Historien och hetsen mot Israel

Av Per Ahlmark

Per Ahlmark höll ett lysande tal vid Samfundet Sverige - Israels Chanukkafest den 6 december 1999 i samband med att han förlänats årets prestigefyllda Torgny Segerstedt-pris. Vi återger här valda delar ur talet. Detta anknyter till den pågående aktiviteten om Förintelsens minne. Ahlmark påminner om att antisemitismen och antisionismen går hand i hand.

I november 1999 disputerade Henrik Bachner på sin doktorsavhandling "Återkomsten", om svensk antisemitism efter 1945. Publicerad som bok (Återkomsten - Antisemitism i Sverige efter 1945, Natur och Kultur 1999, ISBN91-27-07641-5, 559 sidor) har den erhållit många positiva recensioner och kommer längre fram att ses som en klassiker. Den har fört svensk forskning om antisemitismen in i den grupp av högt avancerade studier i ämnet som publicerats i främst fem länder: USA, Tyskland, Frankrike, England och Israel.
Vi i Sverige har aldrig tidigare haft ett vetenskapligt verk om antisemitismen på den här höga nivån. Genom sina kunskaper och sin lidelse har Bachners undersökning fördjupat insikten om och motståndet mot historiens mest destruktiva vidskepelse. Låt oss tacka Henrik Bachner för kraften och intelligensen i hans försvar för svensk demokrati.
Det viktigaste avsnittet i den här avhandlingen gäller sambandet mellan antisionism och antisemitism. Bachners analys är försiktig och nyanserad. Han försöker finna förklaringar som ligger bortom judehatet.
Men efter några hundra sidor tvingas han medge att den våldsamma kritiken mot Israel efter sexdagarskriget i ökad utsträckning har kommit att "färgas av och fungera som forum för antisemitism". Den nya antisionismen har inte enbart tagit avstånd från Israels bildande utan också krävt "denna stats utplåning... Genom att söka avlegitimera staten Israel angriper antisionismen legitimiteten i den judiska existensen".
Bachner visar också hur fördömandena av Israel anknyter till stereotyper, som dominerat antijudisk agitation i hundratals år. Propagandan om sionismen som en manipulativ och konspiratorisk kraft målar åter "bilden av judarna som ett redskap för ondskefulla destruktiva krafter", skriver Bachner.
Också den kristna antisemitismen har fått ett slags renässans i angreppen på Israel. En öppet uttalad antijudisk teologi var "problematisk" efter Förintelsen, menar Bachner, "varför budskapet (efter sexdagarskriget) ofta kläddes i ideologiska, antisionistiska termer". Hans avhandling anknyter här till en rad kända utländska forskare, som med exempel från debatten i andra delar av världen har kommit till liknande slutsatser.
Under och efter främst Libanon-kriget 1982 visade vi hur ett antal fördömanden av Israel började likna de klassiska förbannelserna av judarna. Det var bland annat därför som det blev nödvändigt att 1983 grunda Svenska Kommittén Mot Antisemitism. Henrik Bachners avhandling bekräftar och förstärker nu de farhågorna genom den stora mängden exempel som han diskuterar - och genom det systematiska och delvis snillrika i hans analys av de exemplen.

Så till den ständigt aktuella frågan: vad är en svensk Israel-vän till för? Vad ska vi göra för att motverka landets fiender? Hur sprider vi förståelsen för den judiska staten och vad den står för?
Här tar jag bara upp en enda synpunkt. Vi har alltså haft 30 år av hårda meningsbrytningar. Genast efter sexdagarskriget kom Israel att beskrivas som ockupationsmakten med en närmast demonisk, militär slagkraft. Samtidigt började man hylla PLO. Dess utplåningsprogram förnekades eller försvarades. Det dröjde ju till efter Gulf-kriget innan PLO gav upp sina ambitioner att krossa Israel.
Men PLO är en frihetsrörelse, sade de här hemma som avskydde Israel, en antiimperialistisk organisation i den världsvida kampen mot kolonialismen. Al Fatah, Arafat och de andra vill ingenting hellre än rättvisa och fred. Det är inte konstigt, påstod många, att de nyttjar terrorn som vapen. - Själv tyckte jag att den saken var oerhört konstig - hur kunde man uppnå fred med ett land genom att urskiljningslöst döda kvinnor och barn i terrorangrepp?
Några år senare överrumplades Israel under Jom Kippur och höll på att gå under. Två starka arabiska diktaturer var under några dagar och nätter nära att besegra den judiska staten. Också detta blev till ammunition åt svenska Israel-hatare. När alltså Israel snabbt vann ett krig som man tvingades in i, bevisade det hur militaristiskt landet var. När Israel först nästan förlorade ett försvarskrig på två fronter, som man också tvingades till, blev det ett bevis på hur livsoduglig staten hade blivit.
Hur det än gick för Israel - allt vändes till antisionistisk propaganda. Vi känner igen mönstret från århundraden av antisemitisk agitation. När judarna är starka bekräftar det deras aggressivitet och vilja till världsherravälde. När judarna är svaga bevisar det deras ynkedom, feghet och splittring.

