Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



En hälsning från
Amigour

"Jag kände mig precis som en skådespelerska"

På Amigours äldreboende ger man inte bara sina boende ett tryggt och kärleksfullt hem, man ser också till att de får ett så rikt och stimulerande liv som möjligt. Och vad kan vara roligare än att klä ut sig?


Jag visste ingenting om vår judiska historia i Spanien.
Nyligen besökte 50 äldre från tre av Amigours äldreboende i norra Israel museet Dona Gracia i Tiberias. De flesta av de boende på Amigour kommer från Ryssland och hade innan besöket liten eller ingen kunskap om de spanska judarnas historia.

79-årige Michael Doniveski förklarade: "Jag visste ingenting om vår judiska historia i Spanien. Historien om Dona Gracia fascinerade mig verkligen, och jag blev imponerad av att höra hur en kvinna på den tiden kunde få sådan status och makt."

Dona Gracia (1510-1569) var judinna och hennes namn, Gracia, är den spanska och portugisiska motsvarigheten till hebreiskans Hannah, som betyder nåd. Gracia var en av de rikaste europeiska judiska kvinnorna under renässansen och hon utvecklade ett nätverk vilket räddade hundratals judar från inkvisitionen.

För att riktigt få in den rätta känslan, fick de äldre även klä på sig kostymer från tiden då Dona Gracia levde.

"Det kändes som om jag var med i kostymfilm som utspelade sig på 1500-talet", utropade 78-åriga Raya. "När jag hade på mig kläderna kände jag mig som en riktig skådespelerska på scen."

Gruppen besökte även Rambams (Maimonides) grav, filosof, astronom och en av medeltidens mest inflytelserika Tora-lärde.

Läs mer om hur du kan hjälpa de boende på Amigour: www.israelinsamlingen.org/andamal/hjalp-till-aldre


En hälsning från
Neve Michael

Det är inte bara lök som får mig att börja gråta...

Från Hava Levene, programansvarig på Neve Michael, och alla barnen i barnbyn, kommer här en hälsning och en inbjudan. Kom och besök oss - barnen kommer aldrig att glömma dig, och ditt besök kommer att göra skillnad, uppmanar hon.


"Du vet, jag kan aldrig krama min mamma igen, hon är död. Min pappa ströp henne".
När jag var liten såg jag en gång min mamma stå i köket och gråta. Jag trodde att världen hade gått under, men hon försäkrade mig om att det bara var löken hon hackade som gjorde att hon grät. Jag var så liten att jag trodde henne! Men nu, som vuxen, vet jag att tårar kommer av många olika anledningar...

Jag arbetar i den fantastiska barnbyn Neve Michael. Här bor 300 barn mellan fem och 18 år, som av olika anledningar inte kan bo hemma. Barnen kommer till oss efter att ha utsttått förfärlig vanvård, samt ofta såväl fysisk som sexuell misshandel. Ibland har de sett på hur en familjemedlem blivit mördad, i vissa fall har barnen blivit lämnade ensamma flera dagar i sträck.

Jag har haft förmånen att vara en del av Neve Michael i drygt 20 år - och det gör mig fortfarande lika lycklig. Och jo, jag har fällt många tårar...som inte kommer från lökhackande.

Det finns så många små händelser som får ens hjärta att brista. Som till exempel när sexåriga David kom till mig med ett allvarligt problem. Han hade precis tappat två framtränder och grät av sorg över att tandfen inte skulle hitta honom nu när han flyttat till Neve Michael.

Eller när åttaåriga Sarah kramade mig och sa att hon älskade mig för att jag luktade som hennes mamma; en blandning av parfym och kycklingpaj. Och så tillade hon: "Du vet, jag kan aldrig krama min mamma igen, hon är död. Min pappa ströp henne".

Barnen, som Sarah och David, behöver oss för att de ska få en möjlighet till en vacker framtid. Det är därför jag vill att du och din familj ska besöka oss. För att vi ska bli en del av ditt liv. Om du har blivit välsignad med en lycklig familj, ge också våra barn lycka.

När du kommer till Israel, besök oss en stund, ät lunch med barnen - de kommer aldrig att glömma dig. Och du kommer att ha gjort skillnad."

Läs mer om hur du kan hjälpa barnen i Neve Michael: www.israelinsamlingen.org/andamal/barnbyn-neve-michael


En hälsning från
Karmiel

Hur man uppfostrar 15 barn - utan att bli vansinnig

Lilach, 34 år och Ronnie är 39 år, båda lärare, arbetar sedan fem år tillbaka som fosterföräldrar i barnbyn Karmiel. En uppgift de delar med 16 andra par.


De första två åren är tuffast, från att ha varit totala främlingar, ska man plötsligt bli en familj.
Arbetet i Karmiel bygger på en unik "familjehemsmodell" som innebär att 12 barn i åldrarna fyra till 16 år bor tillsammans med ett gift par och deras biologiska barn i en familjelik miljö.

- För det första måste man älska sin uppgift, säger Ronnie. Det är också viktigt att vara effektiv och kunna göra flera saker samtidigt.

- Bland det första jag lärde mig var vikten av tydliga regler. De här barnen testade våra gränser hela tiden. Vi försöker också ge alla barn olika ansvarsområden. Dels underlättar det oss, men det är även viktigt för deras självkänsla.

Lilach fortsätter:
- Vi vill få barnen att känna sig älskade och uppskattade, samtidigt som vi lär dem skillnaden mellan rätt och fel. Bland det viktigaste vi gör är att lyssna på dem och visa att vi är intresserade av deras liv. De ska känna att de alltid kan komma till oss.

- I början tog det tid att lära känna var och en av dem. Deras bakgrund, svagheter, problem och deras styrkor. De första två åren är tuffast, från att ha varit totala främlingar, ska man plötsligt bli en familj.

- Ibland känns det som om vi inte hinner ge våra tre biologiska barn den uppmärksamhet de förtjänar. Men samtidigt, du skulle se dem nu! Vi är alla en enda stor familj, och det går inte att särskilja våra biologiska barn från de andra. Säg den mamma som inte lider av dåligt samvete för att hon inte hinner med sina barn tillräckligt?

Varför har de då valt det här livet? Lilach berättar:
- När barnen var små ville jag ha ett arbete som tillät mig att vara hemma mycket, men som ändå kändes meningsfullt. En vän tipsade om Karmiel. Min första reaktion var "aldrig i livet!". Men när vi kom på besök insåg jag att det här var ingen uppgift vi tog på oss ensamma, utan att vi är ett helt team av psykologer, socialarbetare och administrativ personal.

Nu, efter fem år, känner jag att det här var det bästa beslutet i mitt liv... det är få arbeten som ger så mycket tillfredsställelse som det vi gör.

Ronnie avslutar och säger:
- Jag tror det här är en viktig erfarenhet för våra biologiska barn. De lär sig att man inte kan ta något för givet, att man måste dela med sig, och att de själva har haft väldig tur. Det här är inte bara ett jobb - det är ett sätt att leva. Det är vårt ödmjuka sätt att "Tikkun Olam", göra hela världen och det israeliska samhället lite bättre. Som det står i Talmud " Den som räddar en enda människa, räddar en hel värld".

Läs mer om hur du kan hjälpa barnen i Karmiel: www.israelinsamlingen.org/andamal/barnbyn-karmiel



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!