Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah
Läsvärt ur kvartalstidskriften Menorah från och om Israel

Organisationer



Svensk Israel-Information
Lisa Abramovitz

Konsten och yttrandefriheten

Min far, Olle Bengtson, var konsertmästare, stämledare för kontrabasarna och solist i nästan 45 år i Stockholms Filharmoniska Orkester. Han kom från en musiker- och skådespelarfamilj. Hans attityd mot de kollegor, musiker och andra som tog Konsten, Musiken, Livskallet på för stort allvar, kommenterade han med ett befriande avspänt "fnys". Självklart uppskattade han god konst och musik i form av hög teknisk skicklighet förenad med inspiration, gudomlig eller mänsklig. Men det var något som man hörde, uppfattade, såg och kände igen direkt.

Dirigenter, särskilt gästdirigenter, med divalater och attitydproblem visavi orkestern, hade det inte lätt med Olle Bengtson. Han var den orkestern föste fram när det gällde att klaga på allehanda dumheter som Konserthusets ledning eller gästande stjärnor kunde hitta på. Jag beundrade hans civilkurage, något som lär ha kostat honom en självklar plats i Musikaliska Akademin.

Varför denna tillbakablick på en död, älskad far? Jo, därför att jag känner samma skepsis som han, mot dem som nu tar brösttoner för Konsten och menar att den får man inte tafsa på. Den är i sig något värdefullt. Värdefullare än Livet kan man fråga sig?

När jag hörde Dror Feiler med patos på SVT Agenda tala om hur den israeliske ambassadören attackerade Konsten (man riktigt hör den Stora bokstaven), Yttrandefriheten osv mår jag lite illa.

Jag stödde inte ambassadörens aktion, men jag förstår den känslomässigt. Makarna Feilers konst däremot, är platt som en pannkaka. Röd pöl, liten vit frigolitbåt, segel i form av porträtt av vacker Snövit, "röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts". Bachs "Mitt hjärta simmar i blod" spelas. "Snövit" symbolen för oskuld och renhet, är den kvinnliga självmordsbombaren, Hanadi Jaradat, som mördade 22 människor, judar, araber, småbarn, vuxna och gamla, i den arabisk-judiska restauranten Maxim i Haifa.

"Om vårt folk inte kan förverkliga sina drömmar och mål, så låt då hela världen bli utraderad" basunerade utställningen "Making a difference" ut.

Parallellt med Historiska Museet visade konstnären Kid Kumlin sin utställning delvis under rubriken "Utan försoning går världen under", en tanke mycket mer värd att lyfta fram anser Menorah.

Platsen för illdådet var inte vald av en slump av Hanadis organisation Islamiska Jihad. Den valdes för att samarbete mellan judar och araber skulle avbrytas. Det är ofattbart att inte Dror Feiler, som är född och uppvuxen i Israel, kan se igenom glesa dimridåer.

En text som förklarar "Snövits" handlande finns med, varvad med Grimms sagotext. Vi uppmanas läsa texten av museiledning och bland annat DN: s kritiker. Det enda texten ger mig är att Hanadi var desperat, hon hade förlorat sin man (det var en bror) i strider med israeliska armén, och om inte hennes nation skulle få sina drömmar förverkligade, kunde hela världen lika gärna utplånas.

Detta är ingen komplikation, konstnärlig eller politisk, som det talas så högt om, utan helt enkelt det budskap som serveras dagligen av den palestinska myndigheten, politiska tyckare på vänsterkanten och många Palestinasympatisörer över huvud taget. Anledningen till att palestinier tar till självmordsbombningar mot civila israeler är bara att de inte har något annat vapen och att de är så desperata, så lyder budskapet.

Varför har detta vapen blivit så vanligt just bland palestinier? Är de det folk i världen som lider mest? Varför har inte detta vapen blivit lika populärt bland andra folk som har det svårt eller är förtryckta, till exempel burmeser, tibetaner, tjetjener, afrikaner eller kvinnor i Afghanistan och Pakistan.

Det som gör att självmordsmördandet har upphöjts till ett populärt vapen i det palestinska samhället är främst möjligheten att bli "martyr". Överallt i Gaza och på Västbanken finns idolporträtt likt det på Historiska Museet. Man ser dem i affärer, på daghem, på skolor och på gatorna. Hamas, Islamiska Jihad, Al-Aksa Brigadernas Martyrer, PFLP finns nära tillhands och rekryterar, utbildar, utrustar, planerar för dessa dåd. Familjerna kompenseras rikligt i efterhand.

Orsak nummer två är att det skrämmer vettet ur fienden, israelerna. Vad kan en militärt sett övermäktig fiende göra mot människor som sedan dagis har itutats att "martyr" (läs självmordsmördare) är det högsta man kan aspirera till i Palestina idag? Vad kan Israel göra när dödskulten sätts före livet, det egna såväl som andras?

Lisa Abramowicz
ordförande i Svensk Israel-Information



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.