Jag minns ett antal ytterst fräna debatter från främst 70-talet med några av de måttlösa antisionisterna i vårt land. Jan Guillou, Göran Rosenberg, Staffan Beckman, Per Gahrton, Sigbert Axelsson och flera andra - ständigt fick vi på den tiden höra att ingen judisk stat i Mellersta Östern var tänkbar, att de som lade bomber inne i Israel var frihetskämpar, att Israel var en kapitalistisk eller imperialistisk spjutspets in i arabvärlden. Vårt program om en palestinsk stat i fred med och vid sidan av Israel var en reaktionär idé, sade de. Bara en binationell, palestinsk stat där den judiska minoriteten gett upp sionismen var tänkbar.
Vi bör inte glömma hur extrem den här propagandan var, inte heller att åtskilliga ledande politiker och journalister delvis ställde sig bakom den. De här 30 åren: en statsminister likställer israelisk politik med nazisternas; en utrikesminister vägrar uttala oro för Israels öde i början av oktoberkriget 1973 när landet håller på att förblöda; en ny utrikesminister kramar och pussar på Arafat samtidigt som han med förolämpande motiveringar hoppar av sin utlovade närvaro vid Israels 40-årsdag i Blå Hallen; och en israelisk Histadrut-delegation inbjuden till 1 maj i Stockholm behandlas av sina svenska partivänner som vore de något som katten släpat in.
Sveriges mest sålde författare påstod att det kan bli fred i Mellersta Östern först när Israel inte längre existerar. Grundaren av miljöpartiet förklarade att de som motverkar Radio Islams nazipropaganda bara vill "vända uppmärksamheten från israeliska grymheter". Enbart tre svenska dagstidningar och en partiledare tog klart avstånd från Ahmed Ramis antijudiska kampanjer ännu under rättegången drygt två år efter att Radio Islam hade startat sin agitation.
Ett stort antal svenska tidningar med Aftonbladet i spetsen tryckte under Libanon-kriget artiklar, vars ordval sökte visa likheterna mellan Israel och Tredje riket. En svensk ambassadör hånade glädjen över att Israel lyckades befria gisslan i Entebbe och påstod att den judiska staten bygger på "en krigaretik". Statskyrkans tidning skrev att åtalet mot Radio Islam blir en häxprocess. En välkänd och upphetsad nunna klagade över att judarna har fått "Förintelsen på hjärnan, det retar mig". Och så vidare, och så vidare.

Vad ska vi dra för slutsats av den här typen av kränkningar, som vi alltså tvingats bevittna? Naturligtvis bör vi tacka statsminister Göran Persson för att han har förvandlat den perioden till en parentes och återknutit till den traditionella vänskapen mellan Sverige och Israel. Samma känsla av tacksamhet bör gå till de publicister, som vägrat att falla undan för Israel-fienderna. Under de senaste åren har framförallt Dagens Nyheters ledarsida under Hans Bergström ändrat klimatet. Tidningens insikter om demokratins värden har återskapat DN-traditionen från Herbert Tingstens tid att slå vakt om Israels rätt att leva.
Lika viktigt är att för vår egen del formulera slutsatsen av den kulturkamp som striden om Israel har påmint om. Just "kulturkamp" tror jag är ett korrekt ord för den här svenska debatten, eftersom den har handlat om grundläggande värden i västerländsk civilisation, om yttrandefriheten, rättssäkerheten och försöken att nå fred. Jag ansluter mig i stället till det som Kirkegaard har lärt oss: att man måste förmå sig att ta allvarliga saker på allvar.

Nu vill jag erkänna att det jag ångrar från de 30 åren tvärtom är att jag ibland inte tillräckligt betonat obildningen och/eller fanatismen hos dem som angripit Israel. Boken "Vänstern och tyranniet" från 1994 dokumenterar mängder av svenska uttalanden om Israel och kraven att landet ska försvinna. Visst, de omdömen som boken fäller om sådana debattörer är ibland hårda. Men är de tillräckligt hårda? Har jag, och andra, tydligt nog, beslutsamt nog och envist nog visat vilka katastrofer för världen som ligger i förlängningen av den anti-israeliska kampanjen?
Naturligtvis går det att säga att debatten i ett litet och rätt isolerat land som Sverige inte spelar någon roll för Israels framtid. Utvecklingen där bestäms ju av israelerna själva, av deras allierade, främst Förenta Staterna, och, inte minst, av grannländernas bilder av sin egen styrka. Först när syrier och palestinier förstod att de förlorat det sovjetiska militära stödet och att alltfler arabiska regeringar börjat tvivla på krigspolitiken, först då började man i Damaskus och Ramallah eller Tunis på allvar överväga freden som alternativ.

Vad spelar det då för roll om man i Stockholm talar förnuftigt eller förfärligt om Israel? Men den frågan är försåtlig. Vi är del av den världsopinion, som i vissa lägen kan påverka avgörande beslut i Mellersta Östern. Dessutom: mycket av Sveriges idé- och utrikesdebatt handlar om att bevara vår egen heder, att inte smutsa våra egna värderingar genom att passivt tillåta att diktaturer och terrorister romantiseras. Den offentliga diskussionen, i ett litet land om stora frågor, bidrar ofta till att skydda den egna nationens mentala hälsa. Om galenskaper i utrikesdebatten får löpa fritt hotas längre fram fundamentala värden också i inrikes frågor. Och naturligtvis: om inte våra vänner i Israel känner att de har vårt offentligt redovisade stöd kan det försvaga moral och framtidstro i det land, som vi har bestämt oss för att stödja.

Per Ahlmark