Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Jag minns Ariel Sharon 1928-2014

Hjälte eller bov, älskad eller hatad?

Ariel Sharon var 85 år gammal när han dog den 11 januari 2014, men egentligen försvann han ur allmänhetens medvetande redan för åtta år sedan, då han fick en hjärnblödning som försatte honom i koma, ur vilken han aldrig vaknade upp.
Av Noomi Berlinger-Stahl

Sharon var i uttryckets alla bemärkelser en man av övernaturlig storlek och en motsättningarnas man. Tveklöst en av Israels 10 genom tiderna mest namnkunniga personer och även en av de mest inflytelserika.

I debatten om, och i beskrivningarna av Israel i svensk media, går tonen ofta med olidlig lätthet över i hysteri. Det känns lätt lite väl härligt att ha ett legitimt hatobjekt gentemot vilket man utan risk kan uppföra sig eller uttala sig onyanserat och ociviliserat. Sharon blev ofta ett sådant objekt, och torgfördes inte sällan som en blodtörstig massmördare. Eftersom jag växt upp i Sverige har jag kanske omedvetet anammat något av denna förvrängda bild och jag blev därför djupt förvånad över reaktionerna här i Israel efter Sharons död.

För många i Israel är Arik en hjälte, kanske den största i statens historia. Generalen Sharon kämpade i alla Israels krig, från självständighetskriget 1948 till det första Libanonkriget 1982. Det råder enighet i alla läger om att det var Ariel Sharons geniala strategi som räddade Israel ur en annalkande katastrof och ledde till seger i Yom Kippurkriget 1973. Sharon grundade elitförband 101 vars rykte har mytologiska proportioner. Han var minister i fem olika departement och givetvis premiärminister. Sharon var eldsjälen bakom bosättarrörelsen och var under sin första period som medlem och partiledare i Likud, en obeveklig högerideolog. Han blev senare alltmer pragmatisk, tills han så småningom gjorde det för högern otänkbara, och ensidigt flyttade bort alla 8000 judiska bosättare från Gaza.

Sharon både sörjs och hånas i israeliska medier. Sharon var en person som tydligen hade många positiva egenskaper; stor personlig charm, mod, vision, passion och engagemang. Tidigare kollegor talade alla mycket varmt om Sharons förmåga att lägga märke till individer i sin omgivning, om hans livsglädje och om kärleken till mat och klassisk musik.

Sharons sista akt som premiärminister, det ensidiga förflyttandet av 8.000 judiska bosättare från Gaza, var mycket kontroversiellt i Israel. Högern är av ideologiska skäl emot att lämna tillbaka delar av lande, men utöver ideologi har konsekvenserna av israelernas frånvaro tillsvidare inte förbättrat situationen. I stället har beskjutningarna från olika palestinska grupperingar i Gaza mångdubblats - minst 11.000 missiler har skjutits in mot Israel. Dessutom har förflyttningen av de f.d. bosättarna varit farsartad. Men inget av detta har något att göra med Sharon, som när detta hände redan låg i koma.

Trots allt Sharon gjorde för Israel, och det går inte att överdriva hans betydelse, är han inte min hjälte. Ja, han vann Yom Kippurkriget. Ja, han genomförde på egen hand förflyttningen av bosättarna från Gaza, vilket i min mening, trots konsekvenserna, var det rätta att göra. Ja, han hämtade många tusen förföljda judar från det f.d. Sovjetunionen och Etiopien till trygghet och självförverkligande i Israel. Men för mig var han en ändå man som först och främst såg till resultaten, och inte hur de uppnåddes. Med alla sina insatser och prestationer, orsakade Sharon mycket smärta. Jag tänker då inte på det ökända fallet med Sabra och Shatila, där Sharons skuld var att han inte förhindrade blodbadet. Ansvaret för mordet på tusentals palestinier måste ju rimligen ligga på mördarna, de kristna libanesiska falangstyrkorna. Nej, det jag vänder mig emot i Sharons arv är för mycket ?Arik - Kung av Israel?, som hans politiska anhängare tyckte om att skandera. För mycket improvisation, politisk kohandel och manipulation. För mycket enmansshow och inte tillräckligt mycket långsiktig ideologi och process.

Jag blev uppriktigt förvånad över hur många som sörjer Sharons bortgång. Många talar om Arik med värme och beundran, åtminstone nu när han är död. Jag delar inte den känslan. En ledare bör vara en förebild. Sharon var ett unikum, en ensamvarg, en naturkraft och våghals. Men inte en ledare som lämnar oss med en ideologiskt hållbar riktning eller en mänsklig modell att se upp till och ta efter.


Noomi Berlinger-Stahl är en praktiserande judinna, med man och fyra barn, boende i Jerusalem, dit hon flyttade 1980. Hon jobbar i bokbranschen samt även som volontär i flera organisationer.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!