Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Det andra Israel

Den 18 mars samlades drygt 200 personer på Stockholms Judiska Center för att lyssna och ta del av information om Israel, ett annat Israel än det vi vanligtvis möter i svensk media.
Text & foto Margarete Nudel

Arrangör för Israeldagen var Förenade Israelinsamlingen som bjudit in israeliska gäster för att berätta om arbetet med invandring och integration, utsatta barn i barnbyar, ungdomar som bygger nya samhällen i Negev och Galiléen, studenter med inlärningsproblem och det stora volontärarbetet som finns i Israel.

Precis som för två år sedan blev det en mycket lyckad eftermiddag som gav kunskap och eftertanke.

Michael Cohn
Eftermiddagen började med att ordföranden Michael Cohn hälsade alla välkomna och berättade kort om moderorganisationen Keren Hayesods 90-åriga historia samt om syftet med eftermiddagen.

- Vi vill förmedla "det andra Israel", det som inte syns i rubrikerna, det som inte handlar om konflikt utan om entreprenörskap. Socialt entreprenörskap, sa Michael Cohn. Om hur viktigt det är att hjälpa andra.

Europachef Nati Metuki hade också tagit sig till Stockholm för att närvara. Han ville tacka Sverige, dels för att han fick närvara och dels för stödet till Israel.

Ishmael Khaldi
Därefter fick de närvarande lyssna på en annorlunda och spännande person, Ishmael Khaldi, Israels andreman vid ambassaden i London. Vad som skiljer Ishmael Khaldi från de de flesta som arbetar vid ambassaderna runt om i världen är att han är beduin till ursprung och inte jude.

Ishmael berättade om hur han fick gå tre kilometer varje dag till skolan och lika långt tillbaka varje dag. Om hur han delade ett litet tält med tio syskon och om hur han för sju år sedan beslöt sig för att arbeta för sitt land Israel.

- Jag tillhör en liten minoritet, beduinerna, inom den arabiska minoriteten i Israel. Men jag är en stolt israel och inget annat. Israel är mitt land. Det finns inget annat land i Mellanöstern som kämpar för mänskliga rättigheter vid sidan av Israel.

Deltagarna fick också höra lite kort om beduinernas situation. Ishmael anser att utvecklingen för dem går framåt, men långsamt. Det finns oerhört mycket byråkrati och mycket arbete återstår.

- Den yngre generationen har lättare att anpassa sig till det moderna samhället. Fler tar del av samhället. En fåraherde blir inte en hightech-student över en natt.

Efter det fanns det möjlighet för de närvarande att välja mellan fyra olika föreläsare. Micha Feldman talade om den etiopiska invandringen till Israel. Lex Paul talade om projektet Ayalim, vars mål är att stärka samhällen i Israels periferi och hjälpa ungdomar att bosätta sig där. Naomi Meisels gjorde vapenfri tjänst i barnbyn Afula Ilit och var den som såg till att Förenade Israelinsamlingen har ett engagemang där. Shira Hantman arbetar på Tel Hai College och berättade om de hundratals ungdomar med inlärningsproblem som får stöd av skolan.

Du kan läsa mer utförligt om de olika föreläsningarna i slutet av denna artikel.

Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan, inledde den avslutande gemensamma delen med att berätta att han anser att det inte finns något mer stimulerande än att höra föreläsningar likt dessa han hade lyssnat på under eftermiddagen. Han berättade också att hans ene son kommer att delta i ett av Ayalims projekt med start denna höst.

Därefter vände han sig direkt till Förenade Israelinsamlingens hedersordförande Franz Cohn som fyllde 85 år denna Israeldag. Han gratulerade honom, tackade för alla hans insatser under åren och uppmanade alla att sjunga "Ja, må han leva", vilket alla gjorde.

Benny Dagan följdes av Alter Saks som representerade styrelsen. Han berättade att den insamling som gjorts i Franz namn till dags dato hade inbringat 30 000 kronor men hoppades att ännu fler skulle bidra.

