Svensk Israel-Information Lisa Abramowicz

Ockupationen är inte grunden

Ett påstående som är legio som förklaring av våldet i Mellanöstern är att "Den israeliska ockupationen är grundorsaken till konflikten". Jag håller inte med. Grundorsaken är att många palestinier inte accepterar ett självständigt judiskt Israel över huvud taget. Därtill uppmuntrade av stora delar av omvärlden.

Ockupationen är negativ för båda folken, vilket även premiärminister Sharon sa i juni i år, och bör upphöra av många skäl så snart det finns en möjlighet. Men det ska ske i samband med förhandlingar och inte pga ständiga terrorattacker mot civila. Minns att det fanns terror mot israeler långt innan ockupationen började i juni 1967. "Fedayeen" attackerade israeliska byar 1948 - 67. Ockupationen har ofta hävts i samband med fredsavtal; direkt efter sexdagarskriget 1967, i samband med fredsavtalet med Egypten 1978, i samband med Osloprocessen och dess förhandlingar i Camp David och Taba.

Foto: André Brutman/GPO

I september 2000 valde palestinierna att starta Intifadan, med president Arafat och den palestinska myndigheten som huvudansvarig planerare. Då levde 98 procent av palestinierna under den palestinska myndighetens kontroll. Den israeliska armén hade dragit sig tillbaka. Antalet vägspärrar var då sju (DN 22/2-02) istället för som nu cirka tvåhundra.

Den 19 augusti, några dagar innan fyra palestinska städer skulle återlämnas, slog en självmordsmördare från Islamiska Jihad till. Han klär sig som en ultraortodox jude, går på buss 2 och låter bomben brisera vid "Profeternas Gata" i Jerusalem. Det är ingen slump att terrorn slår till i ett känsligt skede av förhandlingar eller i samband med att lättnader ska införas. Den 4 oktober slog den kvinnliga juristen Hanadi Jaradat till mot det arabisk-judiska kaféet Maxim i Haifa och 22 människor dog en fruktansvärd död, ett sextiotal skadades svårt. Målet var inte valt av en slump. Samarbete mellan judar och araber i Israel skulle saboteras. Mönstret känns igen, och så är man tillbaka på ruta ett igen, eller värre.

Alan Dershowitz, en av USAs främsta advokater och professor vid Harvard, hävdar i sin nyutkomna bok "Why terrorism works" att terrorismen finns för att den fungerar och belönas. Omvärlden tror att om någon använder så hemska metoder som självmordsbombningar, antas de lida mer än andra som har det svårt. Stämmer det? Varför användes då inte systematisk terror mot civila tyskar under andra världskriget? De fanns inom räckhåll för franska och polska motståndsrörelser. Varför använder inte förtryckta kvinnor i Sydafrika, offer för fattigdom, sjukdomar, rättslöshet och övergrepp, sig av terror? Eller kvinnor i talibanernas Afghanistan, som misshandlades eller dödades för minsta "förseelse". Boken är dyster men samtidigt klargörande. Terror finns för att det ges ekonomiska och infrastrukturella medel till olika grupper att utföra den. Terror utövas för att den är ett hyllat alternativ för extremister, därtill uppmuntrade av president Arafat själv. Att bli martyr (shihad) är det högsta målet, enligt Arafat. Islamiska Jihad och Hamas är inte intresserade av en förhandlingslösning. De vill förgöra Israel och skapa en islamistisk stat i dess ställe. Så står det i deras program, på deras hemsidor, på de videos som självmordsbombare låter göra innan de utför sina blodiga handlingar. Den palestinska ledningen måste avväpna dessa grupper och de egna terroristerna om den vill ha fred i samförstånd med två stater bredvid varandra.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet