Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Judisk invandring till Israel
1924-1948 en osannolik historia

I förra numret av Menorah skrev Ulf Cahn om judisk invandring till Israel 1881-1923. Nu fortsätter han med tiden från mitten av 1920-talet till utropandet av Israel 1948.
Ulf Cahn

Vi närmar oss nu mitten av 1920-talet. Efter det första världskriget och det osmanska imperiets sammanbrott har britterna fått i uppdrag av Nationernas Förbund att förvalta det så kallade Palestinamandatet. Britternas utrikesminister lord Balfour har i den så kallade Balfour-deklarationen skrivit att man ser positivt på "grundandet av ett judiskt nationalhem" i området.

Inte nog med det. I det traktat som Nationernas Förbund skrivit, som ska reglera britternas styre av området, framgår att man ska uppmuntra judisk invandring till området, underlätta judiska markköp och hålla samman landområdet. Allt detta ska britterna snart bryta mot. Man styckar av området öster om Jordan, det som ska bli Transjordanien och motsvarar cirka 80 procent av det så kallade Palestinamandatet. Man inför olika regleringar, kvoter, för hur många judar som får invandra. Man försvårar judars rätt att köpa mark från araber.

Men inget kan stoppa framväxten av den kommande judiska staten. Britterna lever kvar i en förgången kolonialistisk tid, de tror att de fortfarande är den gamla tidens stormakt. De har faktiskt en kolonialminister, Winston Churchill, som är ansvarig för deras hantering av det så kallade Palestinamandatet. Kanske tror de till och med att de ska kunna styra över området som en kolonialmakt, med judar och araber som brittiska underlydande.

Den fjärde aliyan
1924 startar den fjärde aliyan. Nationalismen växer runt om i Europa, i många länder råder ekonomisk stagnation och kris, och i t ex Polen växer en stark antisemitism fram. Tysklands stora judiska befolkning börjar känna av den revanschism som vissa grupper vill se efter första världskriget. USA inför hårdare invandringskvoter, delvis på grund av den ekonomiska krisen, och invandringen till Israel når nya höjder.

Nu kommer även en medelklass till Israel, en grupp som faktiskt har lite pengar med sig, till skillnad från de allra flesta som kommit dessförinnan, från 1880-talet och framåt. Nu etableras en del affärer och industrier, Tel Aviv växer och fler invandrare bygger upp nya städer. Det finns ekonomiska problem i området, liksom i övriga världen, men invandringen hjälper landet att utvecklas och folk får det bättre. Den fjärde aliyan pågår under fem år, 1924-1929, och cirka 82 000 judar kommer till Israel under den perioden.

I slutet av 1920-talet börjar oroligheter, ibland regelrätta strider, att äga rum mellan judar och araber. Britterna har gett löften till den judiska befolkningen och även åtagit sig inför NF att verka för utveckling av ett judiskt nationalhem. Samtidigt har man börjat bryta avtalet för Palestina-mandatet och ge löften till arabiska ledare. Den judiska befolkningen känner sig sviken av britterna och araberna tvärtom, man får vittring av att man kan tvinga till sig rättigheter av britterna.

Den judiska invandringen har även lett till arabisk invandring. Israel är det enda land i regionen som växer och utvecklas positivt. Städer växer upp, jordbruk etableras, handel och industri utvecklas. Allt detta ser araber runt om i regionen och många tar sig till britternas Palestinamandat. Arabiska upplopp mot den judiska befolkningen äger t ex rum 1929, med hundratals dödade judar som följd. Britterna kallar detta "störningar".

Den femte aliyan
Den femte aliyan är den största invandringsvågen, av naturliga skäl. Den internationella ekonomin är i fullständigt kaos efter börskraschen 1929, nationalismen fortsätter att växa, nazisterna blir allt starkare och närmar sig makten i Tyskland, och många europeiska judar känner att Israel är enda utvägen.

Under perioden 1929 - 1940 invandrar hela 250 000 judar till Israel, enbart under 1933 - 1936 kommer 174 000 judar. Det hör naturligtvis ihop med Hitlers maktövertagande 1933. De kommer med välbehövliga yrkeskunskaper, städer och samhällen blommar, nya industrier byggs upp, Haifas hamn byggs, och mycket mer. Men invandringen sker under stora umbäranden och ett allt större motstånd från britterna, som nu inför låga kvoter för judisk invandring trots att judar får det allt svårare i Europa. Även i Östeuropa växer antisemitismen kraftigt.

