Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Krönikor



Därför älskar jag Israel

Jag älskar Israel. Ända sen jag för första gången var där har längtan tillbaka bränt i mig. Jag blir inte riktigt klok på varför. Jag älskar Israel. Och jag vet inte riktigt varför.

Pappa jobbade mycket med Israel. Han var chefredaktör för den här tidningen under några år på 1980- och 1990-talet. Han fick ingen lön för det arbetet, betalningen var en resa per år till Israel. Han åkte en gång med mig, en gång med Alex och en gång med Nicke. Och en gång med mamma, såklart. Det var förutsättningen, pappa och en person till. Pappa och en familjemedlem på tu man hand. Lugn och ro.

Jag minns så väl min resa med pappa. Jag var åtta år och när vi klev ur planet hände något i mig. Jag vet inte riktigt vad. Ljuset är väldigt speciellt i Israel. Det vet alla som har varit där. Hårt och milt på samma gång. Det luktar speciellt. Ren sand. Vanilj. Luften vibrerar. Den gör det! Och det är väl inte så konstigt egentligen. Tre stora religioner med en plats stor som Småland som absolut centrum.
Det känns såklart.

Jag frågade pappa om allt under den där resan. Och han berättade alla historier. Han tog med mig till Förintelsemuseet Yad Vashem och jag vill minnas att det var första gången i livet jag blev sant skakad. Han berättade om Sexdagarskriget och om hur det gick till när Israel blev till igen. Han gick Via Dolorosa med mig och jag minns hur jag lade mig ned och rullade mig på stenarna för att vara säker på att ha rört samma stenar som Jesus.

En kväll promenerade vi längs stranden i Tel Aviv. Och pappa berättade om skillnaderna mellan kristendom och judendom. Jag blev lite förvirrad. Förstod inte helt. Men dagen därpå köpte pappa en Davidsstjärna till mig att ha i mitt halsband. Bredvid korset. Han berättade för mig att vi inte är judar, men att man inte måste vara det för att älska Israel och det judiska folket.

Först flera år senare fick jag veta hur stor energi pappa lagt ned på att forska i vår familj. Han var övertygad om att vi någonstans inom oss var judar. "Schul" betyder tydligen synagoga på jiddisch. Och hur kom det sig egentligen att han, och senare jag, brann så starkt för judarnas sak? Hur kom det sig att vi kände oss så hemma i Israel? Såklart att det måste finnas något där bakom. Det måste vara så.

Sen åkte jag till Israel några gånger till. Som turist. Som volontär på en kibbutz i Negevöknen. Och som ung spoling åkte jag till och med dit för att skriva för den här tidningen. Varje gång jag klev ur flygplanet kände jag samma sak - ljuset, doften, vibrationen.

Jag känner mig som jude. Och skulle så gärna vilja säga att jag är det. Lika mycket som pappa ville säga det.

I mars åker jag och min fästmö Anitha till Israel. Jag ska visa henne det pappa visade mig. Berätta det som pappa berättade för mig. För att ha varit i Israel är att älska Israel. Och jag ska resa dit med så många icke-judar jag någonsin kan. Turister sprider ordet. Och kanske hittar de juden i sig. Som jag gjorde.

Calle Schulman

Calle Schulman
Ålder 30 år.
Bor I Stockholm med fästmön Anitha.
Driver Egna bolaget Hard Hat AB och är just nu aktuell med Schulman Show på webb-tv.
Tidigare Chefredaktör på humorsidan 1000apor.se.
Utnämningar Årets Manliga Bloggare 2009 av Veckorevyn.

I nästa nummer av Menorah sammanfattar Calle Schulman sina intryck av resan. Missa inte det!



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!