Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Ett annat Israel

Jo jag har varit i Israel tidigare. Och ändå var det som första gången. För det Israel jag mötte på den nyss avslutade Israelresan, det har jag aldrig mött förut. Det var ett Israel långt bortom strandlivet i Tel Aviv eller Eilat. Långt bortom mitt eget och mina vänners bekväma och trygga liv. Det var ett annat Israel.
Av Åsa Fridman


Dag 1. Eretz Israel och Jerusalem

Så är vi då äntligen dit vi längtat så länge. För en av oss 30 deltagare, Valerio Perugia, är det både första gången i Israel och första gången på Förenade Israelinsamlingens resa. Andra, som till exempel Birgit Blideman och Elisabeth Citrom är riktiga veteraner. Alla är vi här av olika anledningar. Men mycket har vi också gemensant; intresset, engagemanget och stödet för Israel.

Vi beger oss direkt till Jerusalem. Trötta är vi säkert allihop men schemat är fullpackat, och det gäller att använda vår tid väl. Först blir det lunch. Och visst känner man att man är i Israel när den ena läckerheten efter den andra äntrar matbordet. Hommus, baba ganoush, oliver, solmogna tomater och så förståss otaliga mängder varma nybakade pitabröd.

Runt borden pratas det och hälsas. En del resenärer har träfftas på tidigare Israelresor och då blir det ett kärt återseende, andra är nya bekantskaper.

Guide under vår resa är Björn Nordholm, och vår chafför heter Benny. En duo som låter lovande och naturligtvis lockar till många skratt.

Timmen har redan hunnit bli sen när lunchen är avslutad och en titt på klockan visar att vi tyvärr måste avstå från det inplanerade besöket på Herzl museet, för att istället bege oss direkt till Västra Muren och det spännande besök som väntar oss där.

Det finns nog ingen mer magiskt timme att besöka Västra Muren på än vid skymmningsdags. En fredagskväll är naturligtvis extra speciell, men så här en vanlig tisdag, råder ett lugn och en stillhet som, i alla fall för mig, går rakt in i kroppen. Vi delar upp oss i två grupper. Männen för sig och kvinnorna för sig. Alla går vi med våra egna tankar och känslor fram till muren.

I Israel är historien alltid närvarande. Och här, där vi står just nu, är den det i allra högsta grad. Som mycket få grupper har Keren Hayesods Israelkontor lyckats ordna så att vi får göra ett unikt besök på de utgrävningar som sedan 5 år tillbaka pågå r under torget vid Västra Muren. Här har man hittat lämningar som går så långt tillbaka som till tiden för det första templet. Det vill säga mer än 900 år före vår tideräkning! Och faktum är man inte alls behöver särskilt mycket fantasi för att verkligen kunna se spår av det liv som en gång levdes här. Vår kunnige guide från Western Wall Heritige Foundation visar oss på resterna av ett hus, en gata och flera affärer.

Att gräva här är som att resa i en tidskapsel berättar guiden. Lager efter lager hittra man spår efter olika tidsåldrar.

Mörkret har lagt sig över Jerusalem och en sista punkt kvarstår på dagens program; gemensam middag tillsammans med den så väl kunnige som entusiastike Göran Larsson, teolog och ansvarig för Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Och fastän vi nu alla varit uppe i hiskeligt många timmar, smakar den israeliska middagen som alltid bra och är generöst tilltagen.

Väl tillbaka på hotellet somnar i alla fall jag, och jag tror inte att jag är ensam, bums. Och jag sover som en stock.


Dag 2. Tel Aviv och de första tårarna...

En ny dag. Än har i alla fall inte jag riktigt "landat", och intrycken tumlar runt i huvudet.

Vi åker till Israel Ministry of Foreign Affairs, där vi träffar Gideon Bachar från Department for Combating Anti-Semitism. Det är ingen trevlig bild herr Bachar målar upp. I stället beskriver han antisemitismen som ett virus - vilket likt Ebola breder ut sig och växer. Även till Sverige och i synnerhet Malmö har viruset tagit sig - Gideon Bachar känner väl till den senaste tidens händelser.

