Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Tankar efter en vistelse i Neve Michael

Min vän Carmela och jag deltog på Förenade Israelinsamlingens Israeldag i mars förra året. Där fick vi möjlighet att lyssna till Hava Levene berätta om barnbyn Neve Michael. Vi tog kontakt med henne och frågade om vi fick spendera en del av vår tid i Israel i barnbyn - och det fick vi definitivt!

Vi kom till Neve Michael andra veckan i november förra året och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Vi hade båda varit där på ett kort besök veckan innan och fått träffa familjegruppen som vi skulle vara med - "kvotsat Perach". Familjen Perach bestod först och främst av Rachel, 32 år, hennes man och deras fyra små egna barn i åldrarna mellan 2-13. Denna familj tog även hand om sju andra barn i samma åldersspann som de egna. Till sin hjälp hade de en tjej som gör socialt arbete istället för armén och en kokerska.

Vår "familj" bildades för fyra år sedan och är än så länge den enda gruppen som är utformad på detta sätt. Man planerar dock för ytterligare en så fort man hittat en passande familj.

Meningen med familjegruppen är att barnen på Neve Michael ska få en så naturlig bild av att leva i en familj som det går. Att det är OK att föräldrar bråkar ibland och att det inte behöver betyda att någon kommer att skadas eller straffas. Det är dock inte helt lätt att få ett sådant förhållande att fungera helt naturligt när det finns en "familj i familjen". I det stora hela så gör alla allt tillsammans, dvs alla måltider äts med gruppen och alla leker tillsammans och går i skola på samma ställe. Det enda som skiljer Perach och hennes familj från de andra barnen är att de sover för sig själva i en lägenhet som ligger vägg-i-vägg med den del där de andra barnen bor. Dörrarna mellan dessa är dock aldrig låsta och de andra barnen får också vara i Perachs lägenhet.

Det var väldigt svårt att avgöra huruvida de andra barnen var avundsjuka på Perachs barn. De bråkade inte något direkt och om man kom utifrån skulle man nog inte kunna avgöra vilka barn som var Rachels och vilka som inte var hennes. Men man kunde ändå inte låta bli att undra hur de egentligen kände för situationen, även om vi aldrig fick se något som tydde på att de inte trivdes.

Neve Michael påminde oss bägge om det judiska sommarlägret Glämsta där vi spenderat många somrar; många småhus och en allmän samhörighet trots allas olika bakgrunder. Området är inhägnat men det ger snarare en känsla av att man stängt den onda världen ute än att de stängt in de som är i Neve Michael. På så vis skapas en stämning av trygghet, som är precis vad barnen här saknar och därmed behöver. Och precis som på Glämsta så är det en väldigt familjär miljö och barnen är vänner med barn som är både yngre och äldre än de själva vilket är väldigt fint att se.

Vår vistelse i barnbyn var både rolig och givande. Att ha fått vara tillsammans med alla dessa fantastiska barn som har så mycket att ge, öppnar verkligen ögonen för hur viktig en barnby som Neve Michael faktiskt är. Hur det kan förändra livet för så många barn som annars varit näst intill förlorade. Där får de en framtid med hopp och drömmar som faktiskt har en chans att slå in och bli till verklighet. Och även om deras biologiska familjer inte är något stöd under det vuxna livet heller så kommer de alltid att kunna komma tillbaka Neve Michael där de har folk som bryr sig om dem och älskar dem.

Alice Hüttner

Önsketräd i Neve Michael

I samband med Tu Bishvat, trädens högtid, i Neve Michael tillverkade barnen på Neve Michael ett önsketräd av plastflaskor som del i ett återvinningsprojekt. Alla fick önska vad de ville och hänga upp löven utan att skriva under med sina namn.

En pojke ville bli fotbollslaget Maccabi Haifas målvakt och att hans familj skulle vara friska. På ett annat löv hade en liten flicka skrivit "jag önskar att jag vore som alla andra". Flickan har kommit tillbaka till Neve Michael med sin bror efter att först ha lämnat barnbyn och sedan återvänt till hemmet. Nu har hennes mamma dött i cancer och barnen har ingen mer anhörig i Israel än en sjuk gammal morfar. Barnen kommer från Argentina och vet inte vem pappan är.

- Barnen på Neve Michael behöver ditt fortsatta stöd, säger Hava Levene på barnbyn som skickade bilden till Menorah.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!