Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah

Organisationer




Sionismens grundare
- Theodor Herzl
Sionismen
- det judiska folkets befrielserörelse

Med jämna mellanrum dyker debattartiklar eller insändare upp i pressen som fördömer sionismen och kallar den för en form av kolonialism. Stämmer det verkligen in på Israel undrar Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Svensk Israel-Information.

Enligt uppslagsverken utmärktes kolonialismen av att högt utvecklade stater behärskade och exploaterade andra länder och folk, ofta långt bort från moderlandet. Kolonins råvaror, infödingar och land utnyttjades av kolonialisterna och överskottet skickades från kolonin till hemlandet.

Den situationen stämde inte in vare sig för 120 år sedan, eller nu, på landet Israel. Det har kontinuerligt bebotts av judar även innan Rom krossade dåtida Judéen för nära 2 000 år sedan och kallade landet för Palestina efter ett sedan 500 år utdött folk, filistéerna. Judar har under hela denna Diaspora sökt återvända till sitt historiska hemland.
Israel är uppbyggt främst av flyktingar från Europa och Arabvärlden

Sionismen som politiskt projekt var en reaktion på nationalistiska strömningar i hela Europa, men främst en förtvivlad reaktion på den aggressiva antisemitism som de europeiska judarna utsattes för under 1800-talet. Först flydde tiotusentals judar från Tsarryssland undan pogromer och förföljelser till den fattiga provinsen Palestina, miljoner flydde till det mer lockande USA.

Judarna bildade ingen koloni till Tsarryssland och skickade inte heller något överskott dit. De köpte mark dyrt och lagligt från arabiska jordägare, brukade efter bästa förmåga jorden i socialistiskt inspirerade kollektiv och ville leva fredligt med sina grannar. Gradvis blev de fler och började formulera krav på självbestämmande.

De judar som bodde i, eller besökte landet för 100 år sedan, såg givetvis att det fanns andra folk i landet. Många judar trodde att de skulle kunna komma överens med de arabiska invånarna, och vara av ömsesidig nytta för varandra. Därtill uppmuntrades de av inledningsvis positiva reaktioner från en hel del arabiska ledare. Det var kanske naivt av den judiska befolkningen, men det var ett förståeligt önsketänkande med tanke på bristen på alternativ för judiska flyktingar på 1900-talet. Israel är uppbyggt främst av flyktingar från Europa och arabvärlden. De har varit tvungna att kämpa mot såväl turkisk och brittisk imperialism som panarabisk nationalism för att kunna uppnå och behålla sin självständighet.

Arabvärlden, inklusive de palestinska araberna sade ett absolut NEJ till FN:s delningsplan av det brittiska mandatområdet Palestina i en arabisk och en judisk del 1947. Ett lika rungande nej sa man till den brittiska Peel-kommissionens förslag om en judisk stat 1936, bestående av en minimal kustremsa vid Medelhavet. Det var inte kvadratkilometrarna som var det avgörande för arabsidan, utan principen om judiskt självbestämmande över huvud taget. Den skulle förnekas och bekämpas.

Över 870 000 judar fördrevs eller flydde från Arabvärlden efter 1948 som hämnd för Israels tillkomst. Men nu verkar det som om flera länder i Arabvärlden, inklusive palestinierna, inser att Israel är i Mellanöstern för att stanna. Förhoppningsvis kommer det också att leda till palestinskt självbestämmande i en egen självständig stat och därmed en varaktig fred i området.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.