Naturligtvis reste sig även Franz, höll ett kort tal på svenska och engelska och tackade för alla gratulationer.

Sedan blev det dags för eftermiddagens avslutande paneldebatt ledd av moderator Willy Silberstein. Deltagande debattörer var Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, Fredrik Malm, riksdagsledamot (fp) och ledamot i utrikesutskottet, Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo och Caroline Szyber, riksdagsledamot (kd) och ledamot i justitieutskottet. Temat för diskussionen var "Vad är det vi i Sverige inte ser?".

Willy Silberstein inledde diskussionen med att fråga deltagarna: "Om du fick välja att läsa om något annat än konflikten Israel/Palestina i svensk media, vad skulle det vara?"

- Jag skulle vilja läsa mer om de israeliska araberna. Hur de har det, deras inställning till sitt hemland och så skulle jag vilja läsa mer om att många väljer att göra vapenfri tjänst i Israel, sa Lisa Abramovicz.

- För min del tycker jag det vore intressant att läsa mer om det civila samhället och jämförelser mellan Sverige och Israel, sa Caroline Szyber.

Fredrik Malm ville gärna läsa mer om hur Israel som enda demokrati i området inte skjuter ner sina medborgare när de väljer att protestera när exempelvis stora pålagor drabbar dem.

- Dessutom ser jag gärna fler artiklar om olika teknikframgångar.

- Jag skulle vilja att andra läste och förstod hur bra liberala Israel och rättsväsendet fungerar.

Diskussionen kröp in på det civila samhället. Caroline tycker att Sverige har mycket att lära när det gäller att ta hand om sina medborgare.

- Israel är ett ungt land och alla måste vara med och hjälpa varandra. Vi här i Sverige bör lära oss att tänka på hur vi kan vara med och bidra - och inte bara bidra via skattsedeln.

- Det civila samhället i Israel är mer volontärdrivet än exempelvis i Sverige. Många judar i diasporan har starka band till landet, ansåg Fredrik.

- Det är självklart för israelerna att lägga ner tid och hjälpa sina medmänniskor, sa Lisa och det tas för givet att alla gör det på ett sätt eller annat. Många i Sverige ser på välgörenhet som något "fult" och med skepsis - så är det inte där.

Willy tog upp en känslig fråga som ibland kommer upp: "Jag ger inte längre till Israel, jag ger mitt stöd till Afrika" och undrade vad panelen tyckte om det.

- Israel är ett utsatt modernt utvecklingsland med en problematik som inga andra länder har. Om Israels grannar lägger ner sina vapen, då blir det fred. Om Israel lägger ner sina vapen, då slutar landet att finnas. För närvarande går 38 procent av BNP till försvaret och Israel mäktar inte med att ta hand om alla hjälpbehövande som de annars kunde ha gjort. Därför måste vi fortsätta stötta Israel, ansåg Lisa.

Caroline ansåg att man inte kunde ställa det ena mot det andra. Det är inte den israeliska staten som behöver stöd utan olika människor. Människor som Förenade Israelinsamlingen stöttar.

- Man måste mäta ett samhälle utifrån hur utsatta grupper har det, därefter ger man till det som ligger en varmt om hjärtat, sa Fredrik.

- Som jude har man en moralisk skyldighet att ge till Israel, ansåg Paulina.

De nya sionisterna

Lex Paul
Rummet är trångt och varmt, vårsolens strålar söker sig in genom de neddragna persiennerna. Det är Israeldagen 2012 och längst fram i det fyllda rummet står Lex Paul och pratar om Ayalim, organisationen som grundades 2002, av Matan Dahan och Dani Glicksberg. Efter avslutad tjänstgöring i armén hade de två unga killarna planerat att resa runt i världen, men Matans farfar fick dem på nya tankar: ”Hade vi i min generation tänkt och handlat på samma sätt som ni, ja, då hade det inte funnits något Israel i dag.” De två ungdomarna tänkte till och bestämde sig snart för att köpa sig en husvagn och åka ner till Negevöknen för att bli nybyggare.

