Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Organisationer



Allt är Israels fel!

Vad hade Hizbollahs provokationer i somras mot Israel med solidaritet med palestinierna att göra? Absolut ingenting, hävdar Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information.

Situationen i Libanon utvecklar sig på ett sätt som bekräftar farhågorna från i somras.

Det shia-muslimska "Gudspartiet" tillika terrororganisationen Hizbollahs provokationer; dödandet av åtta israeliska soldater, kidnappningen av två samt en ständig störtskur av Katyusharaketer från södra Libanon mot norra Israel, hade mycket litet att göra med någon solidaritetsaktion för palestinierna.

"om bara Israel gör eftergifter blir allt bli frid och fröjd".
Inte heller berodde kriget på någon israelisk ockupation av libanesiska områden. FN hade redan för sex år sedan konstaterat att varenda kvadratmeter av libanesiskt område var utrymt av Israel. Istället handlade kriget om att stärka Hizbollahs maktposition i Libanon efter att Syrien nesligen hade blivit "evakuerat" efter 30 års ockupation och Hizbollahs aktier var i dalande.

För Hizbollah var sommarkriget en win-win situation. Även om man förlorade varenda enskild strid mot Israel så uppnådde man ändå sina övergripande mål; att terrorisera civilbefolkningen i norra Israel. Katyusharaketerna hade knappast annat syfte än detta. Någon större militär skada kunde de inte vålla Israel.

Hizbollahs andra mål var att stärka sin egen position och framstå som "befriare" mot aktioner man själv provocerade fram.

Taktiken var att utföra snabba gerillaräder mot Israels armé där lätta vapen kunde användas mot tunga tanks. Därefter kunde milisen, utan uniformer, försvinna in i ett positivt sinnat folkhav i de shiamuslimska områdena i södra Libanon eller delar av södra Beirut. Civilbefolkningen användes som sköldar; båda företeelserna är solklara folkrättsbrott.

Oberoende om Hizbollah skulle överleva kriget som organisation, skulle man "vinna" mot den regionala stormakten Israel; om inte annat i mediekampen.

I Mellanöstern har det alltid varit populärt att ge Israel ett tjuvnyp och direkt efter det visade det sig att Hizbollah hade stärkt sin position i Libanon. Därför ställer Hizbollah nu krav på minst en tredjedel av platserna i den libanesiska regeringen, detta utan föregående nyval. Platserna skulle ge Hizbollah ett veto i alla viktiga beslut.

Från många håll hörs åter mantrat om att om man bara löser den israelisk-arabiska konflikten så kommer, som genom ett trollslag, den muslimska världens problem att lösas. Mellan raderna synes stå att "om bara Israel gör eftergifter blir allt bli frid och fröjd". Tja, evakueringen av Gaza och södra Libanon ger inte precis syn för sägen.

Jag har ännu inte blivit övertygad om att inbördeskriget i Irak har något med den israelisk - arabiska konflikten att göra. Jag har svårt att se hur självmordsbombare från Shia eller Sunni som ger sig på varandra har något med palestinierna att göra. Detsamma gäller konflikterna och/eller övergreppen i Kashmir och Västra Sahara-Marocko eller folkmordet i Darfur. Bristen på utbildning, framförallt av flickor i den muslimska världen, kan inte lastas Israels skuldkonto. Inte heller bristen på ekonomisk och vetenskaplig utveckling eller mänskliga fri- och rättigheter.

Det vore fantastiskt om konflikten löstes eller åtminstone gick mot fredliga förhandlingar och ett ömsesidigt givande och tagande. Det skulle alla tjäna på. Men då krävs insikt från den palestinska sidan om att den andra Intifadan var ett misslyckande från början till slut. På vad sätt har den palestinska befolkningen vunnit något jämfört med hur situationen såg ut i september 2000?

Att vägen till fred, demokrati eller stabilitet i regionen måste gå via Jerusalem är en dålig förevändning för dagens muslimska ledare att inte ta itu med utvecklingen, ansvaret och arbetet för ett drägligt liv för den egna befolkningen, kvinnorna inräknade.

Det vore befriande om inte Israel drogs fram som ett mantra så fort Mellanöstern, Arabvärlden eller den muslimska världen, kommer på tal.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!