Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Från Gondar till Tel Aviv

Meherete Baruch-Ron kom till Israel från Etiopien som 10-åring. Hennes väg dit var en farofylld resa genom öknen, med osäker utgång. Kvar i Etiopien lämnade hon stora delar av sin familj - men målet var ändå självklart; det sagoomspunna Jerusalem. Idag är Meherete vice borgmästare i Tel Aviv med ansvar för sociala frågor.
Av Åsa Fridman


Meherete Baruch-Ron, är vise borgmästare i Tel Aviv, med ansvar för sociala frågor. Tack vare sin bakgrund känner hon att hon har mycket att bidra med.
"I den lilla byn Gondar där jag växte upp var hela min uppväxt judisk. Vi firade högtider, åt speciell mat och umgicks så gott som bara med andra judar. För mig var det självklart att vara judinna. Det vara bara en gång då jag åkte till en större stad för att träffa min faster, som jag märkte att det kunde vara ett problem. Min faster dolde sin judiska identitet, och jag var väldigt rädd för att göra eller säga något som kunde avslöja henne. Där fick jag höra att det fanns de som trodde att vi judar var farliga, att vi kunde skada dem, bara genom vår blick."

"Även om det var helt naturligt för mig att vara judinna, hade jag alltid känslan av att livet i Etiopien var tillfälligt. Vi pratade om och längtade alltid efter livet i Jerusalem. Då skulle allt bli bättre, och vi skulle förena oss med den övriga judiska världen. Jag tror att det var den visionen, den drömmen som höll mig vid liv under vandringen i öknen."

Meheretes och delar av hennes familjs resa (mamman kunde till exempel inte följa med då mormodern var sjuk och behövde omvårdnad) mot Jerusalem, förbereddes under lång tid och i smyg. Ingen fick veta om planerna. Vandringen pågick i månader, och många, däribland Meheretes äldre syster, blev svårt sjuk. Till slut kom de fram till ett flyktingläger i Sudan. Där, efter åtta månader, fick som genom ett mirakel, Meherete och hennes syster möjlighet att äntra en "flygande järnfågel" till Israel. Pappan och andra släktingar blev kvar i Sudan.

Livet som nyanländ i Israel var inte heller lätt. Allt var nytt; språket, koderna, maten, elektriciteten, det rinnande vattnet - allt. Dessutom saknade Meherete sin familj.

"Första tiden i barnbyn Neve Michael kändes det som om jag var blind.... och jag hade inget språk för att ge uttryck för vad jag kände. Även om jag själv var omhändertagen visste jag inget om min familj, det var en ständigt gnagande oro. Det dröjde nog ända fram till universitetet, och till dess att hela min familj var här, som jag på riktigt kände mig hemma i Israel, och som en israel. På universitet kände jag mig fri att bestämma vilken framtid jag ville skapa åt mig själv.

Vi pratade om och längtade alltid efter livet i Jerusalem. Då skulle allt bli bättre, och vi skulle förena oss med den övriga judiska världen. Jag tror att det var den visionen, den drömmen som höll mig vid liv under vandringen i öknen.
Att gå på universitet var absolut ingen självklarhet för någon med Meheretes bakgrund. Hon fick kämpa. Men berättar också om allt det stöd hon fick av olika ideella organisationer och individer. Utan dessa hade hon aldrig lyckats menar hon.

I dag, med såväl en examen i psykologi och sociologi, samt en skådespelarkarriär i bagaget (skådespelare är hon faktiskt fortfarande när hon hinner, och precis när vi träffas ska Meherete snart iväg till Moskva för en teaterföreställning) är Meherete vice borgmästare i Tel Aviv med ansvar för sociala frågor.

"Jag tror att jag kan bidra med mycket tack vare min egen bakgrund och erfarenhet. Jag har själv fått hjälp av alla de institutioner, jag nu arbetar med. Jag tror verkligen att vi kan möta, hjälpa och förändra människors liv. Det är en stor utmaning, men också ett stort ansvar. Jag vill inte göra alla de människor jag möter besvikna."

Meherete är gift och mor till tre barn. Hennes önskan är att barnen ska vara stolta över sitt arv, både från henne och hennes man, vars släkt är överlevande från Förintelsen.

"Mina barn, är Israel för mig. Det är dom som gjorde hela min resa meningsfull. De är en blandning av vitt och svart, av europeisk historia och etiopisk - jag vill att de ska vara stolta över vilka de är."



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!