Av Noomi Stahl-Berlinger, Jerusalem

Ett människoliv verkar bli allt mindre värt. Ju fler som omkommer i terrorattacker, desto mindre lägger man märke till varje enskilt liv som släcks. Här i Israel, där det varje dag rapporteras om nya palestinska illdåd, har man svårt att komma ihåg namnen på terrorns offer mer än ett par dagar. Det sägs att alla människor i själva verket motiveras av samma krafter och i grund i botten är lika. När man ser bilderna från förödelsen på Manhattan, eller för den delen från Sbarro Pizza i Jerusalem, känns det inte så. Det verkar som den mest grundläggande av drifter och rättigheter, livslusten, inte nödvändigtvis är en gemensam nämnare för hela mänskligheten.

"To life, to life, LeChaim"
sjunger Tevje, mjölkmannen i Spelman på taket. Så firar man hos judar. Till livet. När man höjer sitt glas och skålar heter det LeChaim. Judiska vigslar avslutas med att brudgummen krossar ett tomt glas till minne av templets förstörelse och publiken stämmer in med ett rungande LeChaim. Symbolen Chai=liv är en av de vanligaste dekorationerna på judiska smycken. I Sverige är formen kanske inte så känd. Jag satt för många år sedan på tunnelbanan i Stockholm med ett Chai halsband hängande om halsen. En äldre dam mitt emot tittade intensivt på min berlock och smålog. Jag väntade mig en kommentar om att hon varit i Israel eller på annat sätt kände igen symbolen. I stället sa damen att hon tyckte det var en väldigt söt hund på mitt halsband. Nåja, man kan ju inte alltid bära Davidstjärna.

Liksom romerska bokstäver, har även det hebreiska alfabetet nummervärden. En annan tillämpning av begreppet Chai, som har nummervärdet 18, är i olika sammanhang där man donerar pengar till välgörenhet. Man ger gärna en summa multiplicerad med 18, till livet.

I oktober 1943, när de danska judarna flydde över sundet till Sverige och räddades undan Hitler tjänstgjorde min farfar, Eliezer Berlinger som rabbin i Malmö. På Yom Kipur, Försoningsdagen, det judiska årets heligaste dag, fick farfar mitt under sin predikan bud om de danska flyktingarnas ankomst. Farfar avbröt sin predikan och den gudstjänst som skulle följa och meddelade de närvarande att han måste gå för att hjälpa våra nyanlända trosfränder. Likaledes uppmanades de närvarande att komma och hjälpa till. Med sitt beslut följde Rabbin Berlinger en av judendomens gyllene regler, att rädda liv går före allt annat. Det kan inte ha varit lätt för en ortodox rabbin att bryta den heliga fastedagens stämning och lämna sin församling, men det är ingen tvekan om vad den judiska lagen föreskriver. Att rädda liv, Pikuach Nefesh, går före nästan allt annat.

Det finns endast tre religiösa påbud som inte kan överträdas även om det kan kosta en livet nämligen förbuden mot incest, avgudadyrkan och mord. I alla andra fall får och ska man bryta mot vilken religiös regel som helst om det gäller att rädda ett liv. Rabbinen Maimonides (1135-1204) en av judendomens mest framstående skriftlärda och tillika läkare vid det spanska hovet tillägger av det skälet att man, för att värna om livet, överhuvudtaget inte får bosätta sig på en ort som saknar läkare.

Visst finns det dödsstraff enligt judisk lag. I Bibeln finns en hel mängd synder som är belagda med dödsstraff. Men detta straff är avsett mest i avskräckande syfte. I praktiken var det mycket ovanligt att en rabbinsk domstol tillämpade det yttersta straffet. I Mishnan står att om Sanhedrin, den högsta judiska domstolen med auktoritet att döma till döden, utmätte ett dödsstraff mer än en gång på sjuttio år kallas den blodtörstig. Livet är Guds högsta gåva och kronan på hans skapelse. Föröka er och uppfyll jorden är det första av alla bibelns bud. Varför, undrar Talmuds rabbiner, skapade Gud bara en människa till att börja med? Gud skapade först endast Adam för att visa att varje individ är ett helt universum. Hade Adam dött utan avkomma, hade mänskligheten aldrig utvecklats.

Talmud, den skriftliga läran, säger att den som räddar ett enda liv räknas som om han räddat hela världen, och den som tar ett liv räknas som en som har förstört en hel värld.

I slutet av femte Moseboken håller Moses ett förmaningstal till folket. Han vet att hans tid som ledare för folket är över och att judarna nu ska börja sin nya existens som ett fritt folk i Israels land. "jag tager idag himmel och jord till vittnen... att jag förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva.... ty detta betyder för dig liv och lång levnad, så att du får bo i det land som Herren med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem. (5 Mos. 30:19)

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet