Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Invandrare eller inte?

I maj 1948 grundades staten Israel och judarna hade återigen ett eget hemland.
Oberoende av när de har kommit, alla har de bidragit till Israels mångfald och utveckling.

Text och bild Mikael Tossavainen

- Hur är det att vara invandrare i Israel?

Einat Levy läppjar försiktigt på sin cappuccino och tänker efter ett ögonblick. Sedan svarar hon att hon egentligen inte känner sig som invandrare.

Einat var sju år när hon, hennes föräldrar och hennes bror Jurij flyttade ifrån Riga till Israel. Hennes föräldrar passade på att flytta till Israel så snart de fick chansen. Hon är inte helt säker på om de verkligen ville flytta till Israel, eller om de bara ville bort från det kollapsande Sovjetunionen, men det blev Israel i alla fall.

- Min pappa talar rätt bra hebreiska, men mamma pratar nästan bara ryska, säger Einat.

Einat föddes som Natalja, men bytte till det mer hebreiskklingande Einat när hon blev arton. Hon känner sig till hundra procent som israel, men säger samtidigt att hon är den enda i sin familj som känner så. Hennes föräldrar ser fortfarande på rysk TV och läser en israelisk ryskspråkig dagstidning. Hennes bror Jurij har lämnat Israel och bor numera i S:t Petersburg med sin fru.

- Jag var så ung när jag kom hit, förklarar hon. Jag har gått nästan hela mitt liv i israeliska skolor och jag har nästan inga ryska vänner. Dessutom är jag inte gift med en ryss, säger hon.

Einat och hennes familj var en del av den stora ryska alijan, invandringsvågen från forna Sovjetunionen som vällde in över Israel från och med slutet av 1989. Sedan dess har mer än en miljon sovjetiska judar flyttat till Israel, även om flera av dem, som Einats bror, inte längre bor kvar.

De som stannade utgör i dag cirka tjugo procent av Israels judiska befolkning och de har påverkat det israeliska samhället på många sätt; kulturellt, ekonomiskt och politiskt. De sovjetfödda judarna står ofta till höger politiskt. De levde länge under kommunistiskt förtryck, och i Israel har det uppstått en motreaktion. De har ett eget parti, Israel Beiteinu ("Vårt hem Israel "), lett av högernationalisten Avigdor Lieberman. Partiet är format efter Vladimir Putins parti "Vårt hem Ryssland" och har en kompromisslös profil i konflikten med palestinierna.

Ekonomiskt och kulturellt har de sovjetiska judarna haft mycket stor betydelse för Israels utveckling under senare år. Mycket av det israeliska hi-techundret bärs fram av personer med rötter i Ryssland. Tack vare den stora inflyttningen av medlemmar från olika sovjetiska symfoniorkestrar har Israel i dag några av världens bästa musiker. Tyvärr är marknaden så överetablerad att många av dem försörjer sig som gatumusikanter.

Israel uppmuntrar invandring, och insamlandet av den judiska exilen är en av grundbultarna i Israels raison d'être. Redan 1950 stiftade det israeliska parlamentet, Knesset, den så kallade lagen om återvändande. Enligt den lagen har alla judar i världen rätt att flytta till Israel och få israeliskt medborgarskap. Lagen gäller de som fötts som judar, de som har judiskt påbrå (minst en far- eller morförälder) eller konverterat till judendomen samt deras närmaste anhöriga.

Lagen är generös i sin skrivning, eftersom ett av syftena var att ge alla som förföljs för att de är judar en fristad i Israel. Även personer som inte är judar utifrån judisk religiös lag har rätt att flytta till Israel under lagen om återvändande, men det betyder inte att de registreras som judar i Israel. Det gäller bland annat många invandrare från forna Sovjetunionen.

Även personer som inte kan flytta till Israel under lagen om återvändande kan bli israeliska medborgare. Vanlig invandring och naturalisering förekommer i Israel som i andra länder i världen. Trots detta, och trots att flera andra länder som till exempel Armenien, Finland, Grekland, Irland, Japan, Turkiet och Tyskland har liknande lagstiftning, har lagen om återvändande fått hård kritik. Kritiken kommer i princip enbart från propalestinska grupper som önskar försvaga Israels judiska majoritet och därför försöker få lagen om återvändande upphävd.

Förutom lagen om återvändande, satsar Israel årligen stora summor på att uppmuntra invandring, så kallad alija. Dessutom läggs stora belopp på att integrera de nyinvandrade i det israeliska samhället, bland annat genom skattelättnader, gratis hebreiskundervisning, universitetsutbildning, hyressubventioner och förmånliga bolån.

Yoni Forsyth, 23 år, gjorde alija, det vill säga flyttade till Israel, för bara sex månader sedan från USA. Han känner sig välkommen i Israel men tillägger:

- När folk hör att jag flyttade hit från New York frågar de nästan alltid varför. De tror att jag måste vara lite dum i huvudet, lägger han till med ett snett leende.

