Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

KULTUR

Vet Ni något om palestinsk kultur?

Av Synnöve Dikstein

Jag visste själv mycket litet om denna kultur när jag en morgon fick ett samtal från en finländsk skådespelare, Juha Laukkanen. Han berättade att han var i stan och skulle uppträda samma kväll i östra Jerusalem. "Där är en dockteaterfestival och jag har blivit inbjuden att spela upp min dockteaterversion av Nötknäpparen. Kommer du och ser föreställningen i kväll kl l7?"

Sagt och gjort, jag tog en taxi, chauffören hade heller aldrig hört att det fanns en Palestinsk Nationalteater i östra Jerusalem - den arabiska delen av staden. Men vi hittade platsen alldeles nära The American Colony, som numera är ett berömt arabiskt hotell. Teatern är inrymd i ett anspråkslöst hus - en liten foajé och två teatersalonger. Den ena för 150 och den större salongen för ca 300 personer.

Båda scenerna hade bra belysnings- och ljudutrustning. Salongerna hade nedslitna stolar och skrangliga trappor. Salen var proppful av förväntansfulla barn i alla åldrar, uppklädda i sina finkläder. En man berättade på arabiska vad pjäsen handlade om och så presenterade han Juha och hans tekniske medhjälpare Arto Ollila. Juha framförde sagan om Nötknäpparen på engelska med hjälp av dockor, beledsagad av Tjajkovskijs musik. Juha förmedlade värme, humor och fantasi. Barnen kom efter föreställningen och tackade och tog i hand! Succé!

Juha Laukkanen är en högskoleutbildad skådespelare. För ungefär 15 år sedan började han spela dockteater. Sytkyt kallar han sin enmansteater för barn. Han är också UNICEFs finske goodwill-ambassadör och genom dem har han spelat upp sin stora repertoar i alla delar av världen. Han har arbetat mycket med Riksteatern i Sverige och på operafestivalen i Nyslott. Han har också hållit kurser och workshops för barn och vuxna. Juha presenterade mig för Palestinska Teaterns administrative chef, Jamal Ghosheh. Han har arbetat som socialarbetare och ungdomsledare och har i London studerat hur man leder en teater.

Nästa dag träffade jag honom för en intervju: Teatern grundades 1984, grundstommen var en teatergrupp Hakavati, som spelade arabiska författares pjäser, som speglade deras svårigheter och lidanden. "Den arabiska befolkningen i Jerusalem hade inga traditioner av kultur och teater. Vi fick våra flesta besökare från Betlehem och Ramallah, där det finns en etablerad medelklass. Efter några år splittrades teatergruppen. År 1989 beslöt vi att satsa på barnen och 1990 hade vi vår första dockteaterfestival. Detta är den nionde festivalen (oktober 1999), då vi spelar 90 föreställningar under fyra veckor. Vi har 4 - 5 egna produktioner och inbjuder också grupper från Gaza, Ramallah, Nablus och från israelisk-arabiska byar och städer i Galiléen. De spelar alla på arabiska. Vi har varje år haft gästspel från utlandet - i år är Norge, Finland, Spanien, Italien och Taiwan inbjudna." "Hur finansierar ni festivalen", frågade jag. "De som kommer från utlandet får respengar och dagtraktamenten från det egna landet. Vi får understöd från bl.a. UNICEF och UNESCO och från fonder och hjälporganisationer som arbetar för palestinierna. Norge har just beviljat oss ett treårigt understöd. Arabiska banker, firmor, hotell och privatpersoner hjälper oss också. Vår undervisningsminister i Gaza vill inte ge skoltid för våra föreställningar, där finns inga pengar för kultur. Vår slogan är Children first - Barnen först. Det är så vi vill bygga upp en publik. Det finns ju redan ett autonomt Palestina och därför kallar vi vårt kulturcentrum Palestinska Nationalteatern. Vi har fyra egna produktioner per år för vuxna. Vi har spelat Brecht, Dürenmatt och en Ibsen-pjäs liksom Jean-Paul Sartres "Smutsiga händer" plus arabiska författares pjäser. Vi försöker hitta professionella regissörer, vilket inte är lätt med våra små resurser. Vi har tillsvidare inga teaterskolor eller någon fakultet vid universiteten för drama. De flesta av skådespelarna är entusiastiska amatörer.

"Varför samarbetar ni inte med Israels teatrar", frågade jag, "de har ju en hebreisk-arabisk teaterskola i Ramat-Gan?" Jamal svarade, att "vi vill hitta vår egen identitet och söka våra arabiska rötter. Samarbete med Israel är politiskt svårt så länge vi inte har fred. I juni 1999 hade vi för andra gången en teaterfestival för vuxna. Vi inbjöd grupper från utlandet och arabiska grupper från Tunisien, Jordanien och Israel m.fl. Understöd får vi från samma källor som för barnteatern. Vi hoppas att de kommande junifestivalerna skall nå en allt större publik. En ny form i vår verksamhet är filmveckor här på teatern och vidare planerar vi att ha kurser med kompetenta lärare, som aktiverar gamla och unga att arbeta för kulturell verksamhet."

Synnöve Dikstein tillägger: Som pensionerad skådespelare och obotlig optimist tror jag att det inte finns några gränser för kulturell verksamhet. Det är en viktig komponent i kampen för fred och mänskliga rättigheter.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.