Efter den stora invandring som sker främst efter 1933, blir också arabiska attacker mot judar och judiska samhällen allt fler. Britterna faller till föga och begränsningarna riktade mot den judiska befolkningen blir allt fler. Eftersom det blir allt mer omöjligt för judar att leva i t ex Tyskland, leder britternas politik till illegal judisk invandring - aliyah bet.

Enbart under 1935 invandrar cirka 66 000 judar. Britterna tycker detta är för mycket och beslutar att Jewish Agency, som är de judiska samhällenas regering och ansvarar för invandringen, under 1936 enbart ska få ta emot en tredjedel av det antal judar man önskar. I antal betyder det 29 000 personer.

Detta är en ohållbar politik. Judar kan inte längre leva och verka fritt i Tyskland, man förbjuds att inneha många yrken och att äga företag, man fråntas sina mänskliga rättigheter och medborgarskap. Världen tittar på och hjälper inte judarna. Alla gränser är stängda. Och till det land som britterna och Nationernas Förbund lovat upplåta åt judisk invandring, det historiska hemlandet Israel, börjar man stoppa judisk invandring. Naturligtvis är situationen ohållbar för judarna.

Britterna söker lösningar på ett enormt problem som man själv bär stort ansvar för. Men denna lösning visar sig vara en kalldusch för den judiska befolkningen i Israel. Britterna bjuder 1939 in judiska och arabiska ledare till ett möte där de presenterar ett förslag som kallas "White Paper". Förslaget är ett slag i ansiktet på judarna i Israel och Europa och innebär i korthet följande.

Judisk invandring ska begränsas till 15 000 judar per år under de kommande fem åren. Av dessa är 10 000 "ordinarie" invandring och 5 000 ett "extra antal" beroende på den svåra situationen för judar i Tyskland. Minns då att enbart under 1933 - 1936 har 174 000 judar invandrat till Israel.

Efter dessa fem år ska judisk invandring upphöra helt, en arabisk stat ska bildas inom tio år och markförsäljning till judar förbjuds i 95 procent av det återstående Palestina-mandatet.

Drygt 20 år efter Balfour-deklarationen har britterna totalt ändrat politik, brutit mot de löften man givit och framför allt mot det mandat man har från Nationernas Förbund efter San Remo-konferensen 1920. En judisk stat är inte längre aktuell, inte ens judiskt självstyre. Man har böjt sig för det arabiska trycket, de arabiska hoten.

De judiska ledarna kan naturligtvis inte acceptera britternas "White Paper", men även de arabiska ledarna säger nej till förslaget! De vill ha totalt stopp för judisk invandring omedelbart och att det bildas en arabisk stat redan nu. Britterna beslutar då ensidigt i enlighet med sitt eget förslag och "White Paper" blir verklighet. I praktiken stänger man alltså gränserna för judisk invandring, under just den period då Europas judar inte har någonstans att ta vägen.

Vi ska också minnas att även de politiska ledare som enas mot Hitlers regim, inte heller öppnar sina gränser för flyende judar. England släpper in en liten kvot om man kan visa särskilda handlingar och har släkt eller vänner i landet som ansvarar ekonomiskt för flyktingen. USA har liknande regler. Kanadas regering vill inte ha någon judisk invandring, judarna får inte plats hävdar man! Och Australien säger nej till judiska flyktingar med argumentet att fler judar i landet skulle leda till antisemitism…

Britternas beslut leder till en ökad illegal invandring av judar till Israel. Många ertappas förstås av britterna och interneras. 1940 består Yishuv, de judiska samhällena i Israel, av cirka 450 000 judar. När andra världskriget bryter ut är det för sent för de allra flesta av Europas judar, gränserna är definitivt stängda och när kriget är slut vet vi att miljoner judar mördats.

Aliyan under andra världskriget och efteråt
Stängda gränser, farorna med att resa till havs under kriget och svårigheterna att få tag i skepp gjorde att väldigt få judar kom till Israel 1939 - 1944. Många som trots allt försökte dog på vägen och många som kom fram till Israel skickades tillbaka av britterna.

