Till förstasidan

  Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Israelresan 2013

Onsdag 9 oktober

Klockan ringde tidigt för årets 32 deltagare som skulle med planet till Tel Aviv från Arlanda kl 6.30. Men vad gjorde det när det var till Israel kosan skulle styras!

Väl framme möts vi av den alltid lika glada och trevliga Eva Yaron, vår guide sedan många år. Hon stuvar in oss i bussen och så bär det av mot en underbar lunch "Mellanöstern-style". På restaurang "Hos Turken" serverades det hummus, israeliska sallader, grillspett, varma pitabröd och mycket annat. Alla lät sig mycket väl smaka för att sedan styra kosan mot Ofakim och invigningen av ett fritidscenter.
Text och bild Margarete Nudel

När Förenade Israelinsamlingen besökte utvecklingsstaden Ofakim för två år sedan lades grundstenen för ett nytt fritidscenter för skolungdomar. Där skulle jag kunna sluta skriva om detta. Grundstenar och invigningar är stående inslag i denna resa. Vad som skiljde Ofakim mot andra projektstarter var skicket på byggnaden. 2011 kom vi till ett nedbrunnet dagis; det var trasiga golv fyllda av smuts och kanyler, det luktade brandrök och väggarna var fullklottrade. Alla närvarande greps av ögonblicket och många undrade nog hur detta skulle gå.

Före renoveringen.
Men, vi som varit med tidigare har sett det förut. Israelernas oerhörda förmåga att förvandla ett ingenting till något mycket stort. Vi möttes av en ny, fräsch och fantastisk byggnad där 150 barn har möjlighet att få läxhjälp, utvecklas och blomstra i en annars mycket svår miljö.

Gruppen lyssnade på tal från borgmästaren, från utbildningsansvarig i området och från Keren Hayesods representanter. Vi fick lyssna på ett av barnen som berättade om vad organisationen Youth Futures, som driver centret, betyder för honom. Sedan talade Pia- Kristina Garde, god och nära vän till Irene Mozelsio vars donation har möjliggjort renoveringen. Och inte ett öga var torrt. Pia berättade om en kvinna, en överlevande från Andra Världskriget. Du kan läsa några minnesord på annan plats i detta nummer av Menorah.

Michael Cohn och Pia-Kristina Garde inviger det nya centret.
Efter den obligatoriska invigningen med bandklippning och plakett styrde bussen kosan mot Beersheva där en trött grupp checkade in på hotellet. Det blev middag och lite sång och dans innan det var dags att säga "god natt - vi ses i morgon". Tänk att få vakna upp i Israel. Underbart!


Torsdag 10 oktober

Vaknade till nyheten att två av de tre Nobelpristagarna i kemi är israeler. Hurra!

Första stoppet denna dag blev Alumotskolan där gruppen först välkomnades av rektor Iris Biton och sedan lyssnade vi till skolans nystartade barnkör som förtrollade oss. Som vanligt var tempot högt och många stopp i skolan skulle avverkas. Vi fick se en dansuppvisning, en grupp barn göra yoga och fick lära oss att yoga är obligatoriskt för skolans alla 540 barn samt personal i ett led att må bättre.

Vi fick även se en liten grupp barn lära sig spela harpa av en lärare från musikkonservatoriet. Sedan var det dags för det obligatoriska "göra-med-barnen" momentet och i år skulle det byggas en vindsnurra.

Barnen på Alumotskolan dansar för oss.
Alumotskolan upphör inte att begeistra. Skolan har gått från att vara en slumskola till att vara Beershevas bästa grundskola. Från att vara en skola dit ingen förälder ville skicka sitt barn till att vara en skola som idag har en lång väntelista på barn som vill börja. Allt är möjligt. Alumot är beviset på det.

Innan den, som vanligt, överdådiga lunchen på äldreboendet Gimel (åtta rätter, say no more), fick gruppen en guidad tur genom historiska Beersheva med buss. Ambitionen hade nog varit att vi skulle vandra men temperaturen hade stigit till över 30 grader plus så en luftkonditionerad buss var ändå inte helt fel.

Äldre i Beersheva
Nästa projektstopp var demensboendet Yud Alef. Jag minns tydligt den sandhög som fanns där innan huset byggdes och hur ruffigt det var. Skillnaden är stor och slående. I dag bor 24 äldre (över 80 år) där. Till skillnad mot Sverige har man inga egna rum.

