Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Israelresan 2012

Klockan ringer 03.00 en söndag morgon, det är plus tre grader ute och det duggar lätt. Det är det svårt att uppbåda någon som helst inspiration för annat än att dra täcket över huvudet och somna om. Men, jag vet att Israel väntar ett par timmar bort, jag skuttar upp och bryr mig inte om tröttheten.

Årets Israelresa med Förenade Israelinsamlingen skulle bli min åttonde under mina år som redaktör för Menorah. Ingen resa har varit den andra lik och jag utgick ifrån att denna skulle följa samma mönster. Det är inte bra med förutfattade meningar, jag hade helt fel.
Text & bild Margarete Nudel

Söndag den 14 oktober
Det är söndag den 14 oktober och på Arlanda är det som vanligt lätt kaotiskt strax efter fyra på morgonen. Jag upphör inte att förvåna mig över hur många människor som ska flyga iväg. I gruppen finns några bekanta ansikten som deltagit tidigare, de andra ger sig tillkänna allt eftersom. Totalt är vi 31 personer som flyger från Stockholm. Bredvid mig hittar jag paret Mouchard som besökt Israel ett flertal gånger men inte sett landet på det sätt de nu kommer att uppleva det.

Vi anländer till strålande sol och närmare 30 graders värme och börjar med en gemensam, nästan överdådig lunch, på ett trevligt ställe strax utanför flygplatsen där vår alltid lika trevliga guide Eva Yaron dykt upp för att möta och välkomna oss. Efter lunchen checkar vi in på hotel Grand Beach, en snabb omkramning av släkt så är det dags för det första projektbesöket, äldreboendet i Bat Yam som drivs av organisationen Amigour.

All trötthet från resan blir som bortblåst när den ryska kören, med de tre tenorerna, uppträder med sånger på ryska, hebreiska och jiddisch. Det utbrister spontan hora-dans i lokalen. Glädjen övergår i allvar när den syriske juden Tzaki Chai berättar om sitt rörande livsöde och det är svårt att hålla tårarna borta.

Tzaki satt fängslad i Syrien vid tre tillfällen, varav det ena tillfället var sex år i isoleringscell utan någon som helst kontakt med sin familj. 1980 kom han med Jewish Agencys hjälp till Israel efter att ha vandrat nattetid till Turkiet.

Vi avslutar kvällen med att ta del av den fantastiska buffé som dukats fram för vår räkning och jag minns från tidigare resor att jag ALLTID brukar tänka "ta nu inte så mycket och hoppa över kakorna". Jag lyckas inte denna gång heller…

Amigour är en organisation som ger äldre skyddat boende. Totalt handlar det om över 7 500 äldre på olika platser i Israel, de flesta nya immigranter från fd Sovjetunionen och Etiopien.

Totalt finns 57 hus som ger hem åt mer behövande i Israel som, utan organisationen, inte skulle ha någonstans att bo. De boende betalar 63 dollar/månad. Sverige har stöttat Amigour genom renovering av bostäder, renovering av en vårdavdelning samt renovering av en samlingssal.

Måndag 15 oktober


Underbara barn mötte oss överallt.
Dagen kommer att innehålla projektbesök i Beersheva och det gäller att komma iväg tidigt för att undvika att hamna i morgonrusningen. Bussen med vår härlige chaufför Benjamin slussar oss ut ur staden. Fler personer har fyllt på gruppen och vi är nu 43 stycken. Väl på väg slår det mig att just denna dag skulle min mamma ha fyllt 95 år och min svärmor 90 år.

Vid förra årets resa kunde gruppen inte besöka något av projekten då det fanns ett överhängande hot mot staden för missiler så alla skolor och verksamheter var stängda.

Rektor Iris Biton vid Alumotskolan möter oss och vi får alla t-shirts, kepsar och väskor med skolans emblem att ta hem. Vi får dessutom ett välkomnande av barnen på engelska, får titta på två olika dansuppvisningar, själv lära oss en dans och delta i yoga innan det så småningom blir dags att åka vidare. Som vanligt är besöket på Alumotskolan oerhört inspirerande.

Alumotskolan är en lågstadieskola i ett socialt utsatt område i Beersheva. Skolan har gått från att vara en slumskola till att bli en av landets bästa skolor. I dag köar elever för att få plats. Skolan har en engelsk profil och satsar dessutom på samverkan mellan konst och naturvetenskap. På Alumotskolan har Sverige, via Pär Stenberg och Mona-Lis Lidholm, deltagit med många projekt. Nästa år kommer Mona-Lis allé, en skolgård för de yngre skolbarnen, att stå klar för invigning.