"Det är vårt kollektiva ansvar att arbeta mot antisemitism", avslutar han sitt föredrag.

Jerusalems strålande sol värmer gott - i stark kontrast till det föredrag vi nyss hört. Värmer, glädjer och imponerar gör även besöket på Teva, dagens andra programpunkt.

Teva är ett av Israels mest framstående läkemedelsföretag och verkligen ett levande bevis på det näst intill mytomspunna begreppet "start up nation". Besöket avslutas med en rundvandring nere i själva "medicinfabriken" - självklart är vi klädda i snygga vita sjukhusrockar.

Efter lunch är det dags att äntra vår buss och köra mot Tel Aviv.

Bussåkandet, som kan tyckas mycket och långt, är faktiskt betydligt mer än en enbart ett sätt att förflytta sig. Det är också ett tillfälle för oss resenärer att prata och lära känna varandra. Vi delar upplevelser och intryck, skrattar och småpratar. Vår guide Björn berättar naturligtvis om det som passerar revy utanför vårt fönster och om Israel av idag och igår. Även andra fyller på och delar med sig av erfarenheter och kunskap.

Nu är vi på väg mot ett av de inslag, i alla fall jag längtat mest efter. Besöket på äldreboendet Amigour i Kiryat Ono.

Här bor äldre, de flesta överlevande från Förintelsen och många från fd Sovjetunionen, vilka alla kommit till Israel på ålderns höst, och därför har en svår ekonomisk situation. Idag är vi här för att inviga 71 nya lägenheter.

Fastän det är underbart att se vad våra svenska bidragspengar har gjort, är det samtidigt tungt att höra hur stora behoven fortfrande är. Över hundra personer står i kö till de nya lägenheterna och i hela landet väntar över 30 000 äldre på hjälp för en bostad via Amigour.


Den fantastiska Amigour-kören.
Så kommer då den fantastiska kören! Trots sin tuffa bakgrund och sina magra pensionspengar är det definitivt inga kuvade åldringar vi möter. Istället är det en stolt kör bestående av ett härligt gäng 80-plussare, iklädda sina finaste galakläder som sjunger så att det går rakt in i hjärtat. Och då kommer mina första tårar...


Dag 3. Från ekonomi till Etiopien

Torsdagsmorgonen börjar bekvämt med ett föredrag som hålls på hotellet där vi bor. Det är journalisten Matan Hodorov från kanal 10 som berättar om Israels ekonomi.

Matan Hodorov må se ut som en liten skolkille, men han kan verkligen sin sak. Dessutom är han en bra talare! Under drygt en och en halv timmme berättar han om såväl Israels ekonomiska framsida som dess baksida.


Kram! Christer Östlund tillsammans med två pojkar i Neve Michael.
Nu är det dags att åka buss. Vi åker till Hava Levene och alla barn i barnbyn Neve Michael. Ännu ett efterlängtat möte!

I Neve Michael bor ca 250 barn, som av olika anledningar inte kan bo kvar i sin hemmiljö. Kankse har de blivit utsatta för misshandel, har föräldrar med psykiska problem, drogmissbruk, eller sitter i fängelse. Barnbyn har stötts länge av Förenade Israelinsamlingen och här har vi bland annat hjälpt till att bygga och renovera flera bostadshus, en skola, en gymnastiksal, ett kriscenter för tonårsflickor, ett terapicenter för trasiga familjer samt gjort det möjligt för barnbyn att anställa ett antal extralärare och terapeuter.

I den stora gemensamma matsalen är ett härligt fikabord " Israelstyle" uppdukat. Hava och ett antal barn väntar ivrigt på att vi ska ta plats. Barnen har bakat en tårta till Ulf som nyss fyllt år! Men vi har mer att vänta. Den fantastiska barnorkestern (del i musikterapiprojektet Sulamot - Music for Social Change som drivs av Israel Philaharmonic Orchestra) spelar upp en diger repertoar.

Härligt är både det vi fått se och höra. Men hemska är också de historier Hava Levene berättar. Dessa barn har fått uppleva det inga barn borde få vara med om - men på Neve Michael har de fått trygghet och ett riktigt hem.

"Barnen här har det väldigt annorlunda jämfört med oss" sa bröderna Simon, 16 år, och David, 12 år, från Malmö, som var " extragäster" på dagens resa.

"Hemma klagar vi och bråkar över småsaker, som fel sorts pasta till exempel..."

Vidare mot Kfar Saba. Här besöker vi ett Etiopiskt center uppbyggt av Keren Hayeseod, med speciellt stöd av Elisabeth och Georg Citrom, som själva har en bostad I Kfar Saba. Till centret kommer framförallt unga etiopiska judar för att få hjälp med läxläsning och delta i olika aktiviteter. Lika viktigt som att hjälpa dem att integreras i det israeliska samhället, lika viktigt är att stärka banden till sin etiopiska identitet - de ska vara stolta över båda.

Utanför centret finns ett gripande minnesmärke över alla de som dog under ökenvandringen från Etiopen mot Sudan och Israel. Vi avslutar vårt besök med att gemensamt sjunga Hatikva, den israeliska nationalsången, till minne av de stupade.

Innan vi återvänder till Tel Aviv bjuds vi på ett generöst besök hemma hos Elisabeth Citrom. Söta läckerheter i långa rader dukas upp, och vi njuter såväl av godsakerna som av en stunds vilopaus från alla intryck.


Dag 4. Kibbutzliv och Shabbatmiddag med mersmak

Om jag inte kände mig tillräckligt vaken innan, blir jag det defenetivt under besöket på Palmach Museet. Redan klockan nio står vi untanför museets dörrar, och under 90 minuter, och genom en grupp ungdomars berättelser och upplevelser, tas vi på en känslofull resa, genom Palmachs historia.

Palmach, som grundades 1941, var en elitstyrka inom Haganah, den underjordiska judiska armén, under det brittiska mandatet för Palesitina (?). Muséet är olikt alla andra jag besökt - det är som att vara med i en film...


Fritidsgården på kibbutz Yad Mordechai liknar en betongklädd bunker.
Vi åker mot gränsen till Gaza, och Ashkelon. Till Kibbutz Yad Mordechai, och till Linda som bor här sedan mer än 30 år tillbaka. Kibbutzen ligger vackert högt uppe på en kulle, och med den prunkande grönskan, och förrädiskt lugna ytan, är det lätt att tro att livet här är en idyll. Inget kunde vara mer fel. Kibbutzen attackerades svårt av egyptierna 1948, och attackeras än idag av Hamas. Till och med några av Hamas tunnlar kan skymtas bortom all grönska. Linda berättar känslosamt om hur alla unga med familj lämnade kibbutzen under sommarens krig, och hur kibbutzens fritidsgård mest liknar en betongklädd bunker.

Till Kibbutzen hör även en litet, men gripande museum. Museet handlar både om kibbutzens uppkomst, men också om judiskt europeiskt liv innan Förintelsen.

"Vi vill visa att alla dessa mördade männiksor, de levde innan de dog", säger Linda.


Lone soldiers: Andra, Ariel och Iris.
Kväll och Shabbat infinner sig. Vi samlas lätt uppklädda (kanske till och med lite utvilade!?) för en gemensam middag I hotellets matsal. Med oss på middagen är ungdomarna Ariel från Sverige, Iris från Norge, och Andra från Kalifornien. Alla har de kommit till Israel som "lone soldiers" det vill säga utan sina familjer, och för att göra militärtjänstgöring i den israeliska armén.

Det är fascinerande och gripande att höra dem berätta. Alla berättar de om hur de saknat något i sina hemländer, något som är svårt att sätta fingret på, men som fallit på plats här i Israel.

