Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Framtidstro och tillbakablick

Årets Israelresa är till ända och hemkomna finns 44 resenärer fulla av intryck och känslor. Aldrig har resegruppen varit så stor, och ändå kändes den så intim och varm. Resan tog oss till Karmiel i norr och till Beersheva i söder. Till Västra Muren i Jerusalem och till Tel Avivs storstadspuls och fantastiska stränder - men framför allt tog den oss till en mängd oförglömliga möten.
Av Åsa Fridman

Dag 1

Sommarsol och brutal verklighet
Förenade Israelinsamlingens Israelresa är sannerligen ingen semesterresa. Trots att vi alla, och några i än högre grad än andra, gått upp mitt i natten samt säkerligen inte sovit många timmar, är det inte vila som står på schemat, denna onsdag den 14 oktober när vi precis anlänt till Ben Gurion International Airport.

Ute ur passkontrollen möts vi av en strålande israelisk sensommarsol och en lika strålande Eva Yaron, vår guide och ledsagare under resan. Eva är ett kärt återseende för alla som följt med på tidigare Israelresor och en härlig överraskning för alla som inte tidigare träffat denna extremt kunniga och trevliga person. Eva, som är född i Sverige, men gjorde aliyah (emigrerat till Israel) i tidiga ungdomen, inte bara guidar oss, utan delar även våra upplevelser. Som ett levande uppslagsverk blandar hon historiskt kunnande med personliga berättelser och reflektioner om livet i Israel - hon är helt enkelt en fantastisk tillgång.

Det kurrar i magen och vårt första stopp är lunch på Moshav Emunim, ca 40 kilometer från Tel Aviv. En moshav är ett jordbrukssamhälle där medlemmarna hyr marken av den israeliska staten. Till skillnad från en kibbutz där allt ägs kooperativt, är medlemmarna i en moshav ekonomiskt fristående från varandra.

En god israelisk måltid är sannerligen ingen dålig start på en resa, och denna lunch gör oss allt annat än besvikna. Det ena fatet efter det andra äntrar bordet, medan vi allt mer undrar hur vi ska mäkta med alla läckerheter. Det är färgsprakande sallader med granatäppelkärnor och nötter, friterad blomkål, gratinerad aubergine, oliver, nybakat bröd - så gott som allt vegetariskt och direkt från moshavens egna odlingar. Mer än mätta så kommer då slutligen "the grand finale", i form av inte bara en, utan ett antal söta läckerheter. Och visst finns det lite lite plats i efterättsmagen också....

Bussen rullar vidare. Vi är på väg mot en skola i Sha´ar Ha´ Negev och till invigningen av ett av de skyddsrum svenska givare finansierade i samband med kriget förra sommaren. Nu slår verkligheten oss rakt i ansiktet. På skolan går över 800 barn från olika kibbutzer runt om i området.

Förra sommaren renoverade skolan, som ligger på gränsen till Gaza, fem skyddsrum, men med dagens allt högre säkerhetskrav räcker inte det och vi är här för att inviga ytterligare ett. Rummet är tänkt som en sambandscentral för skolans ledning, men ska under lugna tider även kunna användas för andra aktiviteter. Vi sitter ute på gården i den vackra eftermiddagssolen, några elever spelar vacker musik för oss, och allt ser så fridfullt ut. Så träder Yankele upp på scenen, en 61-årig man som arbetar med traumabehandling av barn, och som själv är ett av terrorns offer. Han berättar om den otrygghet han och hans familj upplevt, om dödsskjutningarna hans barn fått vara vittne till - och hur det fått familjen att falla i bitar.

"Så varför inte flytta härifrån?" undrar en av oss åhörare.

"Sitt hem lämnar man inte. Ett hem bygger man", svarar Yankele.

Dagen har varit lång och innehållsrik. När bussen så småningom rullar in på Leonardo Hotel i Beersheva, är timmen sen och himlen mörk. Lite egen tid och sedan gemensam middag på hotellet. För den som är hungrig, vill säga...

