Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Judisk invandring till Israel
1881-1923 - en osannolik historia

När vi talar om judars återvändande till Israel är egentligen ordet invandring otillräckligt. Det är nämligen mycket större än så.
Av Ulf Cahn

Att välja Israel till sitt nya hemland är att uttrycka en starkt positiv grundvärdering. Det ord som används i judisk tradition och i Israel är "aliyah", vilket betyder "att stiga upp". Att jämföra med det ord som används för de israeler som väljer att flytta från Israel, "yeridah" som betyder "att stiga ner".

"Hibbat Zion" och "BILU"
Theodor Herzl färgades starkt av Dreyfus-processen i Frankrike på 1890-talet. Det ledde honom till slutsatsen att det judiska folket, som andra folk, behövde och hade rätt till ett eget land. Men 15 år innan han sammankallade den första sionistkongressen i Basel 1897, åkte två mindre grupper av judar från Ryssland till Israel. Det var grupperna "Hibbat Zion" och "BILU".

Israel styrdes under denna tid av det osmanska imperiet och var ganska obebott, vilket inte är förvånande med tanke på hur landet såg ut. Under den judiska förskingringen hade området blivit till en blandning av träskmarker, öken och sanddyner utan möjlighet för folk att försörja sig. De flesta judar som åkte till Israel, gjorde det för att dö och begravas där.

Hibbat Zion och BILU växer fram under en tid av stark antisemitism och pogromer i Ryssland 1881-1882. Många judar flyr till USA och ett mindre antal till Israel. Även en del jemenitiska judar kommer till Israel vid denna tid, de flesta till Jerusalem. Man talar om politisk, nationell och andlig återuppståndelse av det judiska folket.

BILU står för orden i Jesaja 2:5: "Beit Ya´acov Lechu Ve´nelcha", "Låt Jacobs hus gå!". Gruppen var influerad av både Marx och Bibeln. I sitt manifest från 1882 refererar de till Templets forna glans och till visdomsord av den välkände rabbinen Hillel.

De uppmanar sina judiska systrar och bröder att lämna sina länder för Israel, det är där framtiden finns. De sover och drömmer den falska drömmen om assimilation; tillståndet i Väst är hopplöst - framtiden finns i Öst, d v s Israel. Man avslutar sitt manifest med den judiska trosbekännelsen "Schma Israel" - "Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en". Och så lägger de till: "Och vårt land Zion är vårt enda hopp".

Den första aliyan
Mellan 1882-1903 pågick det som kallas för den första aliyan då 35 000 judar kom till Israel. 14 ungdomar kom med BILU, idealistiska f d universitetsstudenter som åkte till Israel för att odla ett land de visste väldigt lite om. För att inte tala om de bristande kunskaperna om jordbruk överhuvudtaget. Judar fick inte äga mark i Ryssland, därför var väldigt få judar bönder.

Efter några år i Israel, då de drabbats av svält, sjukdomar, turkiska skatter, problem med araber i området och andra umbäranden, var det åtta kvar och baron Edmond de Rothschild hjälpte dem med lite mark i närheten av Gedera. Gruppen växte och så småningom grundades moshavot i bl a Rishon LeZion, Rosh Pina och Zichron Jaacov.

De var alltså inte många, men dessa få fick så många andra att våga ta steget. Växande nationalism och antisemitism i Europa fick många judar att åka till Israel. Med tanke på hur obebott Israel var under denna tid, var 35 000 invandrade judar ett enormt antal.

Den andra aliyan
Den andra aliyan (1904-14) kom igång efter pogromer i Ryssland och den första misslyckade ryska revolutionen mot tsaren. Det var många ungdomar med socialistiska ideal som åkte till Israel under dessa år. Nu grundades jordbruk och folk utbildades. Första kibbutzen Degania grundas 1909, och den första självförsvarsorganisationen Ha-Shomer samma år. Ha-Shomer försvarade nya judiska samhällen och bestod aldrig av fler än 100 personer. Man var delaktig i grundandet av samhällena Tel Adashim, Kfar Giladi och Tel Hai 1913-18 innan organisationen lades ner 1920 och Haganah, grunden för Israels framtida försvar, bildas.

Under denna tid beslutar också judarna i Jaffa att man måste bygga en ny stad utanför Jaffas murar. Området Ahuzat Bayit i utkanten av Jaffa utvecklas till Tel Aviv, den första moderna helt judiska staden. Nu väcks också hebreiskan till liv, Ben-Yehuda använder bibelhebreiskan som grund och skapar utifrån den en modern hebreiska som blir landets språk. Det är starten för ny litteratur och en mängd tidningar, politiska partier och jordbruksorganisationer grundas.

Med alla dessa aktiviteter läggs också grunden till Yishuv, bygget av en ny judisk stat med alla de beståndsdelar som behövs. 40 000 judar kom till Israel under den andra aliyan, men sedan kommer det första världskriget och allt ska förändras för det framväxande judiska hemlandet och för hela Mellanöstern. Det osmanska imperiet ska falla ihop och nya härskare ta över, britterna.

