Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Annika Borg är teologie doktor, skribent och präst i Svenska kyrkan. Hon har studerat vid Svenska teologiska Institutet i Jerusalem och medverkat i P1:s Tankar för dagen. Hon är också mångårig medarbetare i Kyrkans Tidning, samt har skrivit ledare i Barometern och Smålandsposten.

Jag känner inte igen mitt land

När jag skriver det här har ytterligare en vapenvila mellan Hamas och Israel inletts. Den senaste bröts efter bara några timmar, då en självmordsbombare dödade flera israeliska soldater.

Jag känner inte igen mitt land, Sverige. Eller gör jag det? Är det detta som legat som en underton i de många diskussioner jag fört genom åren med människor som helt ensidigt ser Israel som förövare? En underton av hat mot Israel och mot judar.

Den tonen överröstar nu i sociala medier, i vinklade och ensidiga rapporteringar i public service, i rasande debattangrepp, i de brottsstycken av konversationer man hör på bussar eller hos frissan. Vad är det som händer? En varm sommarkväll, mitt bland alla glada semesterfirare i, tänker jag att jag vet precis vad som händer.

Många människor tycks dock ha svårt att förstå vad som blossat upp. Spelplanen är annorlunda och aktörerna andra: Det finns en judisk, självständig, demokratisk och stark stat - Israel. Judar är inte längre utlämnade till majoritetskulturen i diasporan. Hatet och hoten mot judar närs i huvudsak av av grupper med muslimsk bakgrund och med rötter i Mellanöstern. Därför tycks det vara svårt att uppfatta likheterna mellan det som sker i dag och det som tidigare hänt. Det verkar som om det svenska samhället står handfallet, trots att varningstecknen funnits länge.

Det verkar som om det svenska samhället står handfallet, trots att varningstecknen funnits länge.
Det finns flera återkommande irrationella stråk i debatterna om konflikterna i Mellanöstern. Ett är att många inte tycks anse att Israel, som andra länder, har rätt till självförsvar och skydd mot terrorism. Ett annat att det blir ett slags bevis för att Israel gör orätt att israeliska barn inte dör. Fler döda barn skulle på något sätt jämna ut. Det är en fullständigt horribel tanke, en omoralisk kullerbytta. Likaså sker oavbrutet en sammanblandning mellan det palestinska folket och Hamas. I debatterna blir det till och med så att den som vill att palestinier ska få leva i fred och frihet med automatik måste stödja en terrororganisation. Hatet avslöjas i det irrationella, i bristen på proportioner och i fixeringen vid Israel som förövare.

Jag har flera gånger i mitt liv varit några dagar eller någon vecka ifrån ett terrorattentat. I Jerusalem, London och Nairobi. Det var en ren slump att vara på en annan plats när det hände. Insikten om det finns kvar inom mig.

Jag undrar hur trygghetsknarkande människor i Sverige skulle reagera om ett självständigt Skåne styrdes av en våldsbejakande islamistisk gren och hade grävt tunnlar in under den svenska gränsen för att utföra terrorattentat. Och om Finland, Norge och Danmark också var genomsyrade av extremistisk islamism, som vägrade att erkänna nationen Sveriges rätt att existera och hade som mål att utplåna den. Om "svensk" var ett skällsord och mitt ursprung något som kunde provocera till aggression och angrepp var jag än befann mig.

Min empati sträcker sig till de palestinska mödrar, barn och män som är fångna i denna våldsspiral. Jag känner med dem och vill förändring. Men den empatin finns inte för israeler och för judar i den debatt som förs. Den som inte vet eller förstår, har ett ansvar som människa att skaffa sig kunskap och börja begripa vad detta är. Nu.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!