Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



En hälsning från
Amigour


"Jag älskar honom - och han mig, nu vill vi manifestera vår kärlek med ett också gifta oss enligt judisk lag."
"Jag älskar dig!"

Kärleken har ingen ålder. Det här är kärlekshistorien om 68-åriga Yelena och 75-åriga Dimitri Burman som bor i Amigours äldreboende i Holon.

För 45 år sedan gifte sig Yelena och Dimitri borgerligt i rådhuset i Charson, Ukraina. För några år sedan gjorde paret aliya till Israel, och Yelena beslöt sig för att konvertera till judendomen. Yelena fick ett nytt judiskt namn, Leah, och Dimitri fick namnet Mordechai.

Leah drömde om att också få gifta sig judiskt, och på Amigour hörsammade man hennes önskan.

Den 12 februari i år hölls bröllopet - med chuppa, rabbin, krossande av glas - på en klubb tillhörande äldreboendet i Holon. Det var Amigour´s första bröllop, och glädjen bland alla gäster när Leah leddes till chuppan av sin älskade Mordechai, gick inte att ta miste på.


Läs mer om hur du kan hjälpa de boende på Amigour:
www.israelinsamlingen.org/andamal/hjalp-till-aldre


En hälsning från
Neve Michael


"När jag har på mig min prinsessklänning, känner jag mig speciell, precis som en prinsessa."
Illustration Isak Fridman
Prinsessan Batya

I februari 2011 kom en flicka vid namn Batya (fingerat namn) till barnbyn Neve Michaels kriscenter. En späd, liten flicka med långt brunt hår och ledsna ögon. Bara nio år gammal, men redan ett sexualoffer sedan fyra år tillbaka, under vilka hon utnyttjats av sin far. Den psykiskt sjuka modern var alltför dålig för att kunna skydda sin dotter. Det här är Batyas historia.

Medan Batyas tre yngre syskon var hos fosterfamiljer, kom Batya till Neve Michael för att få vård, terapi, och framför allt för att få kärlek. Dessutom ville myndigheterna att hon skulle vara i en trygg miljö, för att senare kunna utfrågas i rättegången mot sin far. (Fadern dömdes senare till fängelse.)

När det var dags för Purim och alla barn på Neve Michael fick möjlighet att klä ut sig, var det Batyas önskan att klä ut sig till prinsessa. En prinsessklänning inköptes, och den fortsatte Batya att bära långt efter Purim. Speciellt "dåliga dagar", dagar med jobbiga minnen, åkte prinsessklänningen fram.

"När jag har på mig min prinsessklänning, känner jag mig speciell, precis som en prinsessa."

Batyas prinsessklänning hängde alltid på stolen bredvid hennes säng. Under de första månaderna på kriscentret hade hon den på sig nästan jämt, såväl inomhus som utomhus på fotbollsplanen. Straxt efter Yom Kippur kom Batya glädjespringande fram till sin handledare på Neve Michael och berättade att hon skulle få en ny mamma, och att hon skulle åka dit och fira shabbat. Efter många besök hos sin nya familj gick Batya fram till chefen för kriscentret, Yael, och berättade:

"Nu behöver jag inte min prinsessklänning längre. Det är bäst att ni tvättar den, så att någon annan flicka som kommer till Neve Michael kan använda den."

För inte så länge sedan besökte Batya (som numera bor permanent hos sin nya familj) kriscentret på Neve Michael. Hon blev väldigt glad när hon såg att hennes gamla prinsessklänning nu var till glädje för en annan liten flicka.


Läs mer om hur du kan hjälpa barnen på Neve Michael:
www.israelinsamlingen.org/andamal/barnbyn-neve-michael


En hälsning från
Karmiel


"Jag var ett tyst och introvert barn, med dåligt självförtroende. Jag hade också svårt att hänga med i skolan"
27 år och redan far till 12 barn!

I barnbyn Karmiel finns många livsöden. Här berättar Zion - som kom som femåring till barnbyn och idag, 22 år senare arbetar som extrapappa och har hand om 12 barn - om sitt.

Jag kom till barnbyn tillsammans med min bror när jag var fem år, och han var fyra, på grund av att mina föräldrar hade det väldigt svårt ekonomiskt. I början kände jag mig både ensam och ledsen. Jag saknade mina föräldrar väldigt mycket.

Jag var ett tyst och introvert barn, med dåligt självförtroende. Jag hade också svårt att hänga med i skolan, för jag hade så stora kunskapsluckor. Ända tills jag började delta i byns klasser för nyanlända barn. Där arbetade vi i små grupper, eller enskilt, och efter individanpassade program. Tiden där, två år, gav mig otroligt viktiga erfarenheter; dels lärde jag mig massor, dels började jag tro på mig själv och min förmåga.

Efter det började jag i en vanlig kommunal skola, och tog examen precis som mina kompisar. Jag skämdes aldrig för att jag kom från barnbyn, eller upplevde att jag var annorlunda än de andra. Ända tills jag fyllde 18 år och gjorde militärtjänstgöring. Då förstod jag faktiskt att jag var annorlunda... jag var hemlös. Som tur är ordnade barnbyn en lägenhet åt mig och tio andra soldater, dit vi kunde åka på helger och lov.

Efter militären flyttade jag till Karmiel där jag försörjde mig på olika småjobb. Jag började samtidigt studera på universitet, men slutade efter ett år då det var svårt att få ihop både jobb och studier.

Jag har alltid haft tät kontakt med barnbyn och de anställda där. Om jag har känt att jag behöver råd eller stöd, har jag alltid vänt mig dit. För en tid sedan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att ta ett tillfälligt arbete i barnbyn som "extra pappa", vilket gjorde mig väldigt glad. Jag har länge letat efter en möjlighet att få ge tillbaka något till den plats som har gett mig så mycket...

I dag arbetar jag som fosterpappa ihop med Joyee (vars man plötsligt avled) och tillsammans har vi hand om 12 barn. På morgnarna studerar jag på min examen i utbildning och på helgerna hjälper jag soldaterna som bor i byn.

Var jag skulle vilja se mig själv om tio år? Jag vill arbeta med barn och ungdomar med svårigheter, och utveckla program för rehabilitering och utbildning.


Läs mer om hur du kan hjälpa barnen i Karmiel:
www.israelinsamlingen.org/andamal/barnbyn-karmiel



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!