När kriget närmade sig slutet och Tyskland drevs tillbaka mot sina egna gränser, fanns det något större möjligheter för judar att komma till Israel. Från hösten 1944 till Israels bildande kunde ca 200 000 judar lämna Europa och de allra flesta kom till Israel. Utsända emissarier från Jewish Agency och Yishuv, judiska partisaner och sionistiska ungdomsorganisationer samarbetade och bildade organisationen Beriha (flykt).

Det är viktigt att understryka att britterna inte ändrade politik efter andra världskriget och Förintelsen. Trots att 100 000-tals judar satt kvar i läger runt om i Europa, i så kallade DPC´s (Displaced Persons Camps) vägrade britterna att öppna gränserna. Man införde en kvot på enbart 18 000 judar per år mellan 1945-48. Samtidigt fanns det inga kvoter alls för arabisk invandring.

Från augusti 1945 till maj 1948 organiserades 66 skepp med nära 70 000 judiska flyktingar till Israel, men enbart ett fåtal kom igenom britternas blockad. När USA:s president Harry Truman den 6 juni 1946 vädjade till England att låta 100 000 överlevande judar komma till mandatet svarade utrikesminister Bevin sarkastiskt: "Det vill USA bara för att de inte vill ha för många av dem i New York."

Internerades
I augusti 1946 började britterna internera de judar som upptäcktes på skepp till Israel, i läger på Cypern. Sammanlagt fängslades på så sätt cirka 50 000 judar varav cirka 28 000 fanns kvar där när Israel bildades. Tiotusentals överlevande judar tillbringade alltså närmare tre år i olika läger i Europa och på Cypern, innan Israel äntligen kunde utropas den 14 maj 1948 och de kunde komma hem.

Skeppet Exodus som lämnade Marseille med drygt 4 500 judar, varav cirka 650 barn, står som en symbol för britternas vidriga agerande under dessa år. Brittiska militärfartyg följde skeppet från det ögonblick man lämnade franskt territorialvatten den 11 juli 1947 och när man närmade sig Israel den 18 juli tvingades skeppet till Haifa. Alla ombordvarande förflyttades till andra fartyg och transporterades tillbaka till södra Frankrike. Man tillbringade 24 vidriga dagar på skeppet, i fruktansvärd värme, med nästan inga förnödenheter och sanitär misär. Fransmännen vägrade evakuera judarna och till slut förde britterna skeppen till Tyskland, till hamnen i Hamburg som låg i britternas ockupationszon. Där tvingades judarna av fartygen och flyttades till två läger utanför Lübeck.

De allra flesta av dessa judar kom så småningom till Israel, även om en del tvingades vänta tills efter den 14 maj 1948. Journalister bevakade britternas behandling av judarna på Exodus och internationell opinion upprördes, så att britterna tvingades ändra sin politik.

En som bevittnade britternas behandling av judiska flyktingar var svensken Emil Sandström. Det han såg påverkade honom djupt. Som medlem av UNSCOP, den kommission inom FN som i november 1947 lade fram delningsplanen, hade han visst inflytande och när Israel bildas är han en av de första som gratulerar David Ben-Gurion till bildandet av "Eretz Israel" - Landet Israel.

Under hela mandatperioden invandrade ca 480 000 judar legalt och illegalt, och Yishuv bestod i maj 1948 av 650 000 judar. På de 66 år som gått sedan de idealistiska grupperna Hibbat Zion och BILU började invandra till Israel från Tsarryssland hade oerhört mycket hänt, men nu hade dessa pionjärers och sionistiska ledares - Herzl och Weizmann, för att nämna några - hårda arbete burit frukt. Men tänk om Israel hade kunnat grundas tio år tidigare…

Det var det judiska folkets egen förtjänst att Israel slutligen kunde bildas. Även om det fanns vänner på den politiska nivån var de få, och starka krafter arbetade emot en judisk stat i Israel. Det gäller även länder och ledare som sade sig vilja se ett judiskt hemland i Israel. Den bistra sanningen är, att Israel och det judiska folket inte kan räkna med stöd från många länder och folk i världen.

När Israel grundades 1948, och man tvingades till krig för att försvara sin nya stat, bevisades detta ännu en gång. Och det är nog en lärdom som gäller till denna dag, med den otrygga och hotfulla omvärld Israel lever med.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!