Det är onekligen ett steg neråt, ekonomiskt sett, att göra alija - vilket är hebreiska och betyder att "stiga upp" till Israel. Till skillnad från många invandrare från fattigare länder, som Einats familj till exempel, gjorde Yoni alija av ideologiska skäl.

- Jag vill bo i Israel. Jag tycker att alla judar borde flytta hit, säger han.

De satsningar som den israeliska staten gör för att underlätta för nyanlända är inget som påverkar Yonis liv:

- Det är säkert bra för folk som är fattiga eller som har många barn. För mig spelar det ingen roll. Det är bara fickpengar. Det går inte att leva på, säger han.

Einat, som bott betydligt längre i Israel än Yoni, säger att hon inte alltid känt sig välkommen här.

- Det talas mycket om alija hela tiden och hur viktig den är, men samtidigt finns det mycket fördomar om oss ryssar, säger hon. De säger att vi är alkoholister, att alla ryska tjejer är horor, att ryska killar är våldsamma och att vi firar jul och äter griskött. Och dessutom säger de att vi tagit med oss den organiserade brottsligheten hit.

Det var delvis för att slippa undan sådana fördomar som Einat bytte till ett hebreiskt namn när hon skulle rycka in i armén. Hon satsade hårt och målmedvetet på att bli israel, och tycker att hon har lyckats.

- Idag blir folk ofta förvånade när de hör att jag är född i Sovjetunionen, säger Einat.

Trots att Einat mötts av fördomar och en del problem under sin integrering, menar hon att det finns de som har det värre:

- Jag har haft det jättelätt jämfört med etiopierna, säger hon.

Under svältkatastrofen på Afrikas horn under mitten av 1980-talet beslöt den israeliska regeringen att flyga den judiska befolkningen i Etiopien till Israel. Under vintern 1985-86 flögs så många som åtta tusen etiopiska judar till Israel. Flygningarna genomfördes via Sudan, eftersom Israel inte hade diplomatiska relationer med den dåvarande kommunistiska regimen i Etiopien. Etiopiska judar har fortsatt att flytta till Israel även senare, och i dag finns mer än 100 000 etiopiska judar i Israel.

Etiopierna är den invandrargrupp som haft det allra svårast att etablera sig i Israel. Kulturchocken att byta från ett u-land till ett i-land blev svår. Traditionella band och hierarkier slogs sönder när familjefäder och viktiga religiösa ledare fann sig vara helt beroende av sina barn, som snappade upp hebrieska och lärde sig att orientera sig i det israeliska samhället mycket snabbare. Det ledde till identitetskriser främst för många etiopiska män, som inte längre kunde hävda sig som familjeöverhuvuden.

Dessutom ifrågasatte det religiösa etablissemanget i Israel många av etiopiernas religiösa identitet. Många tvingades genomgå konverteringar till den religion de alltid trott sig tillhöra, och etiopiska rabbiner har inte kunnat arbeta i Israel.

Många sociala OCH kulturella problem består för de etiopiska judarna, men Einat är hoppfull:

- Föräldragenerationen kanske aldrig kommer att anpassa sig, men barnen är lika israeliska som alla andra barn, säger hon.

- Dessutom har det alltid varit så. Nyanlända har alltid mötts med skepsis och fördomar, men deras barn har alltid blivit perfekta israeler - som i sin tur haft fördomar om nästa generation invandrare, lägger hon till och himlar lite med ögonen.

- Polackerna hade fördomar om marockanerna och irakierna. De hade fördomar om oss ryssar, och vi hade fördomar om etiopierna. Så har det alltid varit, men till slut blir vi alla israeler. Det fungerar för att Israel är ett land för invandrare, byggt av invandrare. Samhället välkomnar invandrare. Här är det inte som i Ryssland, där invandrare ses som ett problem eller som ett hot. Här är invandrare en resurs.

Yoni håller med:
- Det är inte de statliga insatserna och absorptionspolitiken som gör att det fungerar, utan folks attityder.

På frågan när man blir israel, svarar Einat utan att tveka:
- Jag kände att jag blev israel på riktigt när jag fick barn. Innan dess fanns alltid möjligheten att flytta härifrån, kanske göra som min bror och flytta till Ryssland. Men mina barn är israeler. Det här är deras land, och därför också mitt.

En institution som ofta nämns när man talar om den välfungerande israeliska integrationen är armén. Yoni rycker in i november. På frågan om lumpen är det som kommer att göra honom till en riktig israel ler han skeptiskt och säger:
- Vi får väl se.

Första alijan (1882-1903)

Ungefär 35 000 judar, främst från Ryssland, flyttade till det dåvarande osmanska imperiet. De flesta immigranterna kom från det ryska imperiet. De grundade flera samhällen som idag är viktiga israeliska städer, t.ex. Petach Tikva (Hoppets Port), Rishon Le-Tsion (De Första till Sion) och Zikhron Jaakov (Jakobs Minne). En grupp jemenitiska judar immigrerade också under den här perioden. Många av dem slog sig ner i Jerusalem.

