Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Annika Borg är teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan. Hon har studerat vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem och många har hört henne i P1:s Tankar för dagen. Hon är också mångårig medarbetare i Kyrkans Tidning, samt har skrivit ledare i Barometern och Smålandsposten.

Bilder som förhindrar glömska

När människor börjar känna avstånd till historien, då glömmer vi den. Annika Borg har sett en utställning av fotografen Robert Capa - och blivit både rörd och berörd.
Av Annika Borg

I skrivande stund pågår en utställning med Robert Capas fotografier på Tel Aviv Museum of Art. Capa levde som han lärde; i händelsernas centrum. Född i Budapest som Endre Friedmann bytte han namn när mörkret drog in över Europa och stannade kvar på kontinenten under hela andra världskriget. Hans dokumentation av den vanliga människans liv och våldets konsekvenser och ansikte är bevarade för eftervärlden - delar av denna vittnesbörd visas nu på utställningen i Tel Aviv.

Varje fotografi i utställningen berättar en historia. Ett foto som visar det till marken pulveriserade gettot i Warszawa från 1945 förmedlar insikter i all sin ödslighet och skoningslöshet. Insikter som rör sig inombords, men som inte låter sig fångas i ord. Men uppfångas på bild. På håll ser betraktaren en kyrka, till synes helt oskadad, och långt i bakgrunden en fabriksskorsten som det kommer rök ur. Fotografiet blir ett slags sammanfattning av det som både är ofattbart och skriande konkret på en och samma gång.

På många av bilderna finns barn. Palestinska barn från 1950, barn under kriget i Europa, barn i den nybildade staten Israel. På många av fotografierna, som är ögonblicksbilder och inga tillrättalagda porträtt, har flickorna små rosetter eller hårspännen i håret. En flicka sitter med sin mamma i en grop på en åker någonstans i Tyskland 1941 och hennes hår är ordnat med ett spänne. Det blir motsägelsefullt, att någon mitt i kaoset tagit sig tid att göra henne fin - kanske flickan själv. En annan flicka sitter med sin mamma i ett ankomstläger i Israel 1950 och jag ser den fina rosetten i hennes hår. Den fasa de lämnat bakom sig i Europa blir för en stund avlägsen. I flickans fina håruppsättning, i denna lilla detalj, finns ett slags framtidshopp. En mänsklig gest av närhet och ömhet, som jag i den stunden när jag betraktar dem, vill tro att ingen ondska kan rå på.

"om inte ditt foto är tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära".
En bild från strandpromenaden i Tel Aviv 1948 har ett intressant perspektiv. Capa har tagit den uppifrån och i fokus finns en kvinna med en barnvagn. Under filten skymtar ett spädbarn. Längre fram står en man och ett litet barn vid räcket och kikar ut över havet. Kvinnans blick är riktad mot mannen och barnet. Mitt bland alla krigsbilder blir denna en andningspaus. En påminnelse om att människor, trots allt som hänt, ville sätta barn till världen. Att det alldeles vardagliga fortsatte att ske: att glädjas åt ett barns fascination för havets vågor.

Robert Capa dog som han levde; han klev på en landmina i Vietnam 1954. Men innan dess hann han förmedla, och vittnar fortfarande om, människors liv både i och i skuggan av krig. Han avskydde krig, blod och våld, men skildrade det så att andra kunde se och ta ställning. Händelserna ligger inte långt tillbaka i tiden. Det farligaste som kan hända är när människor börjar känna avstånd till historien. Då glömmer vi den. Det stora med Capas bilder är att han förhindrar glömskan och skapar en närhet till det som skett även för oss som aldrig var nära i tid och rum. Hans motto var, "om inte ditt foto är tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära". Den närheten lyckas han förmedla till mig som står där över ett halvt sekel senare. Det är därför människor stannar länge inför varje bild. Historierna och berättelserna fyller rummet. Både de som fotografierna för vidare och de som finns inom varje betraktare.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!