Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

KULTUR

VAD SER FAMILJEN ISRAELI PÅ SIN TV?

Av Nechemia Meyers

Menorah har bett Nechemia Meyers, som är en amerikansk-född journalist bosatt i Rehovoth, att berätta något om de program som erbjuds israeliska TV-tittare. Han rapporterar också att det kanske inte dröjer alltför länge innan vi här i Sverige via satellit kan ta in israeliska TV-program på hebreiska med engelsk text.

Visst hade Ben Gurion rätt! Han opponerade sig mot att man skulle införa TV i Israel, för han fruktade att det skulle underminera hans ansträngningar att skapa en unik israelisk kultur. Och det var ju precis det som hände.

Lokala TV-stationer i Israel kör nästan alla de underhållningsserier som visas i Amerika, fast med hebreiska undertexter. Där finns allt från Seinfeld och Melrose Place till Jay Leno och Ricki Lake. Till yttermera visso kan man vara säker på att formatet kopierats från amerikansk förebild även när det gäller program som producerats hemma i Israel och där man talar hebreiska. Ett exempel är "Galgal Hamazalot" som alldeles tydligt är "Lyckans hjul", inspelat på bibelns eget språk.

TV PÅSKYNDAR ISRAELERNAS AMERIKANISERING
Israels amerikanisering, påskyndat av TV, har ökat genom åren. TV hade mycket mindre genomslagskraft under åren 1968-1992, då det bara fanns en station som dessutom var statskontrollerad. En stor del av programmen som visades där var av utbildningskaraktär, dvs ganska tråkiga, och under många år sändes de enbart i svartvitt. Färg var tabu eftersom man var angelägen om att folk inte skulle frestas att slösa pengar på att skaffa sig dyra färg-TV-apparater. Först 1981 tilläts färgsändningar som röstfiske inför valet. Nu är dussintals kanaler tillgängliga för de israeliska tittarna och många fler kanaler blir det snart. Trots detta har den officiella kanalen TV 1 inte konkurrerats ut. TV 1 överlever tack vare inkomsten från Israels obligatoriska TV- och radiolicens som kostar ca 1050 kronor per år, men kanalen har kraftigt halkat efter de andra kanalerna vad tittarsiffrorna beträffar.

DEN REKLAMFINANSIERADE KANALEN VINNER
Vecka efter vecka är det den främsta rivalen, den kommersiella kanalen, som monopoliserar topp-placeringen med sina lätta underhållningsprogram. Till en viss grad finns det en seriös konkurrens med nyheter och dokumentärer, områden där den statliga kanalen alltid varit stark. Men också där vinner den kommersiella kanalen för att den är mer tittarvänlig och mindre pratig än sina medtävlare. Därtill kommer att dess jämförelsevis mycket bättre löner lockat många av huvudkanalens skickliga nyhetsreportrar att gå över till "fienden". Kabelstationerna kämpar också om själarna. Mer än hälften av de israeliska hushållen är anslutna och för 280 kronor per månad får de då tillgång till ett rikligt utbud av både in- och utländska kanaler.

STORT KABELUTBUD
Kabelföretagen har precis som i Sverige speciella kanaler för filmer, sport, popmusik, barnprogram, panelprogram, kultur och natur. Tittarna kan också se tre stora engelskspråkiga nyhetskanaler: CNN, BBC och Star. Men även de tittare som inte förstår engelska har tillgång till nyhetssändningar och reguljära shower. Det finns kabelkanaler på ryska, arabiska, franska, spanska, italienska, tyska, turkiska och ungerska. På det viset kan immigranter från länder där de språken talas hålla sig à jour med vad som händer "där hemma". Särskilt intresserade av sådana program är de miljoner immigranter som kommit från forna Sovjetunionen och känner en intensiv samhörighet med den ryska kulturen. Något som också tydligt visar sig i den brokiga mängden av ryskspråkiga dagstidningar och tidskrifter som trycks i Israel.