Dag 2

Kreativa barn och äldre med värdighet
I Beersheva har Förenade Israelinsamlingen varit verksam under en längre tid, och både barn och äldre i området har fått glädje av våra svenska donationer - något som bidragit till att hela regionen fått ett lyft. Vår första programpunkt för dagen är ett besök på Alumotskolan, där barn upp till mellanstadiet går. Området kring skolan var tidigare riktig slum, men attraherar i dag elever från hela staden. Och åh vilken fantastisk skola! Önskar jag kunde skicka mina barn dit... Allra först tas vi med på ett besök till skolans "robotavdelning" där en grupp killar och tjejer stolt demonstrerar den "ledarrobot" de konstruerat åt sin blinda klasskompis. Sedan blir det yogauppvisning följt av ett fantastiskt dansuppträdande med tema från Ruths bok. Det är både glädjande och rörande att se den värme och entusiasm som både elever och lärare utstrålar.

Nästa programpunkt är inte mindre gripande. Vi åker till Ha´Shalom, ett dagcenter för äldre, dit de ekonomiskt svaga i området, för endast 30 kronor om dagen, får såväl samvaro, omsorg som mat. De äldre vi möter må kanske vara ekonomiskt utsatta, med det är verkligen ruter i de flesta! Glatt vill de posera framför kameran, visa upp egenhändigt tillverkade alster, samt prata en smula. På

På Ha'Shalom är man mån om att de äldre, trots sin ålder, ändå ska känna att de är viktiga och har något att bidra med till sin omgivning. Tillsammans gör vi i ordning ett stort antal blomkrukor, som sedan ska skickas till ett hem för misshandlade kvinnor. En symbolfylld handling om vikten av att ge och få.

Bussen rullar vidare mot den lilla staden Yerucham. Här har en grupp unga entusiastiska personer med stöd av Ketzev, the Young Communities projects (som stöds av Jewish Agency) fått hjälp att bygga upp den tidigare ganska så trötta lilla staden till en attraktiv ort där allt fler vill bosätta sig.

Ännu en innehållsrik dag börjar nå sitt slut. Bussen kör mot Tel Aviv.

Dag 3

Tel Aviv, staden med tvära kast
Under fyra nätter är Metropolitan Hotel, ett stenkast från såväl stranden som café- och restaurangpulsen, vårt hem i Tel Aviv. Denna vår första morgon i staden med det vackra namnet "vårens kulle" kastas vi rakt in den israeliska verkligheten av i dag. Under en timme lyssnar vi andäktigt på ett föredrag av den arabisk-israeliske journalisten Khaled Abu-Toameh, vars knivskarpa analys av konflikten mellan palestinier och israeler (vilket kändes extra aktuellt med tanke på den spända situation och de knivattacker som rådde just under vårt besök) tyvärr säkert inte gjorde någon varken särskilt överraskad eller optimistisk. Nej, någon fredslösning såg inte Khaled som möjlig inom en rimlig framtid. I stället menar han att man nog får acceptera att den "status quo situation" som råder nu, kanske är den bästa.

Resan bjuder på tvära kast. I strålande vackert väder åker vi för att besöka Eretz Israel Museum. Här ser vi vackert glas från både dåtid och idag. Vi ser också en spännande fotografiutställning med bilder från Israel mellan åren 1921-1960. Temat dåtid/nutid fortsätter och vi åker vidare till Sarona, ett nyutvecklat område, anlagt av den tysk-kristna godtemplarkolonin år 1871. I dag är de 36 pittoreska husen renoverade till sin ursprungliga stil och inhyser trendiga caféer, restauranger och affärer. I närheten finns också den fantastiska Sarona market som bjuder på ett överflöd av matvaror och restauranger. För mig och några andra i sällskapet blev lunchen en generös falafel fylld med allehanda läckerheter.

Snart vankas det shabatmiddag på hotellet, men innan dess får alla lite välbehövlig vila. Jag misstänker att många också passade på att ta ett dopp i Medelhavets lockande bölja...