"Ilona Barkal Winograd och Michael Cohn inviger äldreboendet i Beersheva Orot.
Innan det var dags att åka till Tel Aviv skulle ytterligare ett projekt besökas och en bandklippning ske. I Beersheva Orot har en mängd lägenheter renoverats och en samlingssal har byggts. Förenade Israelinsamlingen arbetar sedan några år tillsammans med den icke-vinstdrivande organisationen Amigour vars mål är att hjälpa utsatta äldre att få tak över huvudet och ett värdigt liv. I Amigours 57 olika fastigheter över hela Israel bor över 7 500 äldre, de flesta av dem nyinvandrade till Israel från forna Sovjetunionen och många är överlevande från Förintelsen. Utan Amigours hjälp skulle dessa människor gå under.

Men Amigour handlar inte bara om att ge äldre tak över sina huvuden, man ser också till att fylla de äldres liv med innehåll via en mängd olika program.

För oss som deltagit i Israelresan tidigare är den ryska kören ett underbart inslag som man alltid ser fram emot, för dem som följer med för första gången blir det en, om möjligt, ännu större glädje. Denna gång fick vi dock vara med om ytterligare något speciellt. Vladimir, 101 år och boende i Beersheva Orot, ställde sig upp med lite hjälp och tackade oss alla med hög och klar röst. Dagen till ära hade han klätt upp sig med alla sina medaljer på bröstet. Han hoppades att vi alla kunde komma tillbaka och fira hans 120 årsdag när det blev dags.

Uppfyllda av sång och dans styrde så bussen kosan mot Tel Aviv och nattmörkret hann lägga sig innan vi kom fram. Men vad gjorde väl det när vi äntligen hade kommit till världens bästa stad?


Fredag 11 oktober

Soluppgång i Tel Aviv
I dag skulle det inte klippas band eller besökas projekt, i stället åkte de som ville ut för att se och uppleva lite annat av staden. Stopp ett var i den israeliske nationalpoetens Chaim Nachman Bialik hus i centrala Tel Aviv. Det fantastiskt vackra huset byggdes 1924 och är i dag ett museum över hans liv och verk.

Gruppen for sedan vidare till Independence Hall där staten Israels självständighet deklarerades 1948. Vi fick en föreläsning av sällan skådat slag. Gruppen satt trollbunden i 45 minuter för att till slut avsluta med att lyssna på den israeliska nationalsången, Hatikvah - hoppet, stående. Fler än jag sjöng med och fler än jag hade våta kinder efteråt. Upplevelsen är svår att beskriva i ord men det berörde samtidigt som historia och nutid vävdes samman med skratt och tankar.

Nästa gång du är i Tel Aviv - missa inte detta! Ta en guidning, du kommer inte att ångra dig, jag lovar.

Uppfyllda av stunden vandrade vi alla tankfyllda mot Nachalat Binyamin, konstnärsmarknaden som är öppen varje fredag. De flesta valde att vandra på egen hand. Efter den obligatoriska specialpitan med labne och zata från beduintältet strosade jag Allenby ner mot stranden, tog av mig skorna och, med solen i ryggen, gick strandvägen tillbaka till hotellet.

Min kväll blev en släktkväll. Avslutade med direktinfo från familjen i Stockholm. Zlatan satte 2-1 mot Österrike. Hurra!


Lördag 12 oktober

Visst är det väl konstigt. De dagar man MÅSTE upp med väckning, de dagar sover jag som en sten. De dagar jag är ledig, ja då vaknar jag onödigt tidigt. I dag var inget undantag från den regeln.

Vid hotellfrukosten luftas dagens planer; stranden är given för många. Andra ska leta upp en synagoga, vissa ska besöka museum och vandra i stan. Mitt val är givet. Med en pocketbok, vattenflaska, handduk (och glömda badkläder i Sverige) styr jag kosan mot stranden. Det fläktar lite lagom, vattnet känns närmare 30 än 25. Det blir många timmar och avkopplingen är total. Vackrare och bättre strand än Tel Aviv finns inte.


Söndag 13 oktober

Efter en lugn helg är alla i gruppen glad över att träffas och möta dagens utmaningar. Först på schemat står ett besök vid Västra Muren och tunnlarna. På motstående körfält är det köer och det är så skönt att vara på rätt sida av vägen för en gångs skull. Eva ger oss en historisk och aktuell guidning längs vägen som håller på att breddas för att möta den ökande trafiken.

Att stå inför den heligaste platsen i judendomen är alltid lika överväldigande och starkt. Historiens vingslag känns påtagliga och stora.

Eva tar oss därefter ner i tunnelsystemet under muren och berättar med inlevelse om det vi går under, över och genom. På sina håll är det trångt och fuktigt innan tunneln öppnar sig. Vi vandrar vid sidan av stenar av enorm storlek.

Fyllda av platsens spirituella känsla far vi mot Israel Museum via det israeliska parlamentet Knesset, Högsta Domstolen och lite annat innan det är dags för lunch på museet och besök på den temporära utställningen "Herodes den store - kungens sista resa". Oerhört spännande för mig som gillar historia och gamla stenar.

Dagen avslutas med ett projektbesök, Kiryat Yearim ungdomsby, en av Jewish Agencys fyra ungdomsbyar som existerat sedan 1951 och där Förenade Israelinsamlingen finansierade ett studiecenter för några år sedan.

Ungdomarna i Kiryat Yearim är alla högriskungdomar och sedan åtta år har man ett sex-års program i internatform. De 130 barnen åker hem till sina familjer varannan helg och är i skolan resten av tiden.

Alla ungdomarna i Kiryat Yearim har svåra inlärningsproblem och ett av personalens huvudmål är att bygga upp deras självkänsla med tydliga regler, kärlek och omtanke. Hela gruppen var mycket berörd när vi åkte tillbaka till Tel Aviv.


Måndag 14 oktober

Hopprepshoppande i Neve Michael
Detta är min nionde resa som redaktör för Menorah och jag brukar alltid ta med mig några speciella ögonblick hem som jag bevarar extra mycket. Det går aldrig att på förhand veta när de dyker upp men glädjen när de gör det är desto större.

Morgonens föreläsning av Henrique Cymerman, femspråkig journalist som rapporterar från Israel och Mellanöstern mot världen, blev ett sådant. Vi fick på ett lågmält och intressant sätt reda på hur han arbetade, vem han hade mött och Israels situation i förhållande till de gränser och grannar landet har. Föreläsningen är svår att sammanfatta men det fanns ingen av de närvarande som ville lämna salen.

Se noga. Han har koll på fyra rockringar.
Dagens första projektbesök blev barnbyn Neve Michael som Förenade Israelinsamlingen har stöttat i många år. Vi möttes av den alltid så underbara Hava Levene som guidade oss runt i barnbyn. Ny information för i år är att Neve Michael kommer att starta ett pilotprojekt i Israel där syskon kommer att delta i terapi tillsammans.

Gruppen fick möjlighet att träffa en del av barnen när det ringde till rast och många tog tillfället i akt att leka olika utomhuslekar med dem innan det var dags för lunch i matsalen tillsammans med några barn. Ett av dem, Shalev sex år, ville sjunga för oss vilket han gjorde med hög och stark röst. Ville bara ta med honom hem!

Nästa stopp var ungdomsbyn Afula Ilit som Förenade Israelinsamlingen stöttat sedan 2008. I denna barnby bor drygt 90 barn till skillnad mot Neve Michaels 240 (blivande 260). Här har insatserna varit betydande med byggandet av en lekplats, ett storkök, en fotbollsplan och renoverade hus för efterskolverksamhet både för barnbyns ungdomar och ungdomar från närområdet.

Vi fick en bra presentation av ungdomsbyn och det arbete som pågår där.

Dagen avslutades med en härlig promenad på den historiska utgrävningen Tel Megiddo. Under den bibliska perioden var Megiddo en av de viktigaste städerna i landet och vi fick alla hjälp att blicka bakåt i historien på ett spännande sätt.

Efter en innehållsrik och lång dag var det skönt att komma fram till kibbutz Lavi, byta om och gå ner till en trevlig middag i matsalen där mängder av god mat serverades ackompanjerat av härliga samtal.


