Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Även i Israel finns det en vardag

Tiden går fort, snart har jag bott i Israel i två år. Landet som är mer mediebevakat än något annat har blivit min vardag. Jag kallar det hemma, nu när jag till och med har gift mig och "stadgat mig", som en klasskamrat från gymnasiet uttryckte det.

Ibland när jag går omkring på gatorna i Stockholm, där jag tillbringar ett par veckor just nu, funderar jag på vad människorna jag passerar egentligen vet om landet där jag bor. Tiden som förflyter mellan nya rubriker om händelser i Israel sträcker sig väl knappast längre än till ett par veckor, ibland mindre. Som med nyheter överlag är det oftast inte så glada budskap: Israel reduceras till konflikten med palestinierna och sina andra grannar, och bilderna som publiceras åter och återigen visar bara sviterna från militära konflikter. Visst präglas livet i Israel av en brist på normalitet och en brist på visshet om vad framtiden ska bringa, men det är inte allt.

Precis som på alla andra platser går livet sin gilla gång även i Israel. Detta blev tydligt denna sommar när jag under en och samma vecka deltog i tre olika judiska traditioner som markerar livscykelns olika faser. I början av veckan var jag bjuden till en brit-mila, det vill säga ceremonin där en nyfödd judisk pojke omskärs, och som sedan följs av fest med mat, sång, dans och musik. Under stjärnorna i sommarvärmen, i ett hus med utsikt över Galileiska sjön, firade vi livets början för denna lilla pojke. Dagen därpå i Tel Aviv deltog jag i en betydligt mer dyster tillställning. Min väns mor hade gått bort och jag besökte honom i hans mors hem där vänner och familj satt shiva (veckan av sorg som följer på en närståendes död). Min vän, som var sin mors enda barn, hade tagit på sig kippan och blev omfamnad av de medsörjande gästerna som sedan slog sig ner för en bit mat och dryck och stilla samtal. Den tredje och sista händelsen var ett bröllop, där den självklara glädjen i två människors kärlek till varandra firades.

I ett turbulent land och i en än mer turbulent region är dessa traditioner viktiga. För en stund får man stanna upp och vara med dem som är viktiga för en, knyta an till historien, till generationer som gått före, känna att man hör hemma och i stunden glädjas eller sörja tillsammans.


Joel Pierrou, Tel Aviv
För en tid sedan fick jag av en vän höra att teveprogrammet "På spåret" hade Tel Aviv som resmål. När jag hittade programmet och börjat titta slog det mig att det var nog första gången jag såg bilder som porträtterade ett normalt liv i Israel på svensk teve: arkitektur, kultur, historia, människor som rätt och slätt promenerade runt i en stad och levde sina liv, följt av en musikfråga om den fantastiska israeliska sångerskan Ofra Haza.

Ja, även i Israel finns en vardag, bortom konflikter och pessimistiska rubriker - det glömmer nog många av de jag passerar på gatorna i Stockholm bort.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!