Fredagsmiddagen innehöll allt som en riktig shabatmiddag ska, det vill säga ett överdåd av mat och trevligt umgänge. Med oss under middagen var också Dana Josevich, som berättade om sin resa mot att besluta sig för att göra aliyah. Det var en mycket personlig berättelse som jag tror gjorde starkt intryck på oss alla. (Läs mer i nästa artikel).

Dag 4

Vilodagen
Shabbat må vara vilodagen, men Tel Aviv är ändå en stad som aldrig sover. I strålande sol tar jag en promenad längs stranden och njuter av att titta på folkvimlet. Trots det spända läge som råder, och som vi hör om på nyheterna, pågår ändå livet här i allra högsta grad - något som gör mig glad, och ger hopp.

Dag 5

Det heliga Jerusalem
Ny dag och nya äventyr. Vårt första besök blir på det framgångsrika juvelföretaget Yvel, som inte bara är duktiga på att tjäna pengar utan också på att genom sin skola i smyckestillverkning hjälpa etiopiska invandrare att få ett yrke och en inkomst.

Ingen resa till Israel är naturligtvis komplett utan ett besök i Jerusalem, och vår nästa programpunkt är just ett besök i den stad som är så speciell för så många. Eva, vår guide, bor dessutom strax utanför Jerusalem, och kan staden och dess omgivningar på sina fem fingrar. I de judiska kvarteren besöker vi Hurva-synagogan, med anor från 1700-talet, men som förstörts i omgångar. 2010 restaurerades synagogan till sin nuvarande prakt, och är i idag en högst levande plats för både bön och studier. Dessutom har man en fantastisk utsikt från synagogans tak!

Även ett besök vid Västra Muren är ett "Jerusalem måste", och vi får några minuter för oss själva, innan det är dags att kliva på bussen igen.

Vi är på väg mot museet Friends of Zion, där vi under en virtuell vandring får ta del av den bibliska historien och bandet mellan kristendom och judendom. Än en gång slås jag över israelernas fantastiska förmåga att skapa ett levande och spännande museum - det känns verkligen som att befinna sig i en tidskapsel.

Dag 6

Känslosamma möten
Nu lämnar vi Tel Aviv och styr norrut, mot Kfar Saba. Här finns äldreboendet Amigour som Förenade Israelinsamlingen stött under en längre tid. Nu ska vi vara med och inviga ett hus med 109 nya lägenheter. De flesta som bor på äldreboendet här är överlevande från Förintelsen och många kommer från fd Sovjetunionen, vilka alla kommit till Israel som gamla, och därför har en svår ekonomisk situation. En av dessa överlevare är professor Yaakov Shievitz, eller Yankaleh, som han vill bli kallad, en man som vi tidigare skrivit om i Menorah (nr 1, 2014) och som nu i egen hög person kommer för att möta oss. Stolt visar den kortväxte men ack så ståtligt medaljprydda 90-åringen upp nyckeln till sitt nya hem. I morgon ska han som första hyresgäst flytta in en av de nya lägenheterna vi varit med och finansierat!

När så Yankaleh under applåder lämnar scenen är det dags för nästa kära återseende: den fantastiska Amigourkören! Ja, och tårades inte mina ögon innan (vilket de gjorde) så gör de det definitivt nu...

Det är lätt att känna sig stolt en sådan här stund. Samtidigt är behovet fortfarande enormt stort. Över 400 personer står på kö för att få ett eget hem liknande Yankaleh, enbart i Kfar Saba.

Det här är en dag som tär på känslokrafterna. Vårt nästa stopp är i barnbyn Neve Michael, och även här är det många kramar och igenkännande ansikten. Neve Michael har också stötts länge av Förenade Israelinsamlingen och här bor ca 250 barn som av olika anledningar inte kan bo kvar hemma. Många har blivit utsatta för misshandel, har föräldrar med psykiska problem, drogmissbruk eller som sitter i fängelse. I Neve Michael har vi bland annat hjälpt till att bygga och renovera bostadshus, en skola, en gymnastiksal, ett kriscenter för tonårsflickor, ett terapicenter för trasiga familjer samt möjliggjort för barnbyn att anställa extralärare och terapeuter.