Tisdag 15 oktober

Det är en helt annan känsla att vakna upp på kibbutzen än i Tel Aviv. Luften är krispig och tuppen gal en bit därifrån. När vi väntar på bussen lär vi känna den supersociala katten som vill att ALLA ska klappa den. Gruppen är uppe tidigt för det är dags att ta sig norröver för att vara med och inviga den svenska sektionen av biblioteket på Tel Hai College.

På vägen dit delar underbara Elisabeth Citrom delar av sin levnadshistoria med oss alla, hur hon kom till Israel 1948 och hur hon hamnade i de områden vi var på väg emot.

Tel Hai badar i sol och de som var med när den nya delen av colleget bara var en grusplätt upphör fortfarande inte att förvåna sig över hur snabbt det gått att bygga upp denna stora institution. Vi får ett kort välkomnande på danska (!) och sedan tar Yona Chen, rektor, över. Han meddelar att colleget vuxit med 1 300 elever sedan året innan och att de numera utnämnts till det bästa akademiska colleget i landet av utbildningsministeriet.

Ulf Cahn berättade om donatorn Samuel Rubin som kom till Sverige efter Andra Världskriget men även bodde i Tel Aviv på den tiden då staden bara hade sex bilar rullandes på gatan, en av dem kördes av Meir Dizengoff, stadens dåvarande borgmästare. Samuel Rubin hade själv ingen direkt utbildning men insåg vikten av den och ville donera till skolor och utbildning. Samuel dog 103 år gammal.

Michael Cohn tog också emot utmärkelsen Tel Hai Dignitary Award för sin fars, Franz Cohn, räkning då han själv inte kunde närvara. Det blev bandklippning och plakettavtäckning innan vi styrde kosan mot Yiron Winery för vinprovning och lunch på terrassen.

Mätta och belåtna for vi vidare till Hamifals barnby i Karmiel för att starta ett nytt projekt som förhoppningsvis står klart till nästa års resa. Ett oerhört nedgånget bostadshus ska totalrenoveras med hjälp från Sverige. Det svenska bidraget kommer att göra stor skillnad. Innan gruppen gick ut för att gräva ner grundstenen (i form av en pergamentrulle med allas namn), fick vi lyssna till barnbyns bankdirektör.

Nu påminner denna bankdirektör inte alls om de eventuella bankdirektörer man stöter på i Sverige, nej inte alls faktiskt. Liron är 18 år och har bott i barnbyn i tio års tid. Han ansvarar sedan ett år tillbaka för ett pilotprojekt som drivs tillsammans med Bank Hapoalim, en av Israels största banker, där alla barnens månadspengar, cirka 40 kr/månad, sätt in på ett konto med tillhörande bankkort.

Barnen kan välja mellan att ta ut pengarna i kontanter (vilket alla gjorde direkt den första månaden) eller låta dem finnas kvar på banken och handla småsaker med sitt bankkort. Oerhört spännande initiativ.

Vi fick även möta och lyssna till Zion, 28 år, som kom till barnbyn som femåring. I dag tar han hand om tolv barn i byn och agerar fosterpappa. Dessutom ansvarar han för lägenheterna som används av de som lämnat byn, gör sin armétjänst och kommer tillbaka på sina ledigheter.

Resans sista projektstopp blev hos organisationen Ayalim, hjortarna, som vi besökt och skrivit om tidigare. Ayalim är de nya sionisterna, unga israeler som under sin studietid bosätter sig i socialt svaga områden i norr och söder. Via organisationen och Keren Hayesod, får de studiestipendier och i gengäld ger de av sin tid till samhället. Det handlar om 100 - 400 timmars volontärarbete/per person och studieår.

Ayalim Karmiel är en studentby helt byggd och finansierad från Sverige. Tolv mindre bostadshus/lägenheter där fler än 30 studenter bor och verkar. Utöver dem finns även sex stycken 18-åringar som valt att spendera ett volontärår där innan sin armétjänst.

- Keren Hayesod har gett oss möjlighet att förverkliga våra drömmar, sa Dany Gliksberg, en av initiativtagarna till Ayalim.

Michael Cohn berättade personligt om hur han hade spenderat ett år på ett israeliskt program i sin ungdom vilket sedan hade påverkat hela hans liv. Genom att investera i Ayalim känner han att cirkeln sluts.