"Jag kände bara att jag behövde flytta hit", berättar Ariel. "Att göra militärtjänstgöring är ett bra sätt att integreras i det israelsiska samhället. Det är en gemensam grund som håller folket samman. Jag lärde mig också otroligt mycket som inte alls har med militären att göra. Om mig själv, om värderingar, om att man kan klara vad som helst - bara man har rätt inställning. "


Dag 5. Vilodagen

Shabbat och inga program är inbokade. Några passar på att besöka släkt eller vänner, gå på museum, eller helt enkelt bara vila.

För mig blir det en promenad längs stranden, lite tåplaskande i vattnet, en vitlöksdofatande falaffel - och så inget mer. Det räcker bra.


Dag 6. Drusisk lunch, Akko och övernattning i Haifa

Vi börjar söndagen med ett besök på Beit Brodetsky Young Olim program. Här bor och studerar unga immigranter från hela världen. Det fem månader långa programmet varvar lektioner i hebreiska med olika sociala aktiviteter.

Även här möts vi av gripande berättelser. Det är 27-åriga Rich från Brooklyn som lämnat familj och ett framgångsrikt liv inom fastighetsbranschen för att "komma hem". Det är Diana och Olga, båda från Odessa i Ukraina, som även de lämnat sina familjer för att bygga upp sina liv i Israel. Avslutningsvis delar även Liat, som numera arbetar på Beit Brodetsky, med sig av sina egna eafranheter. Som liten kom hon med föräldrar och nyfödd lillebror till Israel från Ethiopien.

" Vi trodde bokstavligen att Jerusalem var en stad av guld", berättar hon. "Att komma till Israel var som att förflyttas 2000 år under loppet av bara några dagar".

Nästa stopp, ett besök på det relativt lilla, men hemtrevliga Nachman Gutman museet I Neve Tzedek, blir ett skönt avbrott i det annars så faktaspäcakade och känslofyllda programmet. Även om tiden inte är allt för lång, uppskattar i alla fall jag det "andrum" besöket ger.

Vi åker norrut. Mot den drusiska byn Ussafia. Här är utsikten hänförande, maten överdådig (vad sägs till exempel om pizza á la drus ?!) och drusernas kultur och histora fascinerande.

Det finns ungefär 600 000 druser i Mellanösten idag (enligt wikipedia), varav ungeär 130 000 lever i Israel. Drusernas religion är hemlig, och giftemål utanför den egna klanen förjuden (även om det naturligtvis händer). Druserna har inget eget hemland, men har alltid varit lojala mot staten Israel, alla drusiska pojkar gör till exempel militärtjänstgöring.


"Fix-it"-projektet på Neta@.
Vid skymmningsdags närmar vi oss den gamla staden Akko, ett av UNESCOS världsarv, och påminns om stadens mångfasseterade historia. Här möter vi bland annat spår av tempelriddare, korsfarare, romare och turkar.

Vi får även möta Akko av idag. Vi besöker Neta@, ett multikulturellt projekt där judiska, muslimska och kristna skolungdomar, ofta från ekonomisk svaga familjer, träffas under eftermiddagarna för att studera datateknologi, men även delta i andra sociala aktiviteter. Bland annat driver man ett "fix it" projekt där man för en billig penning hjälper boende i området med att laga deras trasiga datorer. Ungdomarna gör en insats för samhället - samtidigt som de får öva sina färdigheter. En äkta win- win situation!

Flera av ungdomarna berättar hur Neta@ är den enda plats där de träffar jämnåriga utanför den egna religionsgruppen, och hur dessa möten fått dem att helt ändra synen på "den andre".


Dag 7. Grottor, barnen i Karmiel och sista middagen

Det är otroligt vad dagarna flugit iväg. Plöstligt är det vår sista gemensamma programdag. Lite skönt så klart att snart komma hem, men också småledssamt att lämna Israel och den lilla "gemensamhets bubbla" vi i gruppen skapat.

