Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Paul Widen är frilansjournalist bosatt i Jerusalem. På den egna bloggen ”Nyheter från Israel” skriver han initierat om Israel ur olika perspektiv. Paul skriver, som han själv uttrycker det, ”med insikt och humor, men också helig vrede där den behövs”. Det här är hans första text för Menorah.

Israelisk Kumbaya

Under en telefonintervju inför det israeliska nyvalet den 17 mars tillfrågades den liberale centerpolitikern Yair Lapid om det fi nns en politiker från ett annat parti än hans eget som han hyser respekt för. Lapid var på vippen att säga Yitzhak Cohen, knessetledamot i det sefardiska ultraortodoxa partiet Shas, men hejdade sig plötsligt.

“Jag återkommer”, sa han kort till journalisten, la på och ringde genast upp Cohen.

“Jag har blivit tillfrågad om det fi nns en politiker från ett annat parti än mitt eget som jag hyser respekt för, men jag vill inte sätta dig i klistret”, förklarade Lapid. “Får jag uppge ditt namn?”

“Jag ska kolla”, sa Cohen och la på.

Några minuter senare ringde han tillbaka till Lapid och sa att det var OK, varpå Lapid ringde tillbaka till journalisten och uppgav Yitzhak Cohens namn.

Det är inte helt okomplicerat när en grisätande, sabbatsbrytande ashkenazisk Tel Aviv-bo säger sig respektera en sefardisk ultraortodox rabbin från Ashkelon. Berättelsen kan därför användas för att illustrera Israels djupa religiösa, etniska och sociala klyftor, där en så grundläggande sak som respekt för en medmänniska riskerar att medföra en politisk belastning.

Men berättelsen kan också användas för att visa hur dessa klyftor helt odramatiskt överbryggs varje dag. Knesset förknippas kanske främst med hetsiga debatter där höga skrik och invektiv inte hör till ovanligheterna, men det är alltså också en plats där en person som Yair Lapid kan lära känna och fatta tycke för en person som Yitzhak Cohen.

Det som ironiskt nog präglar vardagen i Israel är dock inte konfl ikt, utan avsaknaden av konflikt, alla hundratusentals möten mellan extremt olika människor som avlöper helt utan friktion.
Det är en plats där ultraortodoxa politiker ibland tilltalar sina israeliskarabiska kollegor på arabiska, med glada bifallsrop som följd och en replik - på jiddisch. Det är en plats där en sekulär kvinnlig ledamot kan läsa och analysera ett avsnitt ur Talmud medan hennes djupt religiösa manliga kollegor lyssnar andäktigt tills hon talat till punkt och sedan svarar “amen”.

Den här typen av interaktion mellan Israels folkvalda representanter uppmärksammas i princip aldrig internationellt eftersom sådana berättelser anses sakna nyhetsvärde. Nästan uteslutande läggs i stället fokus på konfl ikt och motsättningar, de höga skriken och invektiven. Nyhetsrapporteringen följer en förutsägbar dramaturgi där varje aktör har sin givna och välkända roll. När exempelvis “religiösa bosättare” och “palestinska ungdomar” fi gurerar i en tvåminuterssnutt på kvällsnyheterna vet vi i förväg vem som är förövare och vem som är offer.

Det som ironiskt nog präglar vardagen i Israel är dock inte konfl ikt, utan avsaknaden av konfl ikt, alla hundratusentals möten mellan extremt olika människor som avlöper helt utan friktion. Och precis som i Knesset överbryggs de djupa klyftorna i landet oftast utan dramatik och utan att alstra något internationellt nyhetsvärde. Om vår defi nition av samexistens är att alla ska sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya lär vi få vänta både ett och två årtusenden innan vi ens ser en ljusning, men om vi i stället anpassar våra förväntningar till verkligheten kan vi kanske tillstå att vi redan är där.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!