Andra alijan (1904-1914)

Under denna våg kom cirka 40 000 judar, även denna gång de flesta från Ryssland. Under ett decennium kom fler immigranter än vad som tidigare kommit under ett kvartssekel. Deras immigration motiverades både av en längtan till landet och av intensiva judeförföljelser i Ryssland, mest känd är den stora pogromen i Kisjinjov 1903. De judar som kom under den andra alijan grundade den första kibbutzen, Degania, 1909, och grundade också Tel Aviv samma år. Första världskriget satte punkt för den andra alijan.

Tredje alijan (1919-1923)

Efter första världskriget hade britterna tagit makten från turkarna. Britterna hade fått uppdrag från Nationernas förbund att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestinamandatet. Immigrationstakten ökade ytterligare, och cirka 40 000 judar immigrerade under bara fyra år, återigen mestadels från Ryssland, som drabbats av krig och revolution. Den judiska befolkningen nådde 90 000 personer år 1923, och viktiga institutioner som landsorganisationen Histadrut och Hagana, föregångaren till den israeliska armén, bildades under denna tid.

Fjärde alijan (1924-1929)

Under dessa fem år nästan fördubblades den judiska befolkningen med 82 000 nya judiska immigranter. Till skillnad från tidigare immigranter, var många av den fjärde alijans immigranter inte främst ideologiska pionjärer utan medelklassfamiljer. De flyttade ifrån den ökande antisemitismen, främst i Polen och Ungern, i hopp om ett bättre liv i frihet från förtryck och förföljelser.

Femte alijan (1929-1939)

Den femte alijan kännetecknas dels av fortsatt invandring från Östeuropa, men också av många judiska flyktingar från Nazityskland. Under denna tid kom 250 000 judar, varav 174 000 under Hitlers tre första år vid makten 1933-36. På grund av ett våldsamt uppror i den arabiska befolkningen 1936-39, beslöt britterna att i princip stänga gränserna för judisk invandring. Som ett resultat av detta hade Europas judar ingenstans att fly när Förintelsen genomfördes.

Operation Flygande mattan (1949-1950)

Under denna operation flögs i princip hela den judiska befolkningen i Jemen till Israel under några intensiva och dramatiska månader. De flesta av dessa cirka 49 000 personerna hade aldrig förr sett ett flygplan och associerade nymodigheten till profeten Jesaja, där Gud lovar att återföra judarna till Sion på vingar (Jes. 40:31).

Operation Esra och Nehemja (1951)

Så kallas den operation då cirka 114 000 judar från Irak kunde flytta från ökande förföljelser i hemlandet till Israel. Villkoret från de irakiska myndigheterna var att de gav upp sitt irakiska medborgarskap samt lämnade kvar alla sina tillgångar och alla sina värdesaker. De irakiska judarna, som i många fall tillhörde den övre medelklassen, föredrog ändå att leva som utblottade flyktingar i Israel än att stanna i Irak.

Operationerna Mose (1985-1986) och Salomo (1991)

Under svältkatastrofen på Afrikas horn under mitten av 1980-talet beslöt den israeliska regeringen att flyga den judiska befolkningen i Etiopien till Israel. Från den 18 november 1985 till den 5 januari 1986 flögs så många som 8 000 etiopiska judar till Israel. Flygningarna genomfördes via Sudan, eftersom Israel inte hade diplomatiska relationer med den dåvarande kommunistiska regimen i Etiopien. Så många som 2 000-4 000 personer dog på väg till Israel eller i flyktingläger i Sudan. År 1991 genomfördes Operation Salomo. På en enda dag, den 24 maj, flög israeliska plan 14 235 judar från Etiopien till Israel. Etiopiska judar har fortsatt att flytta till Israel även senare, och i dag finns mer än 100 000 etiopiska judar i Israel.

Den ryska alijan (1991-2001)

I Sovjetunionen diskriminerades judar, som också förbjöds att utöva sin religion. Många judar ville därför lämna Sovjet, inte minst för att flytta till Israel. Sovjetiska myndigheter ville dock inte släppa den judiska befolkningen, och ytterst få utresevisum beviljades. Många som ansökte sattes i fängelse eller straffades på andra sätt. En dramatisk förändring kom med Sovjetunionens upplösning. 1991 flyttade över 200 000 judar sovjetiska judar till Israel, och under det följande årtiondet flyttade drygt 80 000 judar årligen till Israel från olika före detta sovjetrepubliker. Idag bor ungefär en miljon sovjetiska judar i Israel. De utgör idag en stor och viktig befolkningsgrupp i den judiska staten, som har cirka 7,5 miljoner invånare.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!