Vi börjar måndagsmorgonen med att i strålande sol besöka Rosh Hanikra-grottorna. Det är ett naturens skådesåpel som utspelar sig i den underjordiska världen när havet mäktigt slår in bergets håligheter. Färgerna är skarpa, ljudet högt - och man kan inte annat än känna sig ödmjuk inför naturens storhet.

Nästa stopp tar oss till Ethiopian National Project, en organisation som arbetar med att stärka de etiopiska judarnas integration i det israeliska samhället. Här träffar vi en 17-årig tjej, som med okonstlad självsäkerhet svarar på frågan "Vad vill du ha för yrke", med att hon minsann tänker bli Israels president! Ja, eftetr det att hon studerat till arkitekt förstås. Underbart!

Ayalim är en studentorganisation som har till uppgift att stärka Israels mest avlägsna orter, framförallt i Negev och Galileen, och har ofta liknats vid en återupplivad eller modern form av Zionism. Till Ayalims ungdomsbyar ansluter sig unga studenter från landets centrala delar som vid sidan av studierna också vill göra en god gärning för det israleiska samhället.

I Ayalim-byn i Karmiel, som vi besöker idag, bor idag 31 ungdomar. Livet i den lilla mini-byn ser på ytan både boehmiskt och kravlöst ut, men är allt annat än en semester. De flesta här studerar till ingenjörer samtidigt som de gör olika former av samhällstjänst.


Invigning i barnbyn Karmiel. Ilona Barkal Winograd, Michael Cohn och Katja klipper bandet.
Dagens sista stopp innan det blir kväll, besöket i barnbyn Karmiel, är också ett efterlängtat besök. Vi ska inviga det bostadshus som man lade grunden till vid förra årets Israelresa, och bland de av oss som var med då, är känslorna starka.

I barnbyn Karmiel bor 220 barn i åldrarna fem till 18 år. Precis som i Neve Michael, kan barnen inte bo kvar i sina hemmamiljöer - utan behöver hjälp att bygga upp såväl självkänsla som ett nytt hem. I Karmiel är byggnaderna mycket eftersatta, de flesta har över 40 år på nacken, och slitaget är stort. Att se det nya fina huset, som alla insamlade pengar gjort möjligt, och att möta de förväntansfulla barn som snart ska flytta in dit, var en stor känsla.


Det gamla och det nya köket i Karmiel. Vilken skillnad!
17- åriga Katia, är presentatör på det välkomstprogram som barnbyn så fint satt samman åt oss. Och jag tror mig kunna tala för oss alla i gruppen, när jag säger att hon tog våra hjärtan med storm. Med sin trasiga uppväxt med en ensamstående mamma och sju syskon, varav två med utvecklingsstörning, har hon efter åren i barnbyn vuxit upp till en varm och omtänksam ung kvinna, som med stolthet berättar om sina äldre systrars framgång, och sitt eget hem i byn.

Allt har ett slut, så även denna resa, och vi avslutar med stil - en gemensam god middag med mycket mat, gott vin, tack-tal och kramar. Men för att hjärncellerna inte helt ska koppla ur, bjuds vi även på ett intressant tal av Dr Yaron Friedman, en ledande expert på Islam och arabiska, med specialinriktning på Shiitiska sekter.

Att sammanfatta en resa som denna, min första Israelresa är svårt, för att inte säga omöjligt, jag vet bara att jag bär med mig en mängd oförglömliga möten och intryck - och att jag redan nu ser fram emot nästa resa.


Röster från resan

Nu vill jag flytta dit
Valerio Perugia och Agneta Perugia Petersson, Örebro

Jag trodde inte att Valerio skulle vilja följa med mig som är lite "gammal" till Israel, säger mamma Agneta leende och tittar på sin son.

Och jag trodde aldrig att mamma skulle fråga...det var självklart att jag ville!, säger Valerio.

För Valerio är det som sagt både första gången i Israel och första gången på resa med Föreanade Israelinsamlingen. Agneta var med förra året.