Uppfyllda av stunden åkte gruppen tillbaka till kibbutz Lavi för ett snabbt klädbyte och sedan iväg till Moshav Arbel där vi avnjöt en hemlagad israelisk middag. Jag tänker inte nämna några rätter, för det fanns så många, men baklavan går inte att komma förbi. Helt enastående!


Onsdag 16 oktober

Väckning tidigt för att direkt efter frukosten åka till flygplatsen. Resan har nått sitt slut och tekniken visar sina framfötter. Internet på planet! Lyckan är total!


- Detta är mitt första besök i Israel och det har varit helt fantastiskt. Det är den bästa resa jag varit på någonsin. Jag har läst om den i Menorah men inte kunnat åka med tidigare, nu var det dags!

- Alla projekten har berört mig. Om jag ska välja något blir det nog äldreprojekten i Beersheva. Det var underbart att se hur de äldre blev omhändertagna med sådan värme - det ser vi inte i Sverige. Jag vill absolut komma tillbaka.

Agneta Perugia-Peterson, Örebro

- Detta har varit mitt första besök i Israel och det har varit en väldigt positiv upplevelse. Jag har upplevt entreprenörsandan i kombination med nybyggarandan. Det är slående hur det byggs överallt i hela landet.

- I Ofakim slogs jag av entusiasmen, framtidstron och hängivenheten. Men å andra sidan, den fanns överallt. Ett spännande land.

Mikael Sellman, Stockholm

- En fantastisk resa som känns både meningsfull och viktig. Jag har fått insikt i livet i Israel, fått se hur landet tar hand om dem som kommer hit som nyinvandrade. Det är lätt att dra en parallell hur jag mottogs av Sverige när jag kom hit 1993.

- Jag har blivit väldigt berörd av alla barnbyar och de eldsjälar som jobbar där. De ser till individerna och inte till gruppen. Och de gör det bra.

Juliana Simon, Stockholm

- Resan har visat mig ett annat Israel än jag tidigare sett på mina besök. Israel är långt framme inom den sociala sektorn och jag är djupt imponerad av äldreprojekten. Att se hur människor möts av värme och värdighet känns så bra.

- Dessutom måste jag nämna min nye idol, Vladimir Goldkopf, fd stridspilot och 101 år. Jag fick tillfälle att tala med honom och han mindes den Ryska Revolutionen 1917 som om den var i går. Det är imponerande!

Per Hägglund, Stockholm

- Resan och upplägget har varit oerhört intressant. Jag har fått tillfälle att komma närmare dem som lever och arbetar i Israel. Neve Michaels sätt med familjeenheter kändes väldigt bra och berörande.

Marja-Liisa Petrelius

- Anledningen till att jag valde att följa med på denna resa var att jag ville se mer än bara sol och strand, jag ville se hur människorna i Israel lever, och de har jag verkligen fått göra.

- Äldreprojekten har berört och intresserat mig mycket då jag själv jobbar som sjuksköterska. Jag har sett hur väl omhändertagna de äldre är. Det har berört mig. Utöver det var besöket och föreläsningen i Independence Hall väldigt givande. Det gav mig ytterligare förståelse för vikten av att ha ett hem och ett säkert liv.

Inger Bertilsdotter, Enköping

- Detta har varit min tredje resa som ordförande för Förenade Israelinsamlingen, nu känner jag att jag börjar se resultat av det arbete vi lagt ner under många år. Jag kan med egna ögon se hur donationerna förvaltas och det känns bra.

- Det finns en stort engagemang både från Sverige och från Israel, jag känner en glöd hos dem som arbetar med oss, precis som det ska vara.

- Jag vill att vi fortsätter att satsa på utbildningsprojekt för utbildning är nyckeln till fred och samexistens i Israel.

Michael Cohn, Lidingö

- Detta är min andra resa med Förenade Israelinsamlingen men min sjätte resa till Israel. Men det är inte min sista. Det har funnits mer än en anledning att återkomma; dels har vi velat återse vännerna, det blir en familjekänsla i gruppen och dels har vi velat återse projekten.

- Neve Michael är en fantastisk plats och Hava Levene får oss verkligen att förstå barnens utsatthet och behov. Det är gripande och starkt med eldsjälar bakom. Det känns bra att kunna hjälpa till.

- Sedan var det härligt att spendera helgen i Tel Aviv och få möjlighet att njuta av den vackra stranden!

Claes-Göran Hedenbjörk, Varberg



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!