Precis som vid tidigare besök möts vi redan vid grinden av den fantastiska eldsjälen och 11-barnsmamman Hava Levene. Precis som tidigare står ett digert frukt- och kakbord uppdukat och precis som tidigare får vi njuta av vacker musik och sång från några av barnen. Vi tas också med på en rundvandring i byn och får se det nya bostadshus som är under renovering och som kommer att göra det möjligt för ytterligare 30 barn att få ett tryggt och kärleksfullt hem. För tyvärr tar behoven inte slut...

Än en gång tvära kast, och vi åker för att besöka Atlit Detention Camp. Lägret fungerade som ett fängelse under engelsmännens mandattid och tusentals judar satt fängslade här under 1940-talet. Det är en skrämmande känsla att vandra omkring på vad som i dag är ett mycket välgjort och intressant museum, men som också i hög grad påminner om ett koncentrationsläger. Att sedan också föreställa sig vad de överlevande från just dessa ställen upplevde när de hamnade på en plats som Atlit, ja det går naturligtvis inte att föreställa sig. Men som sagt, museet är gjort med samma interaktiva och imponerande stil som jag tidigare upplevt i Israel, och besöket känns verkligen i hela kroppen.

Återigen en annan värld. Vårt stopp för kvällen är på Lavi Guesthouse, beläget på kibbutzen med samma namn. Det var på kibbutz Lavi som Eva, vår guide, tillbringade sin första tid i Israel. En av hennes vänner från den tiden, Mordechay Gilo, bor fortfarande kvar här. Efter den härligt goda middagen berättar Mordechay lite om livet på kibbutzen, som till skillnad från många andra kibbutzer är sig ganska likt. Det kollektiva livet kvarstår, och man delar på all inkomst.

Men kvällen är ännu inte slut. Dagens sista programpunkt är ett intressant föredrag av Dr Faydra Shapiro som arbetar med judisk-kristna relationer på Yezreel Valley College.

Dag 7

I bibliska spår
Tiden går så fort. I dag är vår sista dag med program, och alla är vi nog redan mer än överfyllda av intryck. Så underbart då att börja dagen med en båttur på Kinneret, eller Genesarets sjö, som den också kallas. Den är något så fridfullt att flyta fram på stilla blått vatten. Både kropp och själ kommer liksom till ro...

Från Kinneret klättrar bussen uppåt i det vackra Galileiska landskapet. Vårt mål är ett besök på Tefen Industrial Park. Området som är grundat av den förmögne och välkände industrimannen Stef Wertheimer är främst ett industricentrum men innehåller också flera museer, bland annat Yekke Heritage museum som berättar om de tysk-judiska judarnas historia. Vi hinner också med en snabb titt på en samling ståtliga gamla bilar från 30-talet och framåt. Och trot ´eller ej, vad ståtar där om inte en snygg liten israelisk sportbil med det självklara namnet Sabra.

Dagen är fortfarande fylld av program, och vi åker vidare mot ännu ett kärt återseende; vi ska till barnbyn Karmiel. I Karmiel bor omkring 220 barn mellan fem och 18 år, och precis som i Neve Michael kan barnen av olika anledningar inte bo kvar i sina hemmiljöer, utan behöver hjälp och stöd att skapa en ny trygg framtid. I Karmiel är byggnaderna mycket slitna, de flesta är över 40 år gamla, och det är en stor glädje att i dag få besöka och träffa de barn som nu bor i det bostadshus som vi invigde förra året. Ännu bättre är det att veta att ytterligare en bostadsrenovering snart ska börja - tack vare generösa gåvor till Förenade Israelinsamlingen. Glädjande var det också att få träffa Katja igen, den numera 18-åriga flicka som vi mötte på förra årets resa, och som tog allas våra hjärtan med storm.