Ayalim - en typ av modern sionism - var ett faktum.

Lex Paul, som flyttat till Israel från Los Angeles, berättar att på tio år har Ayalim vuxit rejält. Numera finns 650 människor i hela 14 byar runt om i landets mindre befolkade delar i Negevöknen och Galiléen. De flesta är ung- domar som befinner sig mellan militärtjänstgöring och högre studier, genom att flytta till en Ayalimby får man nämligen bidrag till eftergymnasiala studier. Man måste betala tillbaka till samhället i form av olika volontärinsatser.

Efter förra sommarens stora demonstrationer i Israel, fick Ayalim än mer uppmärksamhet.

– Eftersom det är så dyrt att bo i städerna hoppas vi att fler inser att de har en framtid i våra byar.

Paul hoppas att idén med Ayalim går från att vara en ideologi till att helt enkelt bli ett smart och praktiskt val.

Han förklarar engagerat att ju större byarna blir, desto lättare blir det för de boende att starta företag.

– Och företag skapar så klart jobb! Någon verkar ha fått för sig att Ayalim ”knuffar undan araber och ersätter dem med judar”, men så är det inte.

– Det handlar inte alls om att ”ersätta” utan snarare om att ’lägga till’. I våra byar bor alla slags människor från olika delar av Israel och världen, berättar Lex Paul.

Organisationen klarar sig genom att få cirka 50 procent i bidrag av staten. Andra delen består av donationer.

Varje by har en ”village manager” och två andra ansvariga. Vissa av de boende stannar i många år men de flesta nöjer sig med att stanna mellan ett till tre år.

– Ju fler som stannar desto lättare blir det med exempelvis infrastruktur som att öppna livsmedelsbutiker och liknande, säger Paul.

Han berättar med ett hjärtligt skratt att vissa av de tidigt byggda husen ser lite lustiga ut med sneda tak och inte helt raka väggar.

– Vi lär oss med tiden, nya människor kommer och de bidrar med unika kunskaper. Ge oss en uppgift och vi utför den, för det är så att kan man drömma, så kan man uträtta!

I byarna bor alla typer av människor. Paul drar historien om den ortodoxa kvinnan som bodde i Gaza, och mannen som var med om att år 2005 förflytta judarna från Gazaremsan till Israel.

– Mannen och kvinnan bor numera i samma by och utan Ayalim hade de förmodligen aldrig träffats.

Kim Milrell

Kim Milrell driver sedan många år tillbaka en Israelvänlig blogg (http://kimmilrell.com) och blev under mars månad kontaktad av Ynet, en engelskspråkig israelisk nyhetskanal (www.ynetnews.com). De bad honom att skriva en artikel om hur svenska medier vrider information till Israels nackdel, ett ämne Kim har bloggat om under de senaste fem åren.

Artikeln publicerades både på engelska och hebreiska för att därefter bli översatt till franska och tyska, länkad till andra bloggar och dessutom hamnat på en del israeliska ambassaders hemsidor. Kim blev även intervjuad av israelisk TV och fick hundratals e-post.

Nu har Kim startat en ny kampanj på sin blogg som heter ”A letter from Israel”. Tanken är att låta ”vanliga” israeler komma till tals om det de flesta svenskar tror sig veta mycket om, dvs Israel. Du hittar breven på http://lettersfromisrael.com.

Den heliga staden och de stora fåglarna

Micha Feldman
Micha Feldman är ingen lång eller kraftig man. Han varken höjer rösten eller gestikulerar. Men när Micha berättar historien om Operation Salomo lyssnar alla.

Under 1980-talet fylldes gymnastiksalar i Ashkelon med nyanlända invandrarfamiljer som intervjuades om sin bakgrund. Micha Feldman var en av dessa intervjuare och på Israeldagen är han i Sverige och ger bilden av vad som skulle växa till världens största räddningsaktion.

- En dag såg jag en pojke på 12-13 år i ett hörn och frågade honom om var han hade sin familj. Han svarade att han inte hade någon familj och sedan rullade en otrolig historia upp.

Vid varje shabat i Etiopien hade pojken hört de äldre männen berätta om den heliga staden Jerusalem och Israel. Han hade frågat sin pappa om inte de också kunde åka dit, men fått nej då de var tvungna att stanna kvar och försörja de äldre. En eftermiddag hade han sett hur en grupp människor hade gjort sig i ordning för att ge sig av och pojken beslöt sig för att följa efter dem.

Väl framme i Sudan hade gruppen splittrats och pojken levde som bananförsäljare i ett halvår innan han hade hamnat vid tält från Jewish Agency. De berättade att han skulle få skjuts med lastbilar till stora fåglar som skulle ta honom till den heliga staden.

- Och nu är jag här, sa pojken.

Pojken, som heter Abebe, blev Michas styvson och är i dag en vuxen man.

- Abebe ville att jag skulle hämta hans föräldrar och syskon i Etiopien, och eftersom jag inte förstod hur svårt det skulle bli, lovade jag honom det.

Jewish Agency öppnade kontor i bland annat Addis Abeba och tusentals afrikanska judar strömmade dit, i stort sett alltid fattiga, ibland ensamma barfotabarn utan någon eller något. - Vår rutin var densamma för alla, vi frågade efter namn, deras fars namn, deras farfars namn samt vilken ort de kom ifrån. Så en dag förstod jag att det var Abebes föräldrar som stod framför mig!

Micha ringde omedelbart rektorn på Abebes skola i Israel och när hans mor fick tala med honom grät hon i vad hon aldig tidigare använt, en telefon.

Han berättar stolt om att han var med och satte världsrekord genom att ta 1087 passagerare i en Boeing 747, gjord för 400, under Operation Salomo.

Micha berättar också att många av dem som kom till Israel genom just Operation Salomo grät av lycka och kysste den heliga marken när de klev av planen. - Då var alla stolta i hela Israel över den räddningsaktion som genomförts. Nu är varken etiopierna eller israelerna lika stolta längre. Vi måste hitta tillbaka till det ögonblicket av lycka och godhet, säger han. Alla måste välja om de vill vara en del av historieskrivningen och dess skapande.

Ingen säger emot.

Per Hånell

Studier för alla

Shira Hantman
Tel Hai Collage ligger i den nordligaste delen av Galiléen, precis intill den libansiska gränsen. Därför är det inte så underligt att de gjort det dubbeltydiga mottot "On the Frontier of Israel´s Education" till sitt.

Under Israeldagen presenterade Shira Hantman Tel Hai College. Hon är dekanus och professor i socialvetenskap. Ett av Tel Hais mest prioriterade områden är att ha växelverkan med det omgivande samhället. Därför är nästan alla studenter inblandade i kommunala aktiviteter och arbetar i fängelser, på sjukhus och i diverse barn- och ungdomsprogram som volontärer. Studenterna ansvarar för en person som de har nära kontakt med. Shira berättade om Rachel vars bakgrund innehåller bland annat missbruk. Rachel hjälper en mamma att ta hand om sina autistiska tvillingar. Relationen har utvecklats till nära vänskap.

Det finns ett stort behov av kunniga personer inom stress och trauma i Israel, individer som agerar snabbt i situationer som kräver professionell handling, framförallt med avseende på det mentala tillståndet hos de drabbade. Även där utbildar Tel Hai. Det finns även ett projekt där studenterna möter äldre.

Ett annat utmärkande område för Tel Hai är specialprogrammet för ungdomar med inlärningssvårigheter som dyslexi eller dyskalkyli.

Cirka tio procent av studenterna deltar i dessa program. Förutom vanliga akademiska ämnen får studenterna hjälp med tidsplanering, organisation och hur man använder tekniska hjälpmedel, dataprogram i första hand. Programmen underlättar genom att exempelvis läsa upp texten för studenten. Förutom teknisk hjälp får studenterna aktiv studierådgivning samt möjlighet att läsa in ett kandidatprogram på fyra år i stället för tre.

Shira berättade väldigt stolt att en av Tel Hais studenter med inlärningssvårigheter nyligen blivit antagen till doktorandstudier på det prestigefyllda Weizmann Institutet i Rehovot.

Förenade Israelinsamlingen har under flera års tid varit engagerat i Tel Hais aktiviteter. Man har bland annat bidragit till ombyggnad och utrustning av nutritionslaboratoriet samt till renovering av en byggnad för ungdomar med inlärningsproblem. Vidare har givare från Sverige bidragit med medel till stipendier för behövande studenter. Alldeles nyligen beslutade styrelsen att finansiera ännu ett projekt i Tel Hai, el del av det nya biblioteket. Behoven är emellertid obegränsade och alla bidrag, stora som små, är mer än välkomna.

Arnold Maliniak

Tel Hai har två fakulteter: en naturvetenskaplig-teknisk och en socialvetenskaplig-humanistisk. 58 procent av de 3 300 studenterna kommer från Galiléen och de återstående 42 procenten rekryteras, till skolans glädje och stolthet, från andra delar av landet. Mer än 14 procent av eleverna kommer från minoritetsgrupper såsom druser, beduiner och araber.

Den kärleksfulla barnbyn

Naomi Meisels
Naomi Meisels hade kommit till Israeldagen för att tala om barnbyn Afula Ilit,som stöttas av Förenade Israelinsamlingen i Sverige sedan några år tillbaka. Naomi är född i Sverige men flyttade till Israel när hon var nio år. Som alla ungdomar gjorde hon sin militärtjänst men Naomi valde att göra vapenfri tjänst och hamnade som volontär i Afula Ilit.

Till Afula Ilit kommer barn som av någon anledning inte kan bo med sina biologiska familjer längre. Det kan handla om sexuellt utnyttjande, misshandel, drogmissbruk eller en kombination av allt.

Barnen i Afula Ilit placeras i ett hus tillsammans med andra jämngamla barn. De tas om hand av ett par och bildar en ny familj tillsammans med de vuxnas egna barn, en slags storfamilj. Alla hjälps åt med det man behöver göra i en familj; städa, laga mat, läxor mm. Tanken är att barnen ska få uppleva hur "vanliga" familjer fungerar, något de inte har upplevt tidigare i sina liv. Barnen har dessutom tillgång till ett professionellt team av psykologer och lärare.

- Vissa barn besöker sina biologiska föräldrar somliga helger. Efter varje sådant besök kontrolleras barnet noga, men diskret. Man letar efter brännmärken från cigaretter, blåmärken eller annat, berättar Naomi. Hittar man den minsta antydan att barnet farit illa dras besöken in.

Afula Ilit ger barnen en säker och stabil miljö att vistas i. De lär sig hur en vanlig familj fungerar, hur man löser problem utan våld och hur man har roligt tillsammans. Detta är viktigt för barnens känslomässiga utveckling.

Att Afula Ilit fungerar finns det ingen tvekan om. De flesta barnen anpassar sig till det israeliska samhället. De flesta gör sin militärtjänstgöring och många uppnår officers rang.

Ett av paren som i dag tar hand om andra barn var tidigare själva barn i Afula Ilit. De återvände för att ge andra behövande barn den trygghet och stöd de själva fick som unga.

När Naomi kom till Afula Ilit och såg det stora behovet av hjälp, bad hon sin pappa Stefan Meisels att kontakta Förenade Israelinsamlingen i Sverige om hjälp. Tack vare generösa svenska donationer har barnbyn fått ett nytt storkök, en ny fotbollsplan och lekplatsen, som tidigare var en soptipp, har rustats upp. Nu kan barnen ta med vänner hem från skolan utan att behöva skämmas. Två hus för fritidsaktiviteter har renoverats och just nu pågår renovering av ett bostadshus för tonåringar.

Behovet av hjälp kvarstår dock. I dag finns det till exempel bara resurser för nio timmars psykologhjälp i veckan för Afula Ilits 92 barn.

Ewa Allon



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!