Min pappa som kommer från Italien har länge pratat om att vi i familjen ska flytta till Israel, och nu förstår jag verkligen vad han talar om. Jag har ju min släkt och mina rötter här. Nu vill jag själv komma hit! Barnbyarna Neve Michael och Karmiel,var nog det som grep mig starkast. Här uppmuntrar man verkligen och stödjer de unga, något jag kan sakna i Sverige.

Man ger ungdomarna ett värde, inflikar Agneta. Det är just det som Förenade Israelinsamlingens arbete går ut på - att hjälpa såväl gamla som unga att känna att de har ett värde, och något att kämpa för. Man blir aldelles tårögd...

Besöket på Amigour i Kiryat Ono, berörde också mig väldigt starkt avslutar Valerio. Jag skulle gärna vilja arbeta med exempelvis äldre, eller för någon annan organisation som arbetar för att stärka Israel.

En längtan som aldrig vilar
Sven Busch, Norberg

Sven, och ofta även hans fru Agneta, har varit med på med flera resor tillsammans med Förenade Israelinsamlingen. Sven beskriver sitt förhållande till Israel och det judiska som en "längtan som aldrig vilar".

Det som grep mig abslolut starkast så här mot slutet av resan, var utan tvekan mötet med Katja i barnbyn Karmiel. Det var fantastiskt att se hur hon entusiasmerade barnen omkring sig, och vilken trygghet hon utstrålade. Jag besökte dessutom barnbyn förra året, och gläds inte bara åt det fina nya huset, utan också åt den sociala och mentala förstärkning vi medverkat till. Det känns verkligen som ett lovvärt projekt!

Spännade diskussioner och olika infallsvinklar
Lilian Guter och Ann Epstein, Stockholm

Lilian och Ann, mor och dotter, har båda varit i Israel flera gånger, men som deltagare på Israelresan var det premiär för dem båda.

Jättespännade, kul och intressant att åka med en sådan blandad grupp av såväl judar som icke-judar, gamla och unga, säger Ann entusiastiskt. Det blir så spännade diskussioner, olika fokus och olika infallsvinklar. Och så alla ställen vi har besökt... det var bara skithäftigt!

Det har varit en fantastiskt lärorik resa, infogar Lilian. Något som grep mig starkt var mötet med de etiopiska ungdomarna och höra deras berättelser. Det är underbart att se vad våra insamlade pengar kan användas till.

Besöken I barnbyarna var nog det som grep mig starkats, fortätter Ann. Men även mötet med den etiopiska kvinnan, som berättade sin personliga berättelse om flykten från Ethiopien. Att det var en förflyttning på över 2000 år under loppet av bara några dagar. Då förstår man verkligen vilka utmaningar det israeliska samhället står inför!

Gemenskap och värme
Astrid Magnusson, Karlstad

Astrid är en flitig Israelresenär, det här är hennes sjätte resa tillsammans med Förenade Israelinsamlingen.

– Besöket på Kibbutz Yad Mordechai på gränsen till Gaza gjorde starkt intryck på mig. Det var gripande att höra Linda berätta om hur de vuxna försökte skydda barnen från sommarens bomber och fasor... Man hittade på lekar, sånger och mycket mer. Allt för att lätta på spänningen. Det lilla museet gav också en bra bild av hur kibbutzen utvecklats från grundandet och fram till i dag.

– Det var en mycket fin värme och gemenskap bland oss resenärer på resan. Generöst också av Elisabeth Citrom att bjuda in oss till sitt hem!


Länkar till några av de organisationer/platser vi besökte:

Ayalim studentbyar   www.ayalim.org
Beit Brodetsky Young Olim program   www.jewishagency.org
Ethiopian National Project   www.enp.org.il
Kibbutz Yad Mordechai   www.yadmor.org.il
Net@   www.kh-uia.org.il
Palmach museet   www.palmach.org.il


Vill du som pivatperson, med jobbet eller i något annat sammanhang besöka några av våra projekt, hör av dig till Ulf Cahn.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!