Nästa stopp blir ILAN Ramot, dagcentret för handikappade byggdes 2006 med svenska medel. Centret tar hand om handikappade och trafikskadade i åldrarna 18-55 år. 56 personer kommer till centret varje vardag och får terapi, sjukgymnastik och två mål mat om dagen.

Centret erbjuder dessutom språkundervisning i engelska, datakunskap, konsthantverk, teater och improvisationsteater.

Nästa stopp blir på Beit Scandinavia där vi alla möts av två underbara pensionärer som ger oss långa röda rosor samt en present i form av en välsignelse för våra hem. Beit Scandinavia har i dag två verksamheter, dels ett dagcenter för äldre som får hjälp att komma till och från centret, dels ett äldreboende. Dagscentret erbjuder olika aktiviteter varje dag och besöks ofta av skolor, frivilliga samt soldater.

Det blir spontan discodans till Abba och de äldre som har lättare att röra på sig tar sig upp och dansar med gruppens deltagare. Det är underbart att se.

Lunch i Beersheva brukar innebära fem rätter. Minst. Denna gång skiljer sig inte från de andra. Dock äter vi inte på Beit Scandinavia utan åker till Ha'Shalom dagcenter en bit därifrån. Centret ligger i ett socialt svagt område och vi lyssnar bland annat till Ester Amar, socialchef i Beersheva som berättar om hur staden ändå försöker ta tillvara på de möjligheter som erbjuds.

Det bor 210 000 personer i Beersheva som ligger i Negevöknen, södra Israel. Cirka 30 procent av befolkningen är från fd Sovjetunionen. Förenade Israelisamlingen har fem gemensamma projekt i staden; Alumotskolan, ILAN Ramot - dagcentret för handikappade, Beit Scandinavia- dagcenter och äldreboende, Ha'shalom dagcenter samt ett demensboende.

Tisdag 16 oktober
Eftersom ambitionen var att lämna Tel Aviv tidigt gick alla och la sig tidigt. Vi lämnar staden via bilköer. Dagens första destination är barnbyn Neve Michael. På vägen förbi kolkraftverket strax utanför Tel Aviv ber Sigmund Baum att få låna mikrofonen. Vi får reda på att han var konsult från Sverige för den första delen av bygget av kolkraftverket på 1970-talet.


Hafteh
Alla möts och välkomnas av underbara Hava Levene för att strax därefter samlas i aulan där vi får lyssna på såväl tal som se en dans- och sånguppvisning av barnen. Hon berättar att var femte barnfamilj i Israel lever under existensminimum.

Till mikrofonen kommer sedan Hafteh, en tvärhand hög, en underbart vacker pojke:

- Jag vill tacka er alla i alla barns namn för den fina gymnastiksalen. Alla vi barn behöver röra på oss och nu har vi möjlighet att göra det även när det är dåligt väder ute, så tack!


Ilona Barkal Winograd och Michael Cohn inviger den nya salen.
Hafteh återser vi en stund senare efter det att vi under högtidliga former klippt bandet och officiellt invigt den nya gymnastiksalen. Nu är det ibland svårt att beskriva saker med ord men för dem som var med förra året och såg hur gymnastiksalen såg ut då… Jag har inga ord. Och bilderna räcker inte till för att visa skillnaden mellan då och nu. Oerhört fint.

Sedan ett år tillbaka är Neve Michael, och Hafteh, med i projektet "skalan" där utsatta barn har en möjlighet att lära sig spela ett instrument tillsammans med deltagare ur Israels filharmoniker. Vi tar del i ett framträdande som avslutas med att alla sjunger Israels nationalsång Hatikvah, hoppet, tillsammans ackompanjerade av barnen.

Det bor cirka 250 barn i barnbyn Neve Michael . Barnbyn är uppdelad i familjeenheter om cirka 10-12 barn/hus där de tas om hand av ett vuxet par, med eller utan egna barn.Till Neve Michael kommer utsatta barn som inte längre kan bo hemma. Neve Michael har en egen grundskola samt två kriscentra varav det ena enbart för tonårsflickor. Förenade Israelinsamlingen har finansierat bygget av kriscentret för tonårsflickor, renoveringen av gymnastiksalen, renoveringen av det andra kriscentret samt delfinansierat många olika projekt. Under de senaste tolv åren har sex stora, och många mindre, projekt realiserats.