Förste judiske ledaren på över 2000 år
Vem var den förste jude som styrde över Israel på över 2000 år? De flesta brukar svara David Ben-Gurion, som blev premiärminister 1948. Men man kan på goda grunder hävda att detta är fel - det var Herbert Samuel, ett namn som många inte känner igen. Han var den förste High Commissioner som britterna utnämnde efter att man erövrat det s k Palestinamandatet från turkarna och hade fått uppdraget att förvalta området.

Samuel var brittisk jude, han växte upp i en ortodox judisk familj och var faktiskt den förste juden i en brittisk regering som inte tvingats konvertera till kristendomen för att uppnå sin position.

1915 presenterade han idén om ett brittiskt protektorat för området för Englands premiärminister Asquith. Idén var att tillåta ökad judisk invandring och så småningom ge judarna i området betydande autonomi. Ett sådant samhälle skulle blomstra spirituellt och intellektuellt, menade Samuel. Asquith var inte intresserad, men detta blev ändå grunden till Balfour-deklarationen 1917.

Det brukar hävdas att britterna genom Balfour-deklarationen lovade judarna i Palestina-mandatet och den sionistiska rörelsen ett judiskt hemland. Lord Balfour var utrikesminister och deklarationen skickades till baron de Rothschild som svar på en konkret fråga om britterna kunde tänka sig att stödja de judiska strävandena med en egen stat i sitt historiska hemland.

Deklarationen skrevs av Leopold Amery, brittisk jude född i Indien som var assisterande sekreterare i Englands krigskabinett under första världskriget. Amery var också delaktig i att bilda Judiska Legionen, som kämpade med britterna i Palestina-mandatet mot turkarna.

Frågan är dock vad britterna egentligen lovade i sin Balfour-deklaration. Var det verkligen ett blivande judiskt hemland? Man kan tvivla på det om man läser texten noggrant. Det står att den brittiska regeringen "ser positivt på etablerandet av ett judiskt nationalhem i Palestina". Men vad är ett nationalhem? Är det en stat, eller nationalstat som är den korrekta juridiska termen? Eller är det något annat?

Det finns två tolkningar av detta. Antingen menade britterna att det skulle bli ett judiskt hemland i området eller så ville de ha någon form av självstyre under Englands fana, och använde termen "nationalhem" för att ge det judiska ledarskapet förhoppningar. Med tanke på britternas handlande kan man snarare tro på det senare. 1917 visste inte britterna att de om några år skulle sitta med ett s k Palestina-mandat och att de skulle få stå för sina ord i Balfour-deklarationen.

Att britterna inte ville ge det judiska folket självständighet i Israel visas av den politik Herbert Samuel förde som High Commissioner. Han var jude men i första hand britt, och han ville leda landet under engelska flaggan. Han införde, möjligen tvingad till det av sin regering, restriktioner för judisk invandring till landet med ursäkten att det blev "för trångt". Då levde ca en miljon människor på samma yta som i dag har ca 7,8 milj invånare.

Den tredje aliyan
Den andra aliyan avbröts av första världskriget, men så snart det var över satte den judiska invandringen fart igen. Under 1919-1923 tog den tredje aliyan cirka 40 000 judar till Israel. Många kom från Ryssland efter att kommunisterna tagit makten genom Oktober-revolutionen. Ryska judar som hoppats att tsarens fall skulle ge judar större frihet upptäckte att det inte blev så. Det var också pogromer i Polen och Ungern, och så ledde ju Balfour-deklarationen och britternas erövring av Palestina-mandatet till förhoppningar hos många judar.

Nu bildas också Keren Hayesod, för att hjälpa judarna i Israel att bygga upp det kommande hemlandet. Grundandet sker i London och ändamålet är att samla in medel för att ge till Jewish Agency, den organisation som leds av David Ben-Gurion och är en slags regering för de judiska samhällena i området.

Britterna ändrar snart politik. De delar Palestina-mandatet och kapaciteten att ta emot judiska invandrare minskar. Närmare 80 procent av området ger de bort till Abdullah Hussein, som tack för hans far Sherif Husseins stöd i kriget mot turkarna. Det var också en ersättning för att familjen Saud fått en stor del av Arabien. Kolonialminister Winston Churchill tog detta beslut och 1921 grundas emiratet Transjordanien, i dag Jordanien.

Britterna bröt därmed mot t ex artikel 6 i beslutet om britternas mandat över området. Där stod att man tillsammans med Jewish Agency skulle uppmuntra judisk invandring, särskilt till områden som inte användes eller behövdes för "allmänna ändamål". Trots detta styckar man alltså upp området, ger bort 80 procent till familjen Hussein och begränsar både judisk invandring och markköp.

Trots britternas kvoter tog sig många judar in till Israel under dessa år. Man byggde vägar och städer, dränerade sumpmarker i Jezreeldalen och Hefer-slätten, etablerade fler jordbruk och startade även de första industrierna.

Olika nationella institutioner grundades, bl a Nationella Rådet och Haganah. Det är förresten viktigt och intressant att konstatera att de judar som nu byggde upp landet med demokratiska institutioner kom från icke-demokratiska länder. Så lades grunden till en blivande judisk stat med demokratiska institutioner.

Men nu kom några svåra decennier för judarna i Israel, de 25 åren från 1923 till staten Israels bildande blev en svår prövning. Mer om detta kan du läsa i höstens nummer av Menorah.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!