Ett varmt " l´hitrao", "på återseende" till Karmiel och vi åker mot ett besök på ENP, Ethiopian National Project, en organisation som arbetar med att stärka de etiopiska judarnas integration i det israeliska samhället. Det bor i dag ca 100 000 etiopiska judar i Israel. Många klarar sig bra, men ett stort antal har också haft svårt att anpassa sig till det israeliska samhället. Innan de kom till Israel var de flesta av dem varken skriv- eller läskunniga och kom från en enkla bondemiljöer, hundratals år efter vår utveckling. Krocken med det moderna Israel blev stor, och svårigheterna lever till stor del kvar även för den nästkommande generationen.

Det har redan börjat skymma när vi åker vidare genom det sagolikt vackra landskapet. Huden knottrar sig och jag håller nästan andan när Eva berättar om alla de bibliska platser som passerar revy utanför bussfönstret. Här höll Jesus sin bergspredikan, här skedde de så kallade "bröd och fisk undren"... historien känns så overkligt verklig...

Något som dock är är ytterst verkligt är att detta är vår sista kväll tillsammans, och att vi ska spendera den på allra bästa sätt. Det vill säga genom att äta gott och umgås - samt dessutom laga en del av maten själva. På hemtrevliga restaurangen Roberg, vackert beläget på moshaven Levanim, sätter alla 44 deltagare entusiastiskt igång med tillverkning av såväl falafel, friterade champinjoner, tomatsoppa (signerad Micke Cohn), bröd, laxceviche och ett flertal andra smårätter. Men nej då, detta var bara upptakten. Efteråt följde ett stooort antal varmrätter, följt av en avslutande desserttallrik. Om vi var mätta? Jo mer än så.

Dag 8

Vi ses igen
Att säga adjö är svårt. Hellre då ett israeliskt "l´hitrao," på återseende. Nu är det bara att räkna dagarna tills nästa Israelresa.

Dana Josevich, aldrig "bara" svensk

Under vår trevliga shabbatmiddag fick vi det stora nöjet att träffa och lyssna till Dana Josevich, som berättade om sina erfarenheter av att göra aliyah. Här följer ett sammandrag av hennes personliga berättelse.

Jag heter Dana Josevich och är 31 år. Jag föddes och växte upp i Sverige men har alltid haft en nära anknytning till Israel. Min pappa är israel och min mamma är svensk, vi pratade både hebreiska och svenska hemma och sommarloven spenderades alltid i Israel. Min israelisk-judiska identitet har alltid varit en stor del av den jag är och även i vuxen ålder har jag tagit varje chans att åka till Israel för att träffa mina vänner och min familj.

Israel har alltid känts som ett andra hem för mig, jag har aldrig identifierat mig som "bara" svensk och jag hade haft en dröm om att göra aliyah under många år. Det finns en sådan livskraft här! Människor pratar och skämtar med varandra, folk är socialt engagerade, det finns ett rikt kulturliv och en känsla av att allt är möjligt. Det passar den person jag är och detta var en stor aspekt i mitt val att göra aliyah.

I kombination med detta har jag under en längre tid känt hur antisemitismen i Sverige har eskalerat. Det utanförskap som tidigare markerades av att bli kallad "jävla jude" av nån skitunge i skolan handlar nu istället om en vice talman som säger att du inte kan vara både svensk och jude, onyanserade rubriker som alltid utmålar Israel som roten till all ondska i världen, antisemiter som får Svenska Hjältars hederspris, hiphop-artister som rappar om hur judar styr världen och kända profiler som oemotsagt får spaltmeter efter spaltmeter för att säga att antisemitismen inte finns. Men det gör den!

Min upplevelse är att jag som svensk jude blev mer och mer alienerad från det svenska samhället och att det inte längre var en fristad där jag kunde få vara jag utan att konstant behöva försvara mig själv. Det må låta dystert men jag kände mig inte hemma i Sverige längre. Alltsammans resulterade i en känsla av att "för mig finns framtiden någon annanstans".

