Av Nechemia Meyers

Sions sånger

Min mamma var ganska missnöjd när jag gick med i Habonim, en sionistisk ungdomsrörelse, i mitten av 1940-talet. Men när vi hade gäster i vårt hem i Los Angeles under den perioden brukade hon ofta be mig underhålla dem med att sjunga några av "de där palestinska sångerna" som jag hade lärt mig hos Habonim.

Dessa sånger påverkade mitt val att bosätta mig i Israel senare. Tack vare dem blev jag begeistrad i Israeldalen långt innan jag kom dit, jag identifierade mig med de modiga nybyggarna år innan jag mötte någon och jag delade glädjen av avlägsna skördefester innan jag själv klivit upp på en skördetröska. De sionistiska sångerna spelade en minst lika viktig roll för mig som hebreiskan gjorde i att omvandla mig från en ung diaspora jude till en blivande israel.

Mycket har förändrats inom den musikaliska sfären sedan dess. Dagens israeliska populärmusik är starkt påverkad av vad som pågår i resten av världen och av de musikaliska traditioner dagens invandrare bär med sig. Tidig sionistisk musik baserade sig nästan enbart på slaviska och jiddisch sånger. Detta var vad nybyggarna kände till och allt vad som krävdes för att få dem mer sionistiska var att byta ut ursprungsorden mot hebreiska texter. Och precis som i hemlandet sjöng man dem i grupp, oftast ackompanjerade av en balalajka eller ett dragspel.

En del av dessa sånger är bortglömda idag, andra är en del av Israels kollektiva minne och det som kallas "Shirei Eretz Israel", landet Israels sånger. De följande åren kompletterades dessa sånger av nya melodier som ganska snart blev upptagna som folksånger. Dessa texter var ofta tagna från Bibeln eller från vä kända poeter som Bialik eller Tchernikovsky, tonsatta av professionella musiker.

De sionistiska sångerna påminner tydligt om den tidiga ungdomsrörelsen och de sjungs idag med oförklädd nostalgi vid sångträffar som drar folk i kategorin 50+. Kvällar med sionistiska sånger ackompanjeras ofta av historieberättare som kommer ihåg den tiden och hur det var då sångerna skrevs, när träsken dränerades, när Tel Aviv inte var mycket mer än en liten by och när, mot alla odds, Israels judar överlevde ursinniga angrepp av sju arabiska arméer.

På ett sätt påminner dessa sångträffar om gudstjänster för en del av den sekulariserade befolkningen. Idag tillåts man inte längre fira landets heroiska förflutna, romantiserat över all förståelse, så de äldre deltagarna bräker ut de nötta orden med en entusiasm som ibland faktiskt påminner om väckelsemöten.

Melodierna lät konstiga för det europeiska örat och spelades därför nästan aldrig på radion.

Några av de tidigare kompositörerna i Israel använde sig av orientaliska inslag i sina kompositioner och dåtidens vakter kunde svepa in sina huvuden i en arabisk kefiya, arabisk sjal. I bägge fallen var det ett försök av de europeiska judarna att visa att de nu var en del av Mellanöstern. I verkligheten hade de flesta av dem liten, eller ingen, förståelse för folket eller kulturen i området.

Vad den israeliska musiken beträffar blev detta en aktuell fråga när mängder av judar flyttade till Israel från de arabiska länderna under senare delen av 1950-talet, de flesta av dem älskare och påverkade av "sin" folkmusik. Denna grupp fortsatte lyssna på musik från hemlandet och väl tillrätta i det nya hemlandet började de komponera sina egna sånger i samma stil. Melodierna och intonationerna lät konstiga för det europeiska örat och spelades därför nästan aldrig på radion, det enda sättet en sång kunde bli populär bland befolkningen. Musiken spreds istället via hemgjorda kassettband som såldes till förbipasserande på den centrala busstationen i Tel Aviv eller liknande sjaskiga ställen. Det gick inte att hitta den i någon musikaffär

Föraktet för den arabiskt influerade musiken uttrycktes sällan öppet, det ansågs inte vara politiskt korrekt. Förbudet bröts 1975 med TV programmet Tandu. Värden, Yaron London, en typiskt västeuropeisk intellektuell, hade den arabisktinfluerade sångaren Nissim Saroussi som gäst. London beskrev öppet Saroussis musik som smaklös. I recensionerna av programmet skrev kritikern Emanuel Bar Kadma ner London totalt och ansåg istället att Saroussi var en av dem som överbryggade gapet i den israeliska utbildningen och förståelsen i samhället.

Schlagerfestivalen är något som de flesta israeler tar på mycket större allvar än den förtjänar. Den speglar dock tydligt vilken influens som är den rådande. De gånger Israel placerat sig på första plats eller högt upp har sångarna/sångerna haft arabisk bakgrund, eller mer tydligt uttryckt, jemenitisk bakgrund. Detta stämmer in på Yizhar Cohens "Abanibi", Gali Ataris "Halleluja" och Dana Internationals "Diva". Den kända sångerskan Ofra Haza har också tagit en andra plats med låten "Chai".

Bör Hatikva bytas ut? Det finns israeler som anser att nationalsången Hatikva - Hoppet, bör modifieras eller helt bytas ut. Hatikva består av orden från en dikt skriven av Naftali Herz Imber 1886 i kombination med tonerna av en rumänsk folkvisa. Vissa hävdar att det var helt på sin plats att sjunga om den 2 000 åriga exilen, den judiska själen längtade tillbaka till Jerusalem då. Idag är det dock knappast logiskt att icke-judiska israeler, cirka 20 % av befolkningen, ska stå i givakt och sjunga om judisk längtan. Frågan är under beredning av Knessets juridiska kommitté där högerpolitikern Michael Eitan försöker hitta en lösning. Ett förslag från Reshef Cheyne är att sjunga om den israeliska själen istället för den judiska själen. En juridikprofessor, Ruth Gavison, har föreslagit en andra, mer neutral sång, för att komplettera Hatikva.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet