Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Antisionism - vår tids antisemitism


Grafitti på en husvägg i Florida
Upplever du att det på arbetsplatsen, eller i din förening, är svårt att argumentera för Israel eller att det blir tyst när du säger att du ska åka till Israel? När jag berättar varför Förenade Israelinsamlingen stödjer Israel som ett judiskt hemland, påtalar dess demokratiska styrelseskick och hur man ställer upp för varandra, ja då blir många förvånade. Jag får frågor om bosättarna på Västbanken eller om hur Israel behandlar palestinier. Ingen kan förneka att Israel har interna problem, men vilken stat i området kommer ens i närheten av de grundläggande mänskliga rättigheter som israeler har, oberoende av religion?

Som ordförande för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod hör jag ibland att på grund av den interna politiken i Israel, hur israeler sägs uppföra sig på ockuperat område eller hur man blivit bemött av passpolisen på flygplatsen, så kan jag inte stödja er. Går det att bemöta föreställningen om att Israel eller israeler är mer rasistiska/onda än andra länder eller folk? Den ideologi som driver på konflikten i Mellanöstern råder man tyvärr inte bot på genom att byta regering i Israel, förhandla med motparten eller genom att ge upp Västbanken. Ska vi göra något, måste vi förstå orsakerna till att även vi använder dubbla måttstockar i konflikten.

Ilmar Reepalus upprepade kopplingar mellan judarnas situation i Malmö och konflikten i Mellanöstern samt medias oförmåga att klargöra vilka mekanismer som spelar in är ett bra exempel. Vad styr Reepalus föreställningsvärld när han tar upp Israels politik som orsaken till antisemitismen i Malmö? Ilmar Reepalu säger att han tar avstånd ifrån nynazisternas antisemitism och rasism i allmänhet, men inte islamisternas rasism. I valet mellan att demonisera Israel eller den arabiska sidan, väljer han Israel och att kollektivt skuldbelägga judar. Allt annat vore ju islamofobi enligt svensk retorik. Risken att kritiseras för islamofobi hindrar oss att diskutera konfliktens grundläggande ideologiska orsaker.

Vi måste kunna skilja på islam, som har visat att den i långa perioder kan leva med andra folk, och den moderna radikala islamismen. Den radikala islamismen är ett relativt nytt påfund, en tidig nationalistisk islam som tar avstånd från det moderna samhället, använder terror, har antisemitism och undertryckande av kvinnor och andra religioner som en av sina ideologiska huvudprinciper. Det är islam som måste välja väg och inte som Reepalu paradoxalt hävdar, Israel eller vi som är judar.

Jag vill betona att islam under hundratals år förenat modernitet med religion. Exempel på detta är Kemal Ataturks skapande av Turkiet som en modern stat och Egypten som under samma period tog bort sharialagarna ur sin konstitution. I Indonesien och Iran lyckades man också förena modernitet med islam.

I nästföljande nummer av Menorah kommer jag att i detalj redogöra för hur man sedan 1920-talet dopat tidig islam med våldsam antisemitism och nationalism. Antisemitismen är den gemensamma ideologiska nämnaren i länder som Egypten, Syrien och Iran och även för sunnidominerade grupper som det sekulära Fatah, de sunniska salafisterna, wahabisterna, det Muslimska brödraskapet och Hamas samt det shiitiska Hizbollah.


SS-Gruppenführer Haj Amin al-Husseini (stormuftin av Jerusalem) träffar Reichsführer-SS Heinrich Himmler 1943.

Otto Skorzeny, gick under benämningen ”den farligaste mannen i Europa” skickades på begäran av Stormuftin till Egypten 1951 för att agera som militär rådgivare. Skorzeny rekryterade en styrka som bestod av före detta SS-officerare för att utbilda den egyptiska armén.
Det finns ett historiskt skeende som förskräcker bakom utvecklingen av den moderna våldsbenägna islamismen med rötter ifrån Nazityskland. Under de senaste åren har kunskapen om kopplingarna mellan tidig fundamentalistisk islamism och Hitlers nationalsocialism ökat. De tyska nazister som hamnade i Mellanöstern efter Andra Världskriget hade också ett starkt inflytande på de mer sekulära statsbärande samhällsskikten i Syrien, Irak och Egypten. Dessa länders propagandamaskineri och hemliga polis byggdes upp av övervintrande nazister från 1950-talet fram till i dag. Vi ser idag de fruktansvärda resultaten med en rabiat antisemitism som genomsyrar dessa samhällen, och i frånvaro av judar, terror som drabbar den egna befolkningen.

Hur ska man då, i den allmänna debatten, kunna separera judar ifrån Israel? Våra motståndare gör det inte och så länge Israel är en demokrati bör vi som judar inte heller göra det.

Israelkritik ska ifrågasättas om den inte först kraftigt tar avstånd ifrån en arabisk genocidal antisemitisk föreställningsvärld, byggd på terror, där judar/israeler förnekas rättigheter som andra har. Vi måste i alla lägen visa på det orimliga och irrationella i att det bara är den ena partens handlingar, det demokratiska Israel, som ifrågasätts.

Mellanöstern och den muslimska världen är gisslan i nationalsocialismens världsbild där judarna och väst tjänar som syndabockar för allt ont och för den moderna tidens problem. Europa, med sitt kvarvarande antisemitiska tankegods och sin skuldproblematik ifrån Förintelsen, lockas lätt i fällan att "köpa" en demonisering av Israel.

För det judiska folket tog inte Andra Världskriget eller hoten om utplåning slut 1945. Israel och väst hotas nu i stället av islamistiska organisationer och stater. Verktygen är antisemitisk propaganda, terror, och hot om utplåning. Att huka sig och hoppas att det blåser över hjälper inte, det vet vi ifrån historien.

Att stödja det civila samhället i Israel, den enda demokratiska nationen i området, blir en allt viktigare motståndshandling för alla som vill Israel väl.

Michael Cohn
Ordförande Förenade Israelinsamlingen



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!