Att göra aliyah är en ganska långdragen process. Det är mycket byråkrati och dokument som ska fyllas i, intyg från rabbin, scannade pass, dokumenterade in-och utresor till Israel, intervjuer med Jewish Agency osv. Jag flyttade till Israel i slutet av februari och har nu varit här i ca 8 månader. Jag började min resa på en Merkaz Klita (ett absorptions center) i Raanana där jag bodde och gjorde ulpan (studier i hebreiska) och det var en bra start. De hade personal som kunde bistå med hjälp gällande alla ens frågor och dessutom gav det en trygghet att vara omgiven av andra som var i samma situation. Det är bra att vara medveten om att det är tufft i början, byråkratin i Israel är annorlunda jämfört med i Sverige, boendeförhållandena på en Merkaz Klita är enkla och det är mycket upp till en själv att ordna saker och ting. Med det sagt så är det en bra läxa i vad som egentligen är viktigt, för mig har det mesta löpt väldigt smidigt och jag är otroligt glad över att jag tog beslutet att flytta hit.

Jag bor nu i en supercharmig lägenhet nära havet i Tel Aviv med min sambo. Jag frilansar som översättare men är på jakt efter ett fast jobb som projektledare, koordinator eller copywriter. Arbetsmarknaden här är stenhård men jag är övertygad om att det kommer lossna snart.

Det är svårt att spekulera om framtiden men min önskan är att stanna i Israel och etablera mig här med allt vad det innebär. Att prata om "för alltid" är inte min grej, vi lever ju i en global värld där avstånden har krympt så man vet aldrig vad sker, men jag hoppas absolut att det här kommer vara mitt "hemma" för en överskådlig framtid. Det känns som att jag redan är på god väg.

Från Judiska Hemmet till Israel

Med på årets Israelresa fanns en egen liten "minigrupp", bestående av sju personer från Judiska Hemmet i Stockholm. De följde med på de flesta av våra gemensamma utflykter, men gjorde också ett antal egna program. Anja Brans, verksamhetschef på Judiska Hemmet berättar:

- Vi arbetar på flera olika sätt för att stärka vår judiska identitet och denna resa är en del i detta arbete. Tidigare har vi haft många äldre hos oss som är överlevande från Förintelsen, och då gjorde vi exempelvis studieresor till Polen. Den gruppen blir allt mindre och vi kände därför att det är viktigt att nu fokusera på att stärka det judiska och bandet med Israel. Vi har valt att göra den här studieresan som en belöning för vår personal, där personalen själva fick vara med och välja ut vilka som ska åka.

- Jag åkte som privatperson på förra årets Israelresa, och tyckte det var så fantastiskt med framförallt besöken på de olika projekt som stödjs av Förenade Israelinsamlingen. Så väcktes idén om att kombinera detta med en resa för vår personal.

För Johanna Andersson och Katarina Sabelström, var det första gången de var i Israel.

- Resan har gett mig otroligt mycket mer än jag trodde, på alla plan. Både när det gäller vad vi fått se, och mötet med alla människor, säger Johanna. Många av de äldre vi möter i vårt arbete har ju bott i Israel, och nu vet jag vad de talar om på ett helt annat annat sätt än tidigare.

- Det var rörande att se hur glada alla blev över vårt besök, infogar Katarina. Om jag ska välja ett besök som berörde mig mer än de andra så var det nog ändå besöket på Amigour i Kfar Saba. Kören var helt fantastisk!

Även för kollegorna Åsa Good Gravert och Eva Skagmark var det premiär i Israel. Nyss hemkomna tycker båda att resan nästan var för innehållsrik, men båda tror att intrycken kommer att lägga sig när de kommer hem.

- Vi har fått se mycket mer än jag trodde, men besöken på barnbyarna tyckte jag var jobbiga, säger Åsa. Där kom vi för nästan lite för nära... det kändes som om vi inkräktade på deras integritet.

