Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Annika Borg är teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan. Hon har studerat vid Svenska teologiska Institutet i Jerusalem och medverkat i P1:s Tankar för dagen. Hon är också mångårig medarbetare i Kyrkans Tidning, samt har skrivit ledare i Barometern och Smålandsposten.

Adjö, herr Raheb

Det är inte ofta jag avbrutit ett samtal genom att resa mig upp och hastigt gå därifrån. Men det hände en söndagseftermiddag i februari i en hotellobby i Uppsala.
Av Annika Borg

Den jag talade med var den palestinske prästen Mitri Raheb, som bjudits in för att vara hedersgäst vid Svenska kyrkans Teologifestival. Svenska kyrkans förlag Verbum översatte och gav ut också i samband med denna ut hans bok Faith in the Face of Empire (Tro under ockupation).

Samma helg hade min kollega Johanna Andersson och jag skrivit en debattartikel i Dagens nyheter (7/2) i vilken vi framförde hård kritik mot att kyrkans ledning och festivalens arrangörer bjudit in Raheb. Mitri Raheb är en teolog som internationellt är starkt kritiserad för sin ersättningsteologi: Den teologi som ser judendom som ersatt av kristendomen, menar att Gamla testamentets/hebreiska bibelns löften uteslutande gäller de kristna och frånerkänner judarna sitt historiska och teologiska arv - och sin hatpropaganda mot Israel. Vi ansåg att Svenska kyrkans långvariga aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp.

Jag hade farhågor inför mötet: Raheb kunde ju efter den artikeln inte vara vänligt inställd till mig, det förstod jag ju. Men jag såg också fram emot samtalet, eftersom jag (då) hade en naiv föreställning om att kunna ställa frågor och även svara på frågor. Även om jag kände mig spänd inför samtalet, tyckte jag att det var generöst av honom att vilja träffa mig.

Vi satt i lobbyns röda skinnmöbler och bara några minuter in i samtalet sa Mitri Raheb att jag var "imperiets", alltså Israels, kollaboratör och gick dess ärenden. Hade jag levt under trettiotalet hade jag varit det imperiets, nazisternas, kollaboratör och gjort mot judarna det Israel gör mot palestinierna, sa han. Då reste jag mig upp för första gången och sa att jag inte accepterade sådana hemska anklagelser och om han skulle fortsätta med dem kunde vi lika gärna avsluta mötet omedelbart.

Vi ansåg att Svenska kyrkans långvariga aggressiva propalestinska aktivism nu nått sin topp.
Jag sa detta i ett skarpt tonfall, så skarpt att festivalgeneralen prästen Anna Karin Hammar, som funnits i bakgrunden i lobbyn, kom fram till mig. Hon tog tag i min hand, såg mig i ögonen och talade om för mig hur ledsen jag gjort henne genom min kritik och hur mycket jag ställt till med. Hon upprepade Rahebs uppfattning om att jag samarbetade med "imperiet" och gick maktens ärenden. Hela tiden höll hon fast i min hand.

Efter att ha lösgjort mig ur Hammars grepp satte jag mig ned igen för att försöka återuppta samtalet. Jag ställde några frågor om ifall Raheb ansåg att Israel hade rätt att existera och om hur han såg på Gamla testamentet/hebreiska bibeln. Han avvisade dem med att han inte tänkte svara på några frågor. I själva verket var det så att jag inte hade rätt att ifrågasätta honom, eftersom det var rasistiskt att göra det. När han sa det var jag på väg att gå för andra gången.

Mitri Raheb envisades med att påstå att jag inte läst något av honom och att allt i vår artikel var felaktigheter. När jag lyfte fram våra exempel och frågade om han inte skrivit så, tillstod han att det hade han. Men han återkom ändå flera gånger till att vi var okunniga, ända tills det att jag nämnde att han hade sagt samma saker under lördagens heldagsseminarium och att jag hade det på band. Han upprepade dock att jag inte alls var någon forskare, i så fall en dålig sådan - och en lika dålig journalist. Då höll jag på att resa mig för tredje gången.

Sedan menade han att han hört sig för om min person och fått reda på att jag inte var någon man behövde lyssna på, jag var ingen av betydelse, inte någon man behövde bry sig om. Det var väl en sådan bild som mina så kallade medkristna hade förmedlat till honom. Dessutom såg jag inte heller koscher ut, lade Mitri Raheb till.

Då reste jag mig för fjärde gången och denna gång gick jag. Innan jag vände mig mot dörren sa jag: Under den här korta stunden har du kallat mig nazistkollaboratör, rasist, sagt att jag är en dålig forskare och en dålig journalist, en människa som man inte behöver bry sig om eller ta på allvar. Jag vet inte hur det är i din värld, men så här går det inte till i min. Adjö, herr Raheb.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!