Nästa stopp blir barnbyn Afula Ilit som skiljer sig från Neve Michael. Även där är hjälpbehoven stora, den största skillnaden består dock i att inga organisationer eller andra länder, förutom Sverige, hjälper dessa barn. Samarbetet började 2008 med upprustningen av en utdömd lekplats och har fortsatt med renoveringen av centralköket, två centra för fritidsverksamhet och ett bostadshus för tonåringar.

Afula Ilit kallas för "den svenska byn" av dem som driver verksamheten och tacksamheten som möter gruppen i ord och handling är svår att ta in. För dem som läst om de tidigare höstresorna i Menorah är Afulas kör inget nytt. Men trots att jag hört och sett dem tidigare är upplevelsen som ny varje gång. Barnen uppträder och jag får gåshud på armarna.

Michael Cohn, ordförande för Förenade Israelinsamlingen, avslutar sitt tal med att säga att Förenade Israelinsamlingen bygger broar mellan Israel och Sverige, något han har helt rätt i.

Vi delas upp i grupper om fem och får förmånen att äta lunch tillsammans med barnen i deras hem. I det hus jag hamnar hos har barnen ingen direkt koll på var Sverige ligger. Zlatan känner de dock till och förundras över att han "hör ihop" med oss.

Barnbyn Afula Ilit drivs av organisationen Hamifal som grundades redan 1943. Hamifal driver i dag bland annat nio barnbyar, familjeenheter, skolor och kibbutzer. Grundtanken för alla enheter är dock att hjälpa utsatta barn (och deras familjer) till ett tryggare och bättre liv. Totalt finns nio barnbyar med cirka 900 barn. Sverige har bidragit med att renovera en lekplats, ett centralkök, två hus för fritidsverksamhet samt ett boende för tonåringar.


Del ur mosaikgolv vid Zippori
Nästa stopp är den arkeologiska utgrävningen staden Zippori som ligger på en kulle i Nedre Galiléen. Sedan 1990 har stora delar av staden grävts upp och fynden visar på offentliga byggnader och bad, bostadsområden, en amfiteater, industrier, dräneringssystem och en mängd glas. Vi stannar och beundrar det fantastiska mosaikgolvet i Israels äldsta synagoga dekorerat med stjärntecken, tempelföremål och bibliska scener.

Mörkret har redan fallit när vi kommer fram till kibbutz Lavi för övernattning. Efter middagen lyssnar vi till rabbin Bertil Meir Rubinsteins skorrande skånska där han berättar om kibbutzen och sitt liv.

Onsdag 17 oktober
Efter en stadig frukost får alla tillfälle att vandra runt kibbutz Lavi som var den svenska kibbutzen framför alla andra under 1970-talet. Det var dit svensk-judiska ungdomar oftast åkte året direkt efter gymnasiet. Väderprognosen visar att temperaturen kommer att stiga till 33 grader celsius under dagen. I Sverige är det plus fyra samma morgon. Ingen klagar över värmen.

Innan det blir dags för projektbesök åker vi förbi några historiska platser vid Genesarets sjö. Bland annat besöker vi Kapernaum vid den norra stranden. Staden omnämns i Matteusevangeliet 4:13 som Jesus hem. Staden har grävts ut i omgångar av arkeologer och bland annat finns där ruinerna av en underbar synagoga.

Det första projektbesöket för dagen är Ayelet Hashahar absorbtionscenter för etiopiska judar. Vi möts av Igal som inleder med att berätta om sin egen bakgrund som leder in på historien om de etiopiska judarna och hur de kom till Israel.


Kaffekokning på etiopiskt vis.
- Ryktet sa att det fanns judar i Etiopien och Israel skickade rabbiner för att kontrollera detta och se om de som kallades sig för judar levde enligt judiska traditioner. Och det visade sig att ryktet hade rätt, berättar han.

För närvarande finns cirka 106 000 etiopiska judar i Israel och man räknar med att cirka 2 200 finns kvar i staden Gondar. Mot slutet av 2013 hoppas Israel på att alla ska ha kommit hem. Vi möter Tasfanesh som kom till Israel när hon var fyra år, hon har gjort sin armétjänstgöring och studerat vid universitetet i Tel Aviv. Vi gör en rundvandring och besöker bland annat barnkrubbor där riktigt små barn tas om hand när deras mammor studerar.