TV-TITTANDET ÖKAR
Tillgången på så många stationer har påtagligt ökat den sammanlagda tid som israeliska tittare tillbringar framför sina TV-apparater. Enligt en utredning som gjordes av professor Gabriel Weimann på institutionen för samhällskommunikation vid Haifas universitet, tittar alla människor mycket mer nu, men det varierar givetvis beroende på kön och ålder. Det gäller fler män än kvinnor (en ökning med 56 respektive 33 minuter per dag) medan de yngsta i åldrarna 6-15 år och de äldsta, över 65 år, har ökat sin tittartid ännu mer dramatiskt med 86 respektive 77 minuter per dag.

Professor Weimann tillägger att liknande ökningar har noterats i andra länder där man fått många fler TV-kanaler. I Holland till exempel har tittartiden i genomsnitt ökat från 105 minuter 1980 till 140 minuter 1986, och den utvecklingen var ännu mer uttalad bland de unga holländska tittarna. Liknande iakttagelser har man gjort i Sverige, Schweiz och Tyskland..

TV:S POLITISKA INFLYTANDE
I Israel som annorstädes har TV-påverkan blivit ett avgörande element i politiska kampanjer. Hellre än att möta små grupper av människor i privata hem eller större grupper i offentliga lokaler, gör politikerna allt för att komma fram i TV. De jäktar från pratshow till pratshow - sådana som Israel har i överflöd - och försäkrar sig om att deras viktiga uttalanden sänds i exakt rätt ögonblick i kvällsnyheterna.

Några politiker har större förmåga att nå fram till tittarna på ett effektivare sätt än andra. Netanyahu är skickligare på det än Barak. Men partikandidaternas möjlighet att använda sig av TV är begränsad, för till skillnad mot hur det är i andra länder, kan de israeliska partierna inte köpa TV-tid. Tiden fördelas mellan dem på basis av deras mandat i Knesset, medan nya partier får 10 minuter vardera. Mångkanals-TV har en annan politisk effekt. Innan den fanns, försökte de israeliska myndigheterna påverka medias rapportering vid kriser och krig.
Men sådana försök är dömda att misslyckas. Även om den inhemska kanalen låter bli att rapportera det som händer, kommer tittarna ändå att se det på CNN, BBC och Star.

ARABISKA PROGRAM FRÅN ISRAEL SÄNDS VIA EGEN SATELLIT
Arabiska regeringar har samma problem. Invånarna i Israels grannstater har med sina paraboler tillgång till de internationella kanalerna likaväl som till de israeliska.
Om de blir influerade av vad de får se eller ej är svårt att bedöma, men Israel Broadcasting Authority (IBA) gör stora ansträngningar för att ge dem tillfälle att se och lyssna till israelisk TV som har dagliga nyhetsprogram mm på arabiska och engelska. Tack vare Israels egen satellit Amos kan sändningar från Jerusalem ses i Syrien, Libanon, Jordanien, Iran, Irak, Saudiarabien, Gulfstaterna och Turkiet.

ISRAELS TV SKALL ÄVEN SÄNDAS INTERNATIONELLT
- Som det ser ut nu, säger IBA:s marknadsdirektör Oded Gai, kommer TV från Israel också att kunna ses på andra håll i världen från någon gång under år 2000.
Mer precist talar han om planer på ett israeliskt-judiskt TV-nät i Nordamerika följt av ett motsvarande i Europa. Programmen hämtas från statliga TV 1, från den kommersiella kanalen och utbildnings-TV. Avsikten är att sända de hebreiska originalprogrammen textade med andra språk. Få av dessa program kommer att ha något särskilt judiskt innehåll i traditionell mening, för det finns inte många judiska program i de inhemska kanalerna. Vid skollov och helger kan man vara säker på att få se många "lämpliga" program - mackabéerna blir ihågkomna vid Chanukka, uttåget ur Egypten inför Pesach och de förintade judiska samhällena i Östeuropa när Jom Hashoa, minnesdagen av Förintelsen, infaller. Men vecka efter vecka ser vi väldigt lite som är speciellt judiskt på TV-skärmarna i den judiska staten - vilket bara ger ytterligare bevis för att Ben Gurion hade alldeles rätt.

Översättning Norma Wiel-Berggren



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.