Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Kultur

1-98 sid.44

Bjuden på judiskt-marockanskt bröllop

Av Sylvia Urwitz

I juni 1997 lärde jag känna Mordechai och Raymonde Abergel från Beersheva. De var i Stockholm på en turistresa och deltog i Förenade Israelinsamlingens årsmöte. I samband med detta kunde jag visa dem vårt judiska servicehus på Hammarbyhöjden. De båda makarna kom till Israel från Marocko för 35 år sedan med en liten son. I Israel fick de 7 barn till. De har 6 döttrar, 2 söner och numera även 14 barnbarn. Mordechai är chef för stadsdelsnämnden i norra Dalet, ett område i Beersheva som blivit israelisk vänort för Keren Hayesod i Sverige. Hustrun Raymonde ansvarar för driften av de svenskbyggda institutionerna för äldre i Beersheva Dalet. Paret har relationer med oss i Sverige som sträcker sig nästan 15 år tillbaka i tiden.

När jag några månader senare kom på ett studiebesök till Beersheva, fick jag inte bara möjlighet att studera livet på det nya svenskbyggda konvalescenthemmet, vilket jag ska berätta om i en kommande artikel, utan blev också genast upptagen som familjemedlem i den Abergelska släkten. Jag bjöds spontant och med stor hjärtlighet på nästyngsta dotterns bröllop som just skulle börja firas i dagarna tre.

När jag klev in i Raymondes och Mordechais vardagsrum blev jag omfamnad av fyra omfångsrika damer som försäkrade mig att de skulle se till att jag skulle få det trevligt. Raymonde och kvinnliga släktingar höll på att koka henna (rött färgämne ur bladen från en i Orienten växande buske. Red.anm.) i köket. När den var färdig, lades den i en stor glasskål och dekorerades. Sedan blev det stor brådska. Alla skulle stryka sina marockanska kaftaner som de skulle ha på sig under festen. Hela tiden bjöds godsaker omkring. Raymonde hade bakat tvåtusen arabiska mandelkakor formade som olika frukter.

Efter tre timmar var alla klara för avfärd till festlokalen. Kvar blev tonårsdottern Liat som hela tiden fortsatte att prata i telefon med sina kompisar och hade en mobiltelefon i ena örat och en vanlig i det andra och gjorde sig ingen brådska till bröllopet. Mordechai var också kvar. Han bad mig vänta på honom.. Han behövde först stryka sin vita skjorta och sin kaftan. Även för denna orientaliskt-judiska familj är jämställdhet mellan könen och moderna tonåringar inget främmande!

Trehundra personer kom till första dagens fest. Många av gästerna var barn, alla klädda i små underbara kaftaner. Vi åt vid småbord av den goda sefardiska maten. Orkestern spelade arabisk dansmusik, kletzmer och rock. De slog vilket disco som helst. Alla gäster i alla åldrar dansade hela tiden. Så småningom kom brudparet helt klätt i vitt och kramades av alla trehundra gäster. Efter en stund försvann brud och brudgum och kom tillbaka klädda i dräkter i blått och guld. Efter ytterligare en stund bytte de kläder igen. Då var de helt i guld. När de sista gången kom ut klädda i purpur och guld tystnade musiken och auditoriet. Brudparet satte sig i ett arabiskt tält som var uppbyggt vid ena väggen med en stor öppning så att alla kunde se. Nu dansades hennaskålen in. Först smordes brudparets handflator med henna, sedan föräldrarnas och övrig släkt. Övriga gäster tog själva var sin klick i handen. (Mina handflator var orangefärgade i 4 dagar.) Festen var slut först långt in på natten. En lastbil behövdes för att forsla hem alla presenterna inklusive det portabla kassaskåpet där gästerna hade stoppat in pengar.

På sena eftermiddagen nästa dag hämtade äldste sonen mig till Abergels hus. Bara männen var hemma, dvs brudgummen med släktingar och vänner. Varför? Jo, alla kvinnor hade gått med bruden till mikvan. När de återvände hörde vi deras läten från långt håll, innan vi i det tropiska mörkret kunde se dem. Ljudet var det arabiska "yallandet", som framkallas med hjälp av tungan och lätt slag med handflatan mot läpparna. Det låter som ett stridsrop men är fyllt av glädje. Nya kyssar och kramar. Sedan dukades snabbt flera bord både på terrassen och inne. Minst 60 personer åt med god aptit av Raymondes couscous med kyckling och underbara grönsaker. Tonåringen Liat satt fortfarande med två telefoner.

Nästa morgon var jag tvungen att ta bussen till Ben Gurionflygplatsen för hemfärd till Sverige, så jag missade det "judiska" bröllopet som var den tredje delen av festen. Då skulle det komma 800 personer. Dock översteg de två dagar, som jag kunde stanna, vida det vi är vana vid i Sverige av mänsklig värme, prakt och glädje. De förblir ett underbart minne.



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.