Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Den arabiska våren och Israel

"Ja, då välkomnar vi nästa talare till podiet, Egyptens president Hosni Mubarak", "Syriens president Bashar al-Assad, talarstolen är din, vi ger dig en applåd!",

"Då gratulerar vi Libyen till ordförandeskapet i Förenta Nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna!"

Så här har det låtit i salongerna i många år. Korrupta våldsregimer i Mellanöstern har behandlats som vilka valda ledare som helst. Det har funnits en undfallenhet, nonchalans och brist på kunskap.

Den arabiska våren har en gång för alla punkterat denna bubbla av ointresse och okunskap. Förtrycket i arabvärlden dominerade dagspress och etermedia i Sverige under flera månaders tid under våren. Politiker och opinionsbildare tävlade i att kräva tuffast möjliga åtgärder mot förtryckarna i regionen. FN:s säkerhetsråd antog resolutioner som banat vägen för den militära insats som nu pågår. Sveriges demokratistöd till arabvärlden växer och våra riktlinjer för vapenexport ska ses över.

Det är förvånande hur snabbt denna tillnyktring har skett. Det visar hur hårfin gränsen är mellan att behandlas som en legitim ledare eller att bli förklarad som paria. Den massiva TV-bevakningen (främst al-Jazeera) och annan dokumentation (med mobiltelefoner) av övergreppen har mobiliserat en våg av protester och skapat tryck på politiker i stora delar av världen att vidta åtgärder.

Utvecklingen påverkar också Israel. Från att allt som oftast befunnit sig i stormens öga har Israel den här gången endast spelat en biroll, ja snudd på statist faktiskt. Det finns något befriande i detta. Vi är många som gång på gång påpekat att det stora problemet i Mellanöstern är att endast ett land i regionen är en fungerande demokrati. Vi har ofta talat inför döva öron. Så är det inte längre.

Tydligast blir skillnaden när vi ser de stora demonstrationerna i Israel. Hundratusentals israeler protesterar mot vad de upplever som en ekonomisk politik som gör alltför många till förlorare. Om de har rätt eller fel behöver vi inte inveckla oss i för stunden. Mer intressant är att regeringen fattar läget och lovar att genomföra förändringar. Hade detta skett i Syrien skulle ledningen för demonstrationerna redan varit avrättade. Hade det skett i Egypten skulle regimvänlig milis på kamelrygg attackera demonstranterna med påkar. Hade det skett i Libyen skulle kvinnliga demonstranter våldtas. I Iran skulle demonstranternas anhöriga få hembesök. I Turkiet skulle de attackeras av polis, i alla fall om de vore kurder, samma sak i Bahrain om de vore shiiter och i Saudiarabien om de vore kvinnor. Vi kan bara fundera över vad som skulle ske i något av nämnda länder om de som demonstrerade vore judar.

Den arabiska våren ger hopp om demokrati, men skapar också oro för hur framtiden kommer att bli. En diktator lämnar alltid spår efter sig. Ett samhälle som aldrig sett frihet kommer inte att bli demokratiskt över en natt, det kan ta generationer.

Arabiska diktaturer har i åratal spridit antisemitism och oförsonlighet mot Israel. Men judehatet är äldre än statliga egyptiska dagstidningar, det är äldre än tryckpressen också. Hatet mot judar och Israel påverkas inte av att en ledare försvinner - det kan bara förändras genom att demokratiskt sinnade ledare tar över och i grunden agerar för att förändra attityder, utbildningssystem och värderingar. Något sådant har vi ännu inte sett i arabvärlden. Det finns visst hopp och positiva tendenser, men likaså signaler som pekar i motsatt riktning.

Men för första gången har folkflertalet i våra länder fått se de odemokratiska regimernas rätta ansikte. Det är ett steg i rätt riktning.

Fredrik Malm
riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Folkpartiet



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!