Khartoum i Sudan. Där antog man ett gemensamt uttalande där man sa nej till fred med Israel, nej till att erkänna Israel och nej till förhandlingar med Israel. Man insisterade också på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Israel saknade inte bara en palestinsk förhandlingspartner - dessutom sade hela arabvärlden nej till fredssamtal med Israel.

Denna låsta hållning har bidragit till att områdena inte "lämnats" av Israel under decennierna närmast efter kriget - för vem skulle Israel lämna dem till?

Det var först i och med Osloavtalet som Israel ingick ett avtal med palestinska parter. Avtalet uppfattades som ett genombrott just därför att en direkt förhandlingsrelation upprättats mellan Israel och en palestinsk representant som de flesta betraktade som en palestinsk stat i vardande.

Trots sammanbrottet I fredsförhandlingarna år 2000 har Israel hållit fast vid övertygelsen att en överenskommelse om de omtvistade områdena endast kan träffas med palestinierna själva, även om stöd och medverkan från omvärlden är nödvändig.

Det palestinska ledarskapet har i och med den andra Intifadan hösten 2000 och Hamas valseger 2006 radikaliserats i sin syn på Israel. Hamas vägran att erkänna Israels rätt att existera har i vissa avseenden inneburit en återgång till det låsta läge som rådde efter Sexdagarskriget. Det förändrar dock inte principen att det just är med sin granne som Israel måste få fred och komma överens. Israeler och palestinier är bundna vid varandra i en ödesgemenskap.

Anders Carlberg
vice ordf. Svensk Israel-Information

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet