Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Kultur



Guldlejon till israelisk film

Ytterligare en israelisk film har tilldelats ett prestigefyllt europeiskt filmpris. Denna gång vann ”Lebanon” guldlejonet i Venedig.

Av Aleksander Kwiatkowski

”Lebanon” är den tredje, kända israeliska filmen som handlar om det längsta och minst populära av landets alla krig, kriget mot Libanon 1982-2000. De tidigare var "Beaufort" (2007) och den animerade "Waltz with Bashir" (2008) som bägge har recenserats i Menorah. Medan den förra koncentrerade sig till ett belägrat fort i Libanons berg och fienden uppfattades som ett osynligt hot, är de två övriga mera utåtriktade; såväl infanterister i "Waltz with Bashir" som stridsvagnsbesättning i "Lebanon" utgör en aktiv styrka, inriktad på att erövra ett territorium och oskadliggöra fienden.

Unga israeliska stridsvagnssoldater visas dessutom i filmen på gränsen till klaustrofobi samtidigt som de ser verkligheten utanför. Filmen intar inte strikt en subjektiv kameras position utan blandar skickligt olika synvinklar. Besättningen hamnar obönhörligen i moraliskt laddade situationer (fastän oftast kända som sådana från bara ena sidan i konflikten), vilket verkar vara Mellanösternkonfliktens specifika kännetecken.

Samuel Maozs film tilldelades i september Leone d'Oro di San Marco (Guldlejonet), det stora priset vid världens äldsta filmfestival, Venedigbiennalen. Filmen har även visats vid festivaler i Toronto och New York. Samuel Maoz deltog själv i Libanon-kriget. Han sade bl.a. vid prisutdelningen: "Jag tillägnar min film alla dessa tusenhövdiga skaror i hela världen som kom tillbaka från olika krig, som jag själv, med livet och hälsan i behåll. Till synes går de, gifter sig, skaffar barn men inom sig finns deras minnen kvar i deras själar".

Han tillade: ”Min inspiration utgick från de 40 dagar jag tillbringade inuti ett pansarfordon 1982. Mitt subjektiva minne är ett filter genom vilket jag tänker berätta min historia och jag insåg att jag inte kan berätta den i en klassisk filmisk struktur, eftersom jag inte vill att publiken bara förstår historien, jag vill ha dem att känna den."

Alltså ännu en film som framställer kriget och samtidigt inte undviker att visa den egna sidans del i de fasor som kriget åstadkommer. Någon har sagt att dessa israeliska filmer som framhäver egen skuld och blir till en vidräkning med det egna samvetet kan räkna med priser och erkännande från världssamhället och dess opinionsbildande kretsar. Det liknar också en slags unilateral fredsprocess från de israeliska filmarnas sida. Processen kommer att förbli unilateral så länge vi inte får t.ex. se en serie självkritiska filmer om självmordsbombare, gjorda av filmare lierade med Hamas eller Hizbollah.

Det första, försiktiga steget i denna riktning var den palestinska filmen "Paradise now" (2005), gjord i samproduktion mellan Holland, Tyskland och Frankrike, men den verkar tyvärr vänta på sin uppföljning.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!