Eva fortsätter:

- Jag tror att våra äldre kommer att känna en ännu större samhörighet med oss nu när vi har varit i "deras land" som de kallar det.

Kristina Crona är gift med en svensk jude, men även för henne var det första gången hon besökte Israel.

- Jag är överväldigad av att det kan rymmas så mycket i det här lilla landet! Religion, teknik och kultur - att det kan gå hand i hand, det tycker jag är fantastiskt! Resan har gett mig mycket som jag kan ha nytta av i mitt arbete. Det var inspirerande att se att man inte alltid behöver så stora medel för att kunna åstadkomma något bra. Ibland tror jag att vi komplicerar saker lite för mycket här hemma...

Vill du också åka med din arbetsgrupp eller annan organisation och besöka några av våra projekt, eller följa med på en Israelresa, eller delar av den? Hör av dig till Ulf Cahn,
ulf.cahn@israelinsamlingen.org

För första gången i Israel

Britt Mihlzén från Skara var på sin första Israelresa tillsammans med barndomsvännen Mona-Lis Lidholm.

- Mona-Lis har berättat om sina resor till Israel flera gånger, och jag har länge känt att det skulle vara roligt att kunna följa med. Fastän jag hade läst på lite före resan går det ju aldrig att föreställa sig hur ett land ska vara... men det har verkligen varit en positiv upplevelse! Vi har ju fått besöka så många människor och platser som man aldrig kommer till som "vanlig turist". Något jag slogs av var den enorma framåtandan hos alla vi mötte. Jag har också fått en helt annan förståelse för judendomen än vad jag hade tidigare. Det som berörde mig allra starkast var nog besöken på barnhemmen. Då snörpte det ihop sig i hjärtat...


Sverige borde lära av Israel

Anna-Lena och Roger Forsblom från Eksjö har varit flera gånger i Israel, men det är första gången de åker med Förenade Israelinsamlingen.

- Vi läste om resan i Menorah, pratade med Ulf och kände att vi väldigt gärna skulle vilja följa med, berättar Anna-Lena, som varit i Israel två gånger tidigare.

- Resan har varit precis så innehållsrik som vi trodde, fortsätter Roger. Jag tycker dessutom att Sverige har mycket att lära av Israel. Här tar man hand om och ställer upp för varandra på ett sätt som vi inte gör längre i Sverige. I Israel finns också många lyckade integrationsinsatser som vi borde lära oss av. Visst hade jag läst om det tidigare, men att se det i verkligheten och på gräsrotsnivå var verkligen fantastiskt!


Ett bra komplement till tidigare resor

Inger och Stig Hägerland, bosatta i Kareby, har varit många gånger i Israel. Tillsammans med Förenade Israelinsamlingen är det dock premiär.

- Vi kände att det var ett bra komplement till de kristna församlingsresor vi tidigare varit på, berättar Inger. Vi fick lära oss ett annat sätt att se, och jag upplevde verkligen en fördjupad känsla av hur mycket det är som förenar det judiska och det kristna. Det fanns så mycket äkta tacksamhet hos de personer vi mötte, vilket var väldigt fint att se.

- Evas kunskaper var otroliga, infogar Stig. Det bidrog mycket till resan.


Jag älskar Israel!

Lennart Brick, boende i Partille, har varit flera gånger i Israel, men kände ändå sug efter en ny sorts resa.

- Trots att jag egentligen inte är någon direkt "grupprese-människa" tycker jag att det har varit en verkligt trivsam resa med fin stämning och många trevliga människor och samtal. Själva resan har överträffat mina förväntningar något enormt! Vi besökte ju inte bara platser, utan kom människor inpå livet. Nu när jag sett behoven med egna ögon känner jag ännu mer glädje att bidra till Förenande Israelinsamlingens projekt. När vi mötte den medaljprydde Yankaleh på Amigours äldreboende, då hade jag inte långt till tårarna...



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!