Visste du att Israel har en blomstrande vinindustri? Dagarna då Adom Atic var det enda som tillverkades är långt borta. Tyvärr når inte många av de prisbelönta israeliska vinerna Sverige men gruppen får möjlighet att smaka både det röda och det vita vinet när vi besöker Adir Winery. Lunchen avnjuts under stora parasoller utomhus och utöver vin serveras vi utsökta getostar och getyoghurt, även detta produceras av det familjeägda företaget. Jag prövar skeptiskt getyoghurten med smak av dadlar och honung och kommer fram till att jag tycker den är godare är vinet!

De etiopiska judarna som kommer till Israel stannar i snitt två år på Ayelet Hashahar . Centret vänder sig främst till unga barnfamiljer som under sin vistelse får lära sig hebreiska samt västerländsk och israelisk kultur. Många av de som kommer har aldrig sett rinnande vatten, elektricitet eller toaletter tidigare. På centret får de en första inblick i det liv de har framför sig i Israel.


På Net@ lagas datorer som en del av undervisningen.
Dagens andra stopp är på Net@. Vi möts av gymnasieungdomar i åldrarna 15 - 18 år, judar, kristna och muslimer som genom programmet samarbetar och studerar kring teknologi två gånger i veckan. Ungdomarna som antas till programmet får en helhetssyn kring teknisk utbildning, sociala värderingar och ledarskap.

Utöver den kunskap programmet ger deltagarna slås alla närvarande av den unika och självklara tillit ungdomarna har till varandra. Här spelar religion och tillhörighet ingen roll. Alla samarbetar och alla är vänner.

Bat-El tillbringar sitt andra år inom Net@ och lär sig nu "Fix-it", hur man lagar datorer. Från att ha varit ett renodlat studieprogram har Net@ övergått till att bli en ungdomsrörelse med lägerverksamhet och mycket annat.

Net@, om betyder plantera på hebreiska, är ett treårigt program och är ett samprojekt mellan Keren Hayesod, Cisco Systems, Tapuah och Jewish Agency. Programmet har som mål att ge teknologisk utbildning i samarbete med hemkommunen. Under utbildningen stärks även barnens kunskap i matematik och engelska. 16 center finns runt om i Israel.

Torsdag 18 oktober
Vaknar och inser att gruppen bara har ett projektbesök kvar och att resan börjar lida mot sitt slut. Det pågår ständiga diskussioner i olika sammansättningar hela tiden, vi har lärt känna varandra och nya vänskapsband har knutits. Dagens första stopp är invigningen av matsalen i ungdomsbyn Ramat Hadassah som Pär Stenberg har finansierat. Det bor cirka 300 ungdomar i byn under internatliknande förhållanden, många av dem har inlärningssvårigheter och har bott i familjer med stora sociala problem.


Matsalen i Ramat Hadassah invigs
Matsalen byggdes 1950 och renoveringsbehovet var stort. Det som möter oss är en ljus och fräsch matsal där alla barnen kan få plats samtidigt, tidigare åt man i matlag.

- Ramat Hadassah är vårt hem och matsalen har blivit vår mötesplats. Vi ses här tre gånger varje dag. Matsalen är inte längre den plats vi bara äter på utan även den plats där vi alla kan umgås under ett tak, säger ungdomarnas representant i sitt tacktal.

Ungdomsbyn Ramat Hadassah grundades 1949 av den judiska kvinnoorganisationen Hadassah. Grundtanken var att byn skulle fungera som ett hem för unga överlevande från Förintelsen.

Byns mål är att hjälpa ungdomar som inte tidigare kanske lyckats förverkliga sin fulla potential under mottot "alla barn kan lyckas". Personalen lägger extra stor kraft vid att ge ungdomarna praktisk utbildning, det finns speciella volontärprogram och ett förberedande program för armén. Ramat Hadassahs ungdomar bor under internatliknande former.

Mitt under brännande sol åker vi till Latrun, en strategisk kulle i Ayalondalen med utsikt över vägen till Jerusalem. Det brittiska mandatet byggde ett fort på platsen som återtogs av israelerna i samband med sexdagarskriget 1967. I dag fungerar platsen som ett minnesmärke för Israels soldater inom stridsvagnsdivisionerna och ett museum med alla de stridsvagnar och pansarfordon Israel använt sig av i krig.


