Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Kultur



Han håller takten

Gil Shohat är den största och mest lysande stjärnan på Israels imponerande klassiska musikhimmel. Bland sina beundrare har han i det närmaste rockstjärnestatus och de överöser honom konstant med superlativ.
Själv föredrar han att fokusera på sin musik.

Av Israel 21c

Det är lätt att tycka om Gil Shohat. Han är sofistikerad, arbetsnarkoman, fokuserad, opretentiös, framgångsrik, singel och väldigt, väldigt, väldigt begåvad. Gil Shohat har utvecklats från ett pianounderbarn till att bli dirigent för Israels kammarorkester och antagligen den israeliska kompositör som är mest känd utanför landets gränser.

Fram tills nu kan han tillgodoräkna sig nio symfonier, åtta konserter för blandade instrument, två operor och en diger bunt av kör-, kammar- och pianomusik som framförs lokalt och internationellt. Därtill kommer ett ständigt ökande antal stycken komponerade på internationellt uppdrag som Songs of Bathsheba, ett oratorium baserat på Davids psalmer som premiärframfördes i höstas av Milwaukees symfoniorkester och kör.

- Han är det närmaste Mozart man kan komma i vårt samhälle, säger en av hans många beundrare när hon kramar om honom och Gil Shohat är snabb på att återgälda kramen, om än något generad.

Njutningsfylld är ett bra ord för att beskriva Gil Shohat när han arbetar. När han repeterar Straussvalser med kammarorkestern så sjunger, hummar och dansar han samtidigt som han slår takten på en trumma i närheten.

- Att dirigera och komponera passar egentligen inte ihop men dirigerandet är en viktig tegelsten i det hus där min musikaliska personlighet bor. När jag dirigerar hör jag ljudet i mitt huvud en bråkdel av en sekund innan jag ger det vidare till orkestern. Det är hela hemligheten; att först höra ljudet och sedan överföra det till orkestern.

Han utnämndes som dirigent för Israels kammarorkester hösten 2005, deras yngste dirigent någonsin, men inte mindre passande för det. Det var nämligen kammarorkestern som beställde och framförde hans tidiga komposition "The Nightingale and the Rose" 1991. Då var Shohat 18 år. Sin första komposition, Fantasia, skrev han när han fortfarande studerade piano på heltid. Det är ett tolv minuters solostycke för piano.

Trots att han var ett uttalat underbarn fick han inte ett eget piano på en gång.

- Min pappa sa "vi kommer inte att köpa ett piano till dig innan vi vet att du menar allvar med ditt spelande", minns Shohat. Därför tog det 18 månader av promenerande till och från konservatoriet innan pianot införskaffades.

Det är hela hemligheten; att först höra ljudet och sedan överföra det till orkestern.
Musikaliska underbarn hittas och stöds i Israel från tidig ålder. Den unge Shohat svepte igenom Israels musikkonservatorium och Rubin Academy of Music på stipendier och med hjälp av sponsorer. Han gjorde sin militärtjänst som ansvarig för militärens kammarorkester och efter att ha avslutat sin Masters i musik med summa cum laude, studerade han piano i ytterligare tre år; två år i Italien och ett i England.

Hans tid utanför Israel filade ner några av de vassa kanter som annars ibland karakteriserar israeler, men han tillstår ändå att när han reser (och det gör han ofta) så vet folk ändå alltid att han är israel.

- Jag är definitivt israel i ordets alla bemärkelser. Jag ser på mig själv som en kulturell ambassadör för mitt land och för judar i hela världen. Min körmusik framförs på hebreiska på icke-judiska platser i världen. Många av mina stycken handlar om Israel och judiska frågor.

Alla vet att vi brottas med problem i Israel men det Israel jag beskriver har 14 orkestrar, säljer 3,5 miljoner teaterbiljetter årligen, varav två miljoner till klassiska musikframträdanden.

Det var under sin tid i Italien som den framstående musikproducenten Ricordi skrev kontrakt med Shohat, deras yngste musiker någonsin. Detta var 1996, samma år som han skrev sin första violinkonsert. Den hade premiär i Israel och fick nästan överdrivet positivt omdöme.

"Helt plötsligt har israelisk musik fått en äkta violinkonsert" skrev den entusiastiske musikkritikern Hanoch Ron efter konserten. "Konserten är en virtuos dialog mellan solisten och orkestern… det är äkta chutzpa (judiskt ord för fräckhet) av denne unge man att åstadkomma en idealisk balans mellan intellektuellt och emotionellt uttryck."

- Han föddes till kompositör, säger Hanoch Ron, fortfarande en stor beundrare. Hans musik flödar och tar med dig, den är äventyrsfylld. Han tänker stort. Hans komposition är episk och han har en känsla för det dramatiska. Han är en romantiker och känslosam men undviker det klibbiga och det sentimentala. Han berättar oftast en historia och människan står alltid i centrum, det är viktigt. Han orkestrerar fantastiskt och håller högsta möjliga standard. Jag tycker att han står i samma klass som Ravel eller Richard Strauss. Vad som är än mer speciellt är hans känsla för orkesterns ton och klangfärg. Han kan skriva ett stycke för fyra instrument och när man lyssnar på stycket får man känslan av att det är åtta instrument som spelas.

Om violinkonserten var början på framgången så tippade operan Alpha och Omega över vågskålen till den stora framgången och det internationella erkännandet. Operan som hade världspremiär på den israeliska operan 2001 gav Shohat en plats på den internationella musikscenen.

Själv tar han dock ganska lätt på detta med framgång och vill helst inte prata om det.

- Jag vet inte vad det är som skapar framgång, jag tänker inte i de termerna utan mer på vad jag måste göra; skriva, planera, dirigera, föreläsa och uttrycka mig själv som musiker. Jag måste stå mig själv väldigt nära och skriva musik på ett språk som jag själv förstår, för om man förstår sig själv, då kommer andra att förstå dig.

Shohat tror att melodin har kommit tillbaka till konsertmusiken och kanske inte bara där. Han tror att hans musik talar med "nya unga röster av framtida kompositörer".

- Konsertmusik är nästa stora innegenre. Vi kommer att absorbera många "flyktingar" från hiphop och pop. Det kommer att ge oss tillbaka många av de miljoner lyssnare som konsertmusiken tappade till den lättare musiken då den avantgardistiska rörelsen inom konsertmusiken "förbjöd" melodin.

Han är ett disciplinerat proffs och skriver musik varje dag. På den "gamla goda tiden" komponerade han på nätterna men "sedan jag blev ansvarig för kammarorkestern och Israelfestivalen måste jag stiga upp klockan åtta så jag försöker skriva på dagarna istället".

Till skillnad mot de flesta unga kompositörer undviker han datorn som hjälpmedel utan skriver sin musik med hjälp av en gammaldags bläckpenna med flytande svart bläck.

- Men ibland känns det som om jag skriver med flytande blod. Det är inte lätt att komponera, det kan vara det svåraste, den mest smärtfyllda, irriterande och nervpåfrestande processen i mitt liv. Men resultatet är väldigt belönande.

Vill du höra prov på Gil Shohats musik? Logga då in på hans hemsida: www.gilshohat.com



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!