Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker
Menorah

Kultur



På scenen i Tel Aviv

Två beväpnade soldater, en man och en kvinna ber att få se mitt ID kort. "Hon är från Sverige" säger en av dom till slut, jag tillåts passera. Nej, den här scenen utspelar sig inte vid någon checkpoint på Västbanken utan vid ingången till en teatersalong på Cameriteatern i Tel Aviv. Den är ett sätt från ensemblens sida att få igång oss emotionellt, känna av spänningen i området. Jag köar alltså för att se pjäsen Plonter tillsammans med ett fyrtiotal dramaturger, förläggare, teaterchefer från Tyskland och andra tysktalande europeiska länder. Vi, ja alltså även några från Sverige, är inbjudna att under fem festivaldagar delta i seminarier, titta på israelisk teater, för att fira 40 årsdagen av diplomatiska förbindelser med Tyskland. Men man vill förstås inte bara fira utan passa på att förmedla israelisk teater och förhoppningsvis sälja en och annan pjäs!

Plonter, som översatt till svenska betyder intrasslad eller insnärjd, är en stark upplevelse och jag hör genast folk säga att den borde gå på export som gästspel. Den berättar om livet i skuggan av konflikten från både palestinskt och israeliskt håll. Det nya och spännande är att den unga ensemblen består av såväl araber som israeler. Och inte bara det; de spelar också vid ett flertal tillfällen varandras roller, araberna är israeler och israelerna är araber. Sist men inte minst så spelar man på arabiska och hebreiska om vartannat med simultanöversättningar till båda språken. Det låter nästan för bra, eller hur? Som en specialbeställd produkt från Kofi Annan, och FN.

Men det fungerar faktiskt och mer än så, för även om pjäsen textmässigt ibland slår in öppna dörrar är det sammantaget djupt rörande och roligt!

Det politiskt korrekta unga israeliska paret ska bjuda hem ett arabiskt par och anstränger sig och gör arabisk hoummos, men det visar sig att den arabiska kvinnan inte äter hoummos för den går inte ihop med hennes medicin, dvs. en homeopatisk sådan.

Den israeliska kvinnan blir chockad över att den arabiska kvinnan ens vet något om homeopati, dvs. är så modern!? Dessutom bjuder det israeliska paret inte på öl för de utgår från att det arabiska paret är muslimer och inte dricker alkohol men de visar sig vara kristna.

Vi känner inte varandra som individer, bara som palestinier och israeler, förklarar en av skådespelarna i eftersittningen. Informationen folken emellan styrs till fullo av radio och tv med den begränsning som följer.

Plonter är den pjäs under veckan som de flesta tveklöst tar till sig. Men handlar detta också om att man serveras något som vi, tyskar såväl som svenskar, via media är till övermåttan förtrogna med? Kriget- terrorn mellan israeler och palestinier.

Andra ambitiösa pjäser med fokus på teman de flesta i gruppen inte känner till, dvs. Israels inre problematik, får svalare och strängare mottagande, man viftar ofta bort dem som för realistiska eller med favorituttrycket "spretiga" när man i själva verket inte förmår, orkar engagera sig.

Detta irriterar mig både i egenskap av dramatiker och judinna med flertal besök i Israel i bagaget. Speciellt svårt och kluvet blir det när jag, ett flertal gånger under pjäser, känner av den israeliska, inhemska publikens upprördhet.

Den berättar om livet i skuggan av konflikten från både palestinskt och israeliskt håll.
Kan man inte tänja sig lite från europeiskt håll, tänker jag, försöka förstå, intressera sig för sånt som inte är uppenbart? En fråga som sysselsätter mig febrilt under festivaldagarna är; Hur hög är toleransen för kulturella skillnader egentligen i förståelse av inhemsk teater!? Vad krävs det av ett konstverk, en pjäs för att överbrygga dessa? Det slår mig till exempel att det vimlar av uniformer på israeliska scener eller familjeuppgörelser i de olika krigens kölvatten. Hur ska man ta till sig detta som svensk, där vi inte har haft krig på några hundra år och där blotta tanken på en uniform på scen får en att tänka på gammal pilsnerfilm?

Det som imponerar på mig är att israelisk teater tycks insistera på att realistiskt och pang på rödbetan ta krafttag med sin egen verklighet, existera mitt i den och näras av den. Så olikt det förfinade Europa, Tyskland per excellence, där färdiga, välskrivna pjäser numera anses urmodigt.

Så var det dags för en hel dag om kvinnlig dramatik! Mycket av den israeliska teaterns vitalitet kommer just från kvinnliga dramatiker och regissörer som sedan ett decennium har berikat israelisk teater med nya temata och fördjupade dimensioner i förhållande till den israeliska familjen, det ultraortodoxa samhället och det psykologiska, sociala arvet efter Förintelsen. "Vi var inte partners i att bygga denna kultur", säger en av dem hårdnackat.

De dräpande kommentarerna om det israeliska manssamhället väller emot mig från dessa kvinnor under såväl seminarier som pjäser. Påfallande är också hur högt kvinnorna skriker på scenen. Hur kraftfulla de är men likt förbannat traditionella.

Jag får en återkommande känsla av att de verkar nästan lika kringskurna, inkapslade i ett manligt system, ett militariserat samhälle som för tio år sedan. Och inte bara kvinnorna, även männen.

Marianne Goldman



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.