Minnesvägg vid Latrun.
När vi stiger upp på den senaste modellen av stridsvagnen, Merkava, blickar vi ner över amfiteatern där en grupp soldater precis slänger upp sina soldatkepsar som ett tecken på att de är klara med sin militärtjänstgöring. Jag får rysningar längs ryggraden trots att utomhustemperaturen närmar sig 37 grader.

Vi gör även ett besök i fortets torn som gjorts om till konstverk/installation av den israeliske konstnären Danny Karavan, "The tower of tears". Insidan av tornet är täckt av stål från tanks, vi står på bepansrat glas över en liten pool samtidigt som vatten långsamt sipprar ner för de rostiga väggarna. Det är oerhört vackert och gripande.

Från Latrun åker vi till Israel museum där vi först tittar på Döda Havsrullarna för att sedan guidas runt på en del av den arkeologiska avdelningen.

Fredag 19 oktober
Morgonen inleds med amerikanska pannkakor, lönnsirap och föreläsning efter frukosten då det är dags att lyssna på Reuven Hazan, professor i statvetenskap vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem.

Vi får oss alla en lektion i hur den israeliska politiken har förändrats de senaste 20 åren och vilka de största skillnaderna är, hur gränserna mellan duvorna och hökarna långsamt börjar suddas ut och att bägge sidorna långsamt drar sig mot mitten. Det är fängslande, fascinerande och givande. Ingen vill resa på sig, alla vill höra mer.


Yad Vashem
Vi lämnar hotellet för att åka till Yad Vashem, minnesplatsen över Förintelsen. Det är mitt andra besök på det "nya" museet och om möjligt blir det ännu starkare än den första gången. Vi trängs med andra. Vi går från rum på höger sida till rum på vänster sida parallellt med att vi går framåt i museet och i tiden. Ord kan inte beskriva denna plats och de dokument som visar mänsklighetens absoluta sämsta sida.

Gruppen får också en guidad visning på museets konstavdelning och den oerhört intressanta berättelsen/utställningen om Carol Deutschs målningar.

Efter museet blir det en kort promenad på gågatan Ben Yehuda. Vissa i gruppen väljer att åka till Västra muren för att vänta in shabat. Sedan samlas alla igen för en gemensam middag med en representant från Keren Hayesod. Vi får även lyssna till två "lone soldiers", dvs judiska ungdomar från andra länder än Israel som valt att göra militärtjänstgöringen i Israel, långt borta från sina familjer. En av ungdomarna som talar visar sig vara född i Köping!

Lördag 20 oktober


Sound & Light Show
Delar av gruppen väljer att följa med vår guide Eva på en rundvandring i Jerusalem. Under fyra timmar passerar vi de judiska, de armeniska, de kristna och de muslimska kvarteren. Vi äter falafel och väl tillbaka på hotellet är alla redigt trötta. Kort vila innan det är dags för "Sound and Light show" på Davids torn som berättar Jerusalems historia i ett ljud- och ljusspel på ett makalöst sätt. De 45 minuterna rinner iväg.

Tillsammans med Greg Masel, generalsekreterare för Keren Hayesod, avnjuter vi en härlig måltid på restaurang Lara och får lyssna till fem fantastiska tjejer som sjunger a capella för oss. Det blir sent och resan närmar sig sitt slut.

Söndag 21 oktober
Dags för hemfärd. Vi tar adjö av dem som har förmånen att stanna kvar ytterligare en vecka. Klockan 17 landar vi i ett grått Stockholm.

Det blev en fantastisk vecka. Passa på att följa med nästa år, då finns två tillfällen att välja mellan: 8-15 maj och 9-16 oktober. Missa inte det!


Ett första besök

Söndagen den 21 oktober kom min fru Lea och jag hem efter åtta dagar i Israel tillsammans med Förenade Israelinsamlingen. Vi fick två halvdagar i Tel Aviv med sol, promenader och bad i Medelhavet, en heldag i Negevöknens huvudstad Beersheva, flera dagar på kibbutz i Galileen och avslutningsvis tre dagar i Jerusalem med shabat vid Västra muren som den absoluta höjdpunkten.

Jag konstaterar att mycket händer i Israel. Israel är ett ungt och modernt utvecklingsland med en problematik som inget annat land har. Det civila samhället i Israel är starkt volontärdrivet, alla måste vara med och hjälpa varandra. Här har vi i Sverige åtskilligt att lära.

En sak jag länge noterat och nu också kan slå fast är att nästan ingenting som sägs och skrivs om Israel i massmedia här hemma känns helt korrekt. Rapporteringen upplever jag som väldigt ensidig där negativa sidor framhävs i media, medan det verkliga Israel, Israel med en stark demokrati, levande debatt, religionsfrihet, vetenskapliga och tekniska framgångar, ekonomisk tillväxt och mycket annat positivt, sällan eller aldrig nämns.

Jag vill värna om Israels rätt att existera och judarnas rätt att få leva i fred och frihet. Detta är inget ställningstagande mot andra folk i området men min vänskap till Israel efter resan är om möjligt ännu mer stark och orubblig.

Berndt Ekström, Varberg

Detta är min fjärde resa till Israel och jag fick tips om den via min syster. Veckan har varit helt fantastisk, jag har fått uppleva så mycket och lära känna så härliga nya människor.

Starten med den äldre kören satte tonen för hela veckan. Jag gillar verkligen äldre människor.

Anneli Pietilä, Haparanda

Detta var min elfte resa till Israel och antagligen den sista. Jag är 86 år nu och det har varit skönt att resa organiserat. När jag såg annonsen i Menorah nappade min fru Judith och jag direkt!

Alla projekten berör men starkast intryck gav mig de bägge barnbyarna Neve Michael och Afula Ilit. Barnen är framtiden och det är dem vi måste stötta mest.
Sigmund Baum, Göteborg

Denna resa var mitt 23:e besök i Israel, åtta av dessa har jag varit reseledare för olika kristna grupper. Resan skilde sig dock mycket från de tidigare då jag fick uppleva Israel ur en helt annan synvinkel. Jag kom närmare människorna och samhället i Israel. Vi skapade många goda kontakter och gemenskapen mellan deltagarna var god.

Mest berörd blev jag av absorbtionscentret Ayelet Hashahar där vi mötte invandrade etiopiska judar. Vi fick en fantastisk historia berättad för oss och det var mycket spännande att få se hur alla togs om hand för att slussas in i ett nytt och modernt samhälle.

Göte Siverbo, Göteborg

Jag har funderat på att följa med på Förenade Israelinsamlingens resa många gånger. Nu blev det till slut av och jag är så nöjd!

Neve Michael är det projekt som ligger mig närmast om hjärtat och det är dit mina gåvor går. Det var mycket intressant att besöka. Äldreboendet med den ryska kören och besöket hos de etiopiska invandrarna var också bra.
Ulla Terling, Stockholm

Jag har haft ambitionen att delta i resan under många år, jag har läst reportagen varje år. Nu blev det till slut av och jag är så glad för det.

Absorbtionscentret Ayelet Hashahar visar hur väl Israel tar emot dem som kommer och verkligen jobbar hårt med att integrera dem som kommer till sitt nya hemland.

Det imponerade på mig.
Harriet Maler, Stockholm

Spontant anser jag att detta var en av de bästa resorna med Förenade Israelinsamlingen som jag deltagit i. Det har funnits en mycket positiv anda hela tiden. Resan blir ju vad deltagarna i gruppen står för.

Afula Ilit ligger mig nära, att se vad Sverige gjort där ger mig stor tillfredställelse.
Elisabeth Citrom, Stockholm

Jag är uppvuxen i Israel men flyttade till Sverige på grund av kärlek.

Alumotskolan är det projekt jag tar med mig hem igen. Det handlar såväl om staden Beersheva, om placeringen i det socialt svaga område den ligger i och den skillnad de gör i elevernas liv, för omgivningen och för staden. Jag föll direkt för deras vision.
David Allon, Stockholm

Jag spenderade ett år på kibbutz på 1970-talet och har varit tillbaka otaliga gånger sedan dess. Bland annat var jag i Israel när Yom Kippurkriget bröt ut 1973.

Allt jag sett och upplevt har varit helt fantastiskt, alla dessa inspirerande eldsjälar. Resan har gett mig en bättre överblick av Förenade Israelinsamlingens arbete, trots att jag läser Menorah grundligt hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur mycket gott man gör.

Jag uppmanar ALLA att följa med!
Lotta Eriksson, Bohus



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!