Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker
Menorah

Organisationer



Irans kärnvapen i förhållande till Israels kärnvapen, Ariel Sharon och Kadima, bra eller dåligt, är ämnen som ständigt återkommit under de senaste månaderna i de olika medierna.

Många av de märkliga resonemangen har inte nödvändigtvis handlat om okunskap. I flesta fall har det mer varit en fråga om att inte kunna lyfta problemet till en annan nivå där nya perspektiv blir synliga.
Av Eli Göndör

Enfald eller mångfald?

I fallet Iran är Israel inte en del av ekvationen. Den enda anledningen till att det blivit så är att Iran dragit in Israel som en parameter och att vissa accepterat att diskutera frågan på de villkor som Iran dikterat. Tar man för tankeexperimentets skull bort Israel ur ekvationen kommer man utan större ansträngning fram till följande:

Iran har sedan den muslimska revolutionen egentligen hela tiden styrts av mullorna. Khomeini visste egentligen aldrig riktigt vad som föregick i det civila samhället. Han var en inåtvänd filosof som ägnade sin tid åt esoteriska djupdykningar och han brydde sig egentligen inte om huruvida folk mådde bra eller dåligt. Det mullorna förmedlade accepterade han villigt och återvände sedan till sitt bottenlösa hål i sökandet efter den enda sanningen.

I åtta år lyckades Iran och Irak framgångsrikt hålla ett krig vid liv sins emellan. För mullornas regim blev de senaste årens utveckling i Iran, med studentrevolten och allt fler krav på en större öppenhet, ett allvarligt hot vilket man genom ett skenval förhindrade.

Den som tror att exempelvis Egypten uppskattar att Iran har för avsikt att inskaffa kärnvapen har fel.
Den nye presidenten gör antydningar om att styra Iran och försöker förbättra sitt renommé internt genom att reta upp världen. Han är precis vad mullorna vill ha. Ingen kan anklaga honom för att vara speciellt sofistikerad och i den inre muslimskarabiska konflikten tror han sig ha funnit receptet för hur man klättrar på popularitetslistan. Tron på att förnekelse av Förintelsen och utfall mot Israel skulle göra en ledare mer populär i den omgivningen säger mer om omgivningen han verkar i än sannolikheten att han har ambitionen att genomföra hoten.

Den som tror att exempelvis Egypten uppskattar att Iran har för avsikt att inskaffa kärnvapen har fel. Den som tror att Saudiarabien, Irak eller något av de andra länderna i regionen känner sig bekväma med att en president som beter sig så utmanande håller på att inskaffa kärnvapen misstar sig. Den som inte förstår att det återigen handlar om att skaffa sig en position i den muslimska världen är inte insatt. Och för de som tycker att Iran ändå ska ha kärnvapen kan det vara nyttigt att tänka sig situationen timmarna efter att bomben släppts över Tel Aviv. Vad händer med palestinierna som bor några kilometer därifrån, Jordanien, Egypten, Libanon, islams tredje heligaste plats i Jerusalem och var ligger målet för nästa iranska atombomb? Det handlar inte om Israel.

När Ariel Sharon var bostadsminister tog Israel emot 1 000 flyktingar om dagen. Det fanns bostäder för alla. Innan han lämnade departementet ska han ha kört ner all dokumentation i en dokumentförstörare. Vad Sharon gjort och inte gjort, när, var och varför kommer alltid vara ett kärt samtalsämne för skandaljägare. Det intressanta är trots allt vad valet av honom och hans idéer, med en så stabil majoritet säger om det israeliska samhället. Konsekvensen av analyser som ensidigt svartmålar Sharon, som Peter Löfgren eller Anita Goldman under den senaste tiden, blir ett underkännande av majoriteten av Israels medborgares omdöme.

Sharons sorti från den politiska arenan på grund av hans svåra medicinska tillstånd, följdes av kommentarer om Kadimas sammanbrott och kaos i Israel. Varför kaos i Israel skulle ha varit närmare nu än efter mordet på Rabin var för en del svårt att förklara, och att det inte är en fråga om att Kadima vinner valet i mars utan med hur mycket, kunde också i vissa fall upplevas som en pretentiös gissning.

För den som engagerat och förutsättningslöst vill sätta sig in i Mellanöstern och den israeliska politiken krävs det att å ena sidan inte låta sig påverkas av drömmen om ett arbetarparti som kan bekräfta den svenska modellens förträfflighet, å andra sidan låta sig påverkas av en aggressiv, arabfobisk och islamofobisk syn kryddad med ett rågat mått av förföljelsemani.

Det är viktigt att åtminstone försöka låta bli att applicera sina egna referenser på verkligheten och istället låta verkligheten skapa nya referenser. För den med ambition att se flera perspektiv kan det leda både till ny fördjupad insikt